2012
Stå tillsammans i Kristi sak
Augusti 2012


Stå tillsammans i Kristi sak

Den här artikeln består av utdrag från tal som hölls i Salt Lake City den 10 mars 2011 till en grupp nationella kristna ledare.

Bild
Äldste Jeffrey R. Holland

Det måste finnas ett sätt för människor med god vilja som älskar Gud och som har tagit på sig Kristi namn att stå samman för Kristi sak och mot syndens krafter.

Vänner, ni vet det jag vet — att det finns så mycket synd och moraliskt förfall i vår värld som påverkar alla, särskilt ungdomarna, och det verkar bli värre för varje dag som går. Ni och jag delar så många uppfattningar rörande spridningen av pornografi och fattigdom, övergrepp och aborter, olovliga sexuella överträdelser (både heterosexuella och homosexuella), våld, råhet, grymhet och frestelser — alla så nära som er dotters mobil eller er sons iPad.

Det måste finnas ett sätt för människor med god vilja som älskar Gud och som har tagit på sig Kristi namn att stå samman för Kristi sak och mot syndens krafter. I detta har vi all rätt att vara djärva och trosvissa, för ”är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?” (Rom. 8:31).

Ni tjänar och predikar, undervisar och arbetar med denna försäkran, och det gör jag också. Och när vi gör det tror jag att vi också kan lita på nästa vers i Romarbrevet: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Jag tror verkligen att om vi över hela världen anstränger oss mer för att inte skilja varandra åt från ”Kristi kärlek” så kan vi vinna ”en överväldigande seger genom honom som har älskat oss” (Rom. 8:32, 35, 37).

Teologisk dialog

Protestanter och sista dagars heliga har inte alltid varit på god fot med varandra. Ända från början av 1800-talet när Joseph Smith kom tillbaka från sin första uppenbarelse och djärvt förkunnade den, har våra ordväxlingar alltför ofta varit allt annat än hjärtliga.

Och ändå, konstigt nog — och jag kan inget annat än tro att det är en del av en gudomlig iscensättning av händelser i dessa svåra tider — har sista dagars heliga och evangeliska akademiker och kyrkoledare kommit samman sedan slutet av 1900-talet i något som jag anser har blivit en utmanande och konstruktiv teologisk dialog. Det har varit ett ärligt försök att förstå och att bli förstådd, en strävan att fördriva myter och förvrängningar på båda sidor, ett kärleksarbete vari deltagarna har känt sig motiverade och berörda av en stillsam kraft som är djupare och mäktigare än ett typiskt samtal mellan religioner.

Den första av dessa formella dialoger ägde rum på våren 2000 på Brigham Young-universitetet. När dialogen började ta form var det uppenbart att deltagarna sökte efter något slags förhållningssätt, ett mönster, en utgångspunkt. Skulle de bli konfrontationer, dispyter, debatter? Skulle de resultera i en vinnare och en förlorare? Hur öppenhjärtliga och ärliga förväntades de egentligen vara? Några av de sista dagars heliga undrade: Ser ”de andra” våra samtal som ”uttagningar” för att se om vi platsar i det kristna laget? Är det en enda stor satsning för att ”fixa” mormonismen, att göra den mer traditionellt kristen, mer acceptabel för skeptiska åskådare?

Några av protestanterna undrade i sin tur: Kan man verkligen lita på ”de andra” eller är det här bara ett annat slags missionärsproselyterande från deras sida? Kan en person vara nytestamentligt kristen utan att dela senare trossatser som största delen av den traditionella kristenheten har antagit? En fråga som båda sidor ställde sig var: Hur mycket ”felaktig teologi” kan Guds nåd egentligen kompensera för? Det dröjde inte länge förrän de här frågorna blev en del av själva dialogen, och under processens gång började den spända stämningen försvinna.

Den ursprungliga känslan av formalitet har gett vika för en mycket trevligare atmosfär, en sann känsla av brödraskap och systraskap där vänlighet genomsyrar meningsskiljaktigheterna, där det råder respekt för motstridiga åsikter, en känsla av ansvar för att verkligen förstå (inte nödvändigtvis hålla med) personer med en annan tro — ett ansvar att representera ens lärdormar och seder korrekt och få en uppfattning om andras tro på samma sätt. Dialogerna kom att präglas av ”övertygad hövlighet”.1

Med tanke på att sista dagars heliga har en ganska annorlunda hierarkisk och organisatorisk struktur jämfört med den vidsträckta evangeliska världen, har inga officiella representanter för kyrkan deltagit i dessa samtal. Inte heller har de haft några ecklesiastiska övertoner. Liksom ni har vi inte någon önskan att kompromissa med vår doktrinära särprägel eller ge upp trosuppfattningarna som gör oss till dem vi är. Vi är dock angelägna om att inte bli missförstådda, att inte bli anklagade för uppfattningar som vi inte har, och att inte få vår hängivenhet mot Kristus och hans evangelium avspisad, för att inte tala om att vi inte vill bli demoniserade under processens gång.

Dessutom söker vi alltid gemensamma grunder och partners vi kan göra gemensam sak med i arbetet för att tjäna andra. Vi vill gärna gå samman med våra evangeliska vänner i en enad kristen ansträngning att stärka familj och äktenskap, att kräva högre moral i media, att bidra med humanitär hjälp vid naturkatastrofer, att diskutera de fattigas ständigt närvarande belägenhet och att garantera den religionsfrihet som tillåter oss alla att säga vår mening i frågor som angår det kristna samvetet om vår tids sociala problem. I det senare avseendet får den dag aldrig komma när ni eller jag eller några andra kyrkliga ledare i den här nationen förbjuds att från vår talarstol predika den lära som vi håller för sann. Men med tanke på de sociopolitiska händelser som inträffat på senare tid och de nuvarande juridiska utmaningarna som resulterat därav, särskilt i fråga om äktenskapets helgd, kan den dagen komma om vi inte agerar beslutsamt för att förhindra det.2

Ju större och enigare den kristna rösten är, desto troligare är det att vi lyckas med våra föresatser. I detta hänseende bör vi komma ihåg Frälsarens varning angående ”ett rike som har kommit i strid med sig självt” — ett rike som upptäcker att det inte kan stå emot motståndare som ägnar sig åt en ofta ohelig agenda (se Luk. 11:17).

Den Kristus vi vördar

Med utgångspunkt i en del av denna historia, och med en önskan om att inte ha några meningsskiljaktigheter när det inte behövs, vill jag vittna för er, våra vänner, om den Kristus vi vördar och tillber i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi tror på den historiske Jesus som vandrade längs de dammiga vägarna i det heliga landet och förkunnar att han är den ende, och samme, Gud som den gudomlige Jehova i Gamla testamentet. Vi förkunnar att han till fullo är Gud i sin gudomlighet och till fullo var en människa under sitt jordeliv, Sonen som var en Gud och Guden som var en Son; att han är, enligt Mormons boks språk, ”den Evige Guden” (titelbladet i Mormons bok).

Vi vittnar om att han är ett med Fadern och den Helige Anden. De tre är Ett: ett i ande, ett i styrka, ett i syfte, ett i röst, ett i härlighet, ett i vilja, ett i godhet och ett i nåd — ett i varje tänkbar form och aspekt i fråga om enighet utom att de är separata personer i fysisk bemärkelse (se 3 Nephi 11:36). Vi vittnar om att Kristus föddes av sin gudomlige Fader och en jungfrulig mor, att han från tolv års ålder ägnade sig åt sin Faders verk, att han i detta levde ett fullkomligt, syndfritt liv och således gav ett mönster för alla som kommer till honom för frälsning.

Vi vittnar om varje predikan han gav, varje bön han uttalade, varje underverk han nedkallade från himlen och varje återlösande handling han någonsin gjorde. I det senare avseendet vittnar vi om att han, när han fullföljde den gudomliga planen för vår frälsning, tog på sig alla världens synder, sorger och sjukdomar, att han blödde från varje por under lidandet som allt detta innebar, med början i Getsemane och i sin död på Golgatas kors, som ett ställföreträdande offer för alla synder och syndare, inklusive var och en av oss.

I början av Mormons bok såg en nephitisk profet ”att [Jesus] lyftes upp på korset och dödades för världens synder” (1 Nephi 11:33). Senare försäkrade samme Herre: ”Se, jag har givit er mitt evangelium, och detta är det evangelium som jag har givit er — att jag kom till världen för att göra min Faders vilja, därför att min Fader sände mig. Och min Fader sände mig för att jag skulle kunna lyftas upp på korset” (3 Nephi 27:13–14; se också L&F 76:40–42). Det är i sanning en Andens gåva ”att veta att Jesus Kristus är Guds Son, och att han blev korsfäst för världens synder” (L&F 46:13).

Vi förkunnar att han tre dagar efter korsfästelsen uppstod från graven i förhärligad odödlighet, som den förste att uppstå, och därmed bröt dödens fysiska bojor och helvetets andliga bojor, och gjorde en odödlig framtid möjlig för både kroppen och anden, en framtid som man bara kan uppleva i dess härlighet och storhet genom att ta emot honom och hans namn som det enda namn ”under himlen … som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta”. Inte heller finns det, eller kan det någonsin finnas, frälsning genom någon annan (se Apg. 4:12).

Vi förkunnar att han återigen ska komma till jorden, denna gång i makt, majestät och härlighet, för att regera som konungarnas Konung och herrarnas Herre. Detta är den Kristus som vi prisar, vars nåd vi underförstått och uttryckligen litar till, och som är ”[våra] själars herde och vårdare” (1 Petr. 2:25).

Joseph Smith fick en gång frågan: ”Vilka är er religions fundamentala principer?” Han svarade: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.”3

Som regel är sista dagars heliga kända som ett flitigt folk, ett arbetsmedvetet folk. För oss är rättfärdigt arbete, vad vi kan kalla ”hängivet lärjungeskap”, ett osvikligt mått på hur verklig vår tro är. Vi tror liksom Jakob, Jesu bror, att sann tro alltid visas genom trofasthet (se Jak. 2). Vi lär att puritanerna låg närmare sanningen än de insåg när de förväntade sig ett ”gudfruktigt leverne” (L&F 20:69) av dem som ingått förbund.

Frälsning och evigt liv ges fritt (se 2 Nephi 2:4). De är i sanning de största av alla Guds gåvor (se L&F 6:13; 14:7). Vi lär emellertid att man måste förbereda sig för att ta emot dessa gåvor genom att förkunna och visa ”tro på Herren Jesus Kristus” (Trosartiklarna 1:4) — genom att lita på ”den helige Messias förtjänster och barmhärtighet och nåd” (2 Nephi 2:8; se också 2 Nephi 31:19; Moroni 6:4). För oss innefattar frukterna av denna tro omvändelse, mottagandet av evangeliets förbund och förrättningar (bland annat dop) och ett tacksamt hjärta som motiverar oss att förneka oss all ogudaktighet, att ”varje dag ta [vårt] kors” (Luk. 9:23) och att hålla hans bud — alla hans bud (se Joh. 14:15). Vi gläds tillsammans med aposteln Paulus: ”Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus” (1 Kor. 15:57). I denna anda, som en profet i Mormons bok skrev, talar vi om Kristus, gläds vi i Kristus, predikar vi om Kristus, profeterar vi om Kristus, ”så att våra barn skall kunna veta till vilken källa de kan se för att få förlåtelse för sina synder … [och] se fram emot det liv som är i Kristus” (2 Nephi 25:26, 27).

Jag hoppas att mitt vittnesbörd som jag bär för er och för världen hjälper er förstå något om den outsägliga kärlek vi i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hyser till världens Frälsare.

En kallelse till det kristna samvetet

Med tanke på vår gemensamma hängivenhet mot Herren Jesus Kristus och på de utmaningar vi möter i samhället, kan vi säkerligen hitta ett sätt att förenas i en nationell — eller internationell — kallelse till det kristna samvetet. För några år sedan skrev Tim LaHaye:

”Om religiösa amerikaner samarbetar när det gäller våra gemensamt hållna moraliska frågor, kanske vi kan lyckas med att åter etablera de samhälleliga normer som våra förfäder trodde var garanterade genom [Förenta staternas] konstitution …

Alla religiösa invånare i vår nation behöver utveckla respekt för andra religiösa människor och deras tro. Vi behöver inte hålla med om deras uppfattningar, men vi kan respektera människorna och inse att vi har mer gemensamt med varandra än vi någonsin kommer att ha med de sekulariserade i detta land. Det är dags för alla religiöst hängivna invånare att förenas mot vår gemensamma fiende.”4

Visst finns det en risk med att lära sig något nytt om någon annan. Nya insikter påverkar alltid gamla perspektiv och därför är det oundvikligt att vi tänker om, förändrar och omstrukturerar vår syn på världen. När vi ser bortom människors färg, etniska grupp, sociala krets, kyrka, synagoga, moské, trosbekännelse och uttalande om sin tro, och när vi gör vårt bästa för att se dem för vilka och vad de är — barn till samme Gud — händer något gott och givande inom oss, och vi kommer närmare en förening med den Gud som är vår allas Fader.

Det finns inte mycket som vi har större behov av i denna spända och förvirrade värld än en kristen övertygelse, kristet medlidande och kristen förståelse. Joseph Smith sade följande år 1843, mindre än ett år före sin död: ”Om jag anser att människorna är på fel väg, skall jag då trycka ner dem? Nej, jag skall lyfta upp dem, och på deras eget sätt dessutom, om jag inte kan övertyga dem att mitt eget sätt är bättre. Jag kommer inte att försöka tvinga någon att tro som jag tror, utom genom förnuftets makt, för sanningen banar sin egen väg. Tror du på Jesus Kristus och på det frälsningens evangelium som han uppenbarade? Det gör jag också. Kristna bör upphöra med att käbbla och bråka med varandra och i stället främja enighetens och vänskapens principer i sin mitt. Och de måste göra det innan tusenårsriket kan ta sin början och Kristus inta sitt rike.”5

Jag avslutar med att uttrycka min kärlek till er genom två av våra skriftställen. Först detta från Nya testamentets författare till Hebreerbrevet:

”[Må] fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår Herre Jesus Kristus, upp från de döda …

fullkomna er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Och må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter, amen” (Hebr. 13:20–21).

Och detta från Mormons bok, där en far skriver till sin son:

”Var trofast i Kristus …[och] måtte [han] lyfta dig, och må hans lidande och död … och hans barmhärtighet och tålmodighet och hoppet om hans härlighet och om evigt liv finnas i ditt sinne för evigt.

Och må nåd från Gud, Fadern, vars tron står högt i himlarna, och från vår Herre Jesus Kristus, som sitter på hans makts högra sida till dess allting är honom underlagt, vara med och förbli hos dig för evigt. Amen” (Moroni 9:25–26).

Slutnoter

  1. Ett uttryck som introducerades i Richard J. Mouw, Uncommon Decency: Christian Civility in an Uncivil World (1992).

  2. Se Dallin H. Oaks, ”Preserving Religious Freedom” (tal, Chapman University School of Law, 4 feb. 2011), newsroom.lds.org/article/elder-oaks-religious-freedom-Chapman-University.

  3. Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s. 49.

  4. Tim LaHaye, The Race for the 21st Century (1986), s. 109.

  5. Joseph Smith, i History of the Church, 5:499.

Kristus, av Heinrich Hofmann, med tillstånd av C. Harrison Conroy Co.

Fotoillustrationer Howard Collett © IRI och Ruth Sipus © IRI

Korsfästelsen, av Harry Anderson © IRI; Han har uppstått, av Del Parson