2012
Hur vet jag att jag har blivit förlåten?
Augusti 2012


Hur vet jag att jag har blivit förlåten?

Bild
Tad R. Callister

När jag verkade som missionspresident, ställde missionärerna ofta följande två frågor: 1) Hur vet jag att jag har blivit förlåten för mina synder? och 2) Om jag har blivit förlåten, varför har jag då skuldkänslor fortfarande?

När jag fick de här frågorna brukade jag oftast svara: ”Om du känner Anden — när du ber, läser skrifterna, undervisar, vittnar, eller vid något annat tillfälle — då vittnar det om att du har blivit förlåten eller, alternativt, att reningsprocessen äger rum, för Anden kan inte bo i oheliga tempel” (se Alma 7:21). I de flesta fall tar reningsprocessen tid eftersom det tar tid att få ett förändrat hjärta, men under den tiden kan vi gå vidare med visshet om att Gud gläds åt våra framsteg eftersom vi känner hans Andes närvaro.

Bild
Hur vet jag att jag har blivit förlåten?

Illustration Scott Snow

Vissa personer dömer sig själva hårdare än Herren gör. Naturligtvis måste vi omvända oss för att vara värdiga försoningens renande och förlåtande kraft, men när vi väl har omvänt oss finns det ingen ”befläckad omvänd” i Guds rike. Det finns inget svart märke på vår högra vrist som lyder ”synd från 2008” eller någon brun fläck bakom vänstra örat som lyder ”överträdelse från 2010”. Herren förkunnade försoningens omfattande och renande kraft när han sade: ”Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita” (Jes. 1:18). Det är det som är underverket med Jesu Kristi försoning.

I vissa situationer tror jag att våra synder renas innan skuldkänslorna försvinner. Varför är det så? Kanske är det så med Guds nåd att minnet av skuldkänslorna är en varning, en andlig ”stoppskylt” som varnar oss när vi ställs inför liknande frestelser: ”Välj inte den vägen. Du vet vilken smärta den kan ge.” Kanske är det meningen att det ska vara ett skydd och inte ett straff för dem som befinner sig i omvändelseprocessen.

Kommer våra skuldkänslor någonsin att försvinna? Herrens löfte är tydligt i det avseendet. Till de rättfärdiga sade Herren att tiden skulle komma när det inte ska finnas någon mer ”sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta” (Upp. 21:4; kursivering tillagd).

Jag vet inte om vi kommer att glömma våra synder, men tiden kommer när de som omvänder sig inte längre tyngs av sina synder. Så var det för Enos, vars ”skuld var utplånad” (Enos 1:6), och för de omvända lamaniterna som såg att Herren hade ”tagit bort skulden från våra hjärtan” (Alma 24:10), och för Alma som utbrast: ”Jag [kunde] inte längre komma ihåg mina kval” (Alma 36:19; kursivering tillagd). De kom utan tvekan ihåg sina synder, men på något sätt plågades de inte längre av dem. Försoningens omätliga krafter botade på ett mirakulöst sätt varje sår och lättade varje samvete med ”Guds frid, som övergår allt förstånd” (Fil. 4:7).

Det verkar finnas två villkor som frigör oss från alla skuldkänslor och all smärta. Det första är vår orubbliga tro på Jesus Kristus och hans försoning. När Enos frågade hur hans skuld kunde vara ”utplånad” (se Enos 1:6–7), svarade Herren: ”Tack vare din tro på Kristus” (Enos 1:8). Alltså, ju mer vi lär oss om försoningen och ju mer vi utövar tro på Kristi helande kraft, desto större blir vår förmåga att få förlåtelse och att förlåta andra. Den andra är att vi utvecklar en karaktär som gör att vi ”inte längre har någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott” (Mosiah 5:2). När det händer ser vi inte längre oss själva i vårt ”köttsliga tillstånd” (Mosiah 4:2) utan som andligt födda söner och döttrar till Gud. Vi inser att vi är en annan person än den som syndade. Scrooge, den kände figuren i Charles Dickens En julberättelse, hade förändrat sitt liv så mycket att han med rätta kunde förkunna: ”Jag är inte den man jag var.”1

När vi omvänder oss blir vi en annan person än den vi var. Insikten om vår nya identitet, tillsammans med vår tro på Kristi renande kraft, hjälper oss nå den punkt när vi kan säga med Alma: ”Jag [kunde] inte längre komma ihåg mina kval, ja, jag sönderslets inte längre av minnet av mina synder” (Alma 36:19). Således kan vi känna oss tröstade av sanningen att Gud slutligen dömer oss för vad vi har blivit, inte vad vi har varit.

Aposteln Paulus gav några konstruktiva råd till alla oss som har syndat men som strävar efter att omvända oss. Han sade att vi bör ”[glömma] det som ligger bakom och [sträcka oss] mot det som ligger framför” (Fil. 3:13). Med andra ord bör vi lägga det förflutna bakom oss och fortsätta framåt med tillit till Guds återlösande kraft. En sådan ansträngning från vår sida är en uppvisning av tro. Paulus gav också följande råd: ”Salig är den som inte … [dömer] sig själv” (Rom. 14:22).

Under tiden, tills den slutliga droppen av skuldkänslor tagits bort, kan vi, om vi känner Herrens ande, gå vidare med förtröstan på att vi har renats eller att reningsprocessen utför sitt gudomliga underverk i vårt liv. Löftet är säkert — om vi gör vårt bästa för att omvända oss, renas vi från våra synder och vår skuld sopas bort, för Frälsarens försoning omfattade inte bara våra synder utan också vår skuld. Vi kommer att vara i fullkomlig harmoni med oss själva och med Gud.

Slutnot

  1. Se Charles Dickens, A Christmas Carol in Prose (1843), s. 150.