En hunger efter ordet i Ecuador
”Välsignade är alla de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de skall fyllas av den Helige Anden” (3 Nephi 12:6).
Ana Visbicut lutar sig med ett leende på läpparna tillbaka mot träplanket utanför sitt hem. Hennes barn sitter också där på en bänk, och alla ler lika stort som hon. Det är en varm, solig lördagseftermiddag. Ana bor i Puerto Francisco de Orellana, ett liten stad i djungeln i östra Ecuador. Medlemmarna i presidentskapet för Orellana gren har just varit förbi och oavsiktligt avbrutit hennes samtal med de kvinnliga missionärerna, men det har hon inget emot. Hon tycker om deras sällskap. Hon har mycket att vara tacksam för och uttrycker ofta sin tacksamhet.
Men tro inte att Ana har varit utan prövningar. Hon bor ensam med sina fem små barn. Det är svårt att hitta arbete varje dag. Och när hon döptes i augusti 2009 var det bara ett av barnen som döptes samtidigt.
Men under året som följde kom välsignelserna när ytterligare tre barn följde hennes exempel och döptes och konfirmerades (ett av dem var för litet).
Ja, Anas ögon lyser av tacksamhet. Hon liksom de andra medlemmarna i Orellana gren har upptäckt den rena glädjen som kommer när man följer Jesu Kristi evangelium.
Glädjen börjar med en önskan
I december 2008 var kyrkan inte formellt organiserad i Puerto Francisco de Orellana. Det fanns ett antal medlemmar som bodde där då. Några av dem hade inte varit i kyrkan på flera år.
Men något hände. Anden berörde hjärtan och förändrade liv. Den manade fyra familjer att börja träffas för att studera skrifterna och undervisa varandra. Och denna känsla har dröjt sig kvar i staden.
”Människorna hungrar och törstar efter evangeliet”, säger grensmedlemmen Fanny Baren Garcia.
Denna hunger inspirerade medlemmarna i Puerto Francisco de Orellana att kontakta kyrkan och be om tillstånd att dela ut sakramentet. ”Vi kom inte till dem”, minns Timothy Sloan, tidigare president för Ecuadormissionen Quito. ”De ringde till mig. En önskan att handla efter känslan — att följa Frälsarens inbjudan i Mormons bok om att utöva tro på honom och omvända sig — fanns redan. Det är ett budskap till oss alla.”
En liknande önskan fanns hos dem som flyttade till Puerto Francisco de Orellana. I början av januari 2009 funderade Marco Villavicencio — numera president för grenen — och hans hustru Claudia Ramirez på om han skulle tacka ja till ett jobberbjudande som krävde att de flyttade till Puerto Francisco Orellana från hemmet i Machala, på andra sidan Ecuador.
”Min första fråga var”, säger president Villavicencio, ”’Finns kyrkan där?’ Min hustru och jag pratade igenom det hela med vår familj och vi bad för att få veta om vi skulle flytta. Det dröjde inte länge förrän de fick veta att kyrkan skulle organiseras i Puerto Francisco de Orellana. Vi flyttade hit i februari 2009 och grenen bildades i september.”
Tjänandets glädje
En önskan att komma till Kristus leder naturligt till en önskan att tjäna. Jesu Kristi evangelium förändrar både dem som ger och dem som tar emot. Denna växelverkan inträffar när det finns ödmjuka hjärtan, öppna sinnen och när tjänande ges. Tjänande har spelat en viktig roll i kyrkans tillväxt i Puerto Francisco de Orellana och har stärkt dem som har tjänat.
”Hur känner jag för mitt ämbete?” frågar Clara Luz Farfán, som i september 2010 kallades att verka i Hjälpföreningens presidentskap. ”Glad, eftersom jag vet att jag kan hjälpa andra systrar att komma till kyrkan och stärka de nya systrarna som har döpts.”
Samma känsla finns i hjärtat hos alla medlemmarna i grenen. Lourdes Chenche, Hjälpföreningens president, säger att det krävs arbete för att stärka systrarna, men det är en ansträngning som hon gladeligen gör: ”Vi besöker systrarna som presidentskap och som medlemmar i Hjälpföreningen. Vi försöker hjälpa dem när de har problem. Vi ger dem mat när de behöver det. Vi låter dem veta att de inte är ensamma, att vi får hjälp av Jesus Kristus och av grenen. Och vi lär dem att de måste göra sin del — be, studera skrifterna och förbereda sig. Vi ber med dem, vi tröstar dem och vi älskar dem djupt.”
Men systrarna gör inte allt arbete själva. ”Vi talar med grenspresidenten för att se vad som kan göras”, tillägger Lourdes. ”Vi berättar för honom och för grensrådet om deras behov så att vi kan avgöra vad vi behöver göra.”
Systrarnas beslutsamhet att göra sin del är en känsla som hela grenen delar. Under ett tjänandeprojekt för att hjälpa en familj i grenen ”deltog vi allihopa”, säger Lourdes. ”Barnen, ungdomarna, de vuxna, Hjälpföreningen, missionärerna. Det var en mycket uppbyggande upplevelse. Jag vet att när vi ’är i [våra] medmänniskors tjänst, är [vi] endast i [vår] Guds tjänst’ [Mosiah 2:17]. När jag tjänar känns det som om jag gör det åt Jesus Kristus. Det är detta som riket handlar om.”
Vänskapens glädje
Det finns något obestridligt stärkande i enighet, känslan av att tillhöra ett samhälle av heliga. Vi får välsignelser när vi blir ”medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj” (Ef. 2:19), och när vi lever som familjemedlemmar som ”är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta, ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst” (Mosiah 18:8–9).
Fanny förklarar: ”Jag tror att vår styrka kommer av det faktum att vi som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga känner oss som en familj. Och jag tror att det har gjort oss mycket gott att tjäna varandra. Vi ger vad som behövs, och det har skapat en känsla av enighet. Vi tar emot varje ny person som kommer till kyrkan med öppna armar. Vi välkomnar dem. Jag tycker att en kram säger mer än tusen ord.”
Anas upplevelser bekräftar detta. Som ensamstående mor till fem barn har hon den konstanta utmaningen att försöka försörja familjen när det inte är så lätt att få jobb, och den ansträngningen kan vara känslomässigt och andligt tröttande. Grensmedlemmarnas vänskap har utgjort ett viktigt bidrag till familjen under svåra tider. ”Medlemmarna kommer och läser skrifterna tillsammans med mig”, säger Ana. ”De vakar över mig. När vi har det svårt finns de där. Det är mycket viktigt för nya medlemmar.”
Den här vänskapsandan är en del av anledningen till att grenen har växt så snabbt. Från 28 medlemmar den första söndagen hade grenen vuxit till 83 medlemmar på bara ett år, inklusive ett dussintal besökare som har en annan tro.
Grensledarna tillbringade lördagen före sin grenskonferens med att besöka medlemmar och undersökare. De läste ur skrifterna för dem och uppmuntrade dem att bli bättre.
En nydöpt broder omvändes genom sina skriftstudier — både när han läste själv och tillsammans med medlemmar och missionärer. ”Mormons bok är nyckeln”, säger han. ”Det är nyckeln för mig.” Han har funnit glädje i kyrkan. Evangeliets dragningskraft var så stark att han började betala tionde redan innan han döptes.
Men vänskap sträcker sig längre än till att sprida evangeliet. Det kan förändra ens livsstil.
”Innan jag blev medlem i kyrkan”, säger Bernabé Pardo, en annan nyomvänd, ”var de enda vännerna jag hade sådana som gick ut och drack. Men nu när jag är medlem har jag många vänner — riktiga vänner. De inbjuder mig att läsa Mormons bok med dem. De bjuder hem mig på hemaftnar. De tjänar varandra. Jag har gjort tjänandeprojekt tillsammans med dem. Mitt liv är helt annorlunda nu. Jag har fått många, många välsignelser. Jag betalar mitt tionde och Herren har välsignat mig.”
Det är en livsstil som inte är begränsad till vuxna. ”Vi undervisar alltid de unga kvinnorna om kraften i vänskap, att säga hej och inkludera andra”, säger Claudia Ramirez. ”När någon kommer till kyrkan för första gången så har det betydelse för dem hur de blir mottagna. Så vi lär de unga kvinnorna hur viktig varje själ är för Herren. Det har varit till stor hjälp. Och vi sätter upp mål tillsammans med de unga kvinnorna inom Personlig tillväxt-programmet. Det motiverar dem så att de kan anstränga sig för att bli vän med andra.”
President Villavicencio säger att ”vi försöker följa president Gordon B. Hinckleys uppmaning att alla nyomvända ska få näring genom Guds goda ord, en vän och ett ansvar”.1
Ana verkar som andra rådgivare i Primärs presidentskap. Hennes son Jorge verkar som förste rådgivare i lärarnas kvorum.
”Vi ger dem ett ansvar”, säger president Villavicencio, ”en chans att lära sig av ledaruppdrag där någon hjälper dem längs vägen.”
Glädjen i förändringen
För Claudia har hennes tjänande i evangeliet resulterat i att hon fått större självförtroende. ”Jag döptes när jag var åtta år”, säger Claudia. ”Vi gick alltid till kyrkan. Men när jag blev äldre såg jag många dåliga äktenskap. Jag tänkte mycket på dem och oroade mig för att jag aldrig kunde gifta mig eftersom det inte skulle gå bra. Jag var rädd att anförtro mitt liv åt någon, att det skulle vara för svårt. Men när jag kom tillbaka från min mission tänkte jag inte på samma sätt. Man förändras av att undervisa om läran.”
Claudia och Marco Villavicencio var vänner innan hon gick ut som missionär. En kort tid efter att hon hade kommit hem besökte de templet tillsammans med några vänner. Något speciellt hände. ”Det kändes som om Herren besvarade mina böner, att det här var en man som jag kunde gifta mig med”, säger Claudia. ”Jag har den underbara välsignelsen att ha en god make.”
Glädje i att följa evangeliet
”Vår glädje beror inte på materiella saker”, säger Oscar Reyes, 15 år, ”utan på hur vi lever vårt liv. Det är därför jag håller sabbatsdagen helig, därför att det behagar Gud. Och det är därför jag ska gå ut som missionär och som jag tycker om att tjäna andra.”
Genom att följa evangeliet har medlemmarna i Orellana gren funnit sann glädje. ”Jag är mycket lycklig”, säger Lourdes. ”Fastän min familj är långt borta har jag en familj här också, en andlig familj. Jag har ett starkt vittnesbörd om det här verket. Jag vet att Jesus Kristus lever och att han välsignar oss om vi är lydiga.”
Det är en glädje som genomsyrar deras liv oavsett vilka utmaningar livet för med sig. Det är glädjen som kommer av att leva rättfärdigt.
Till vänster: Ana Visbicut och hennes barn gläds åt evangeliet. Ovan: Medlemmar i Orellana gren samlade inför en grenskonferens 2010.
Nedan, till vänster: Grenspresident Marco Villavicencio tillsammans med sin hustru Claudia och deras son. Nedan, till höger: Clara Luz Farfán på en brasafton tillsammans med andra grensmedlemmar.
President Villavicencio och andra medlemmar pratar med Lourdes Chenche, Hjälpföreningens president och seminarielärare.
Från vänster: President Villavicencio tillsammans med Bernabé Pardo, en nyomvänd; Hjälpföreningsmöte; Fanny Baren Garcia tillsammans med sin make Ricardo och deras barn; lektion för kursen Evangeliets lära.
Foto Joshua J. Perkey