Postpartumdepression Ett evangelieperspektiv

Lynn Clark Callister

Lärare på Brigham Young-universitetet, College of Nursing

När en kvinna kämpar med postpartumdepression är det viktigt att hon får stöd av sin make, sina släktingar och andra.

Efter att ha försökt få ytterligare ett barn i fyra år var Anna (namnen har ändrats) och hennes make tacksamma över att få en dotter. Men Anna blev överväldigad av att anpassa sig till den nyfödda flickans behov samtidigt som hon tog hand om sina två söner. Hon sjönk ner i en depression trots sina bästa försök att hantera allting och uppehålla ett normaltillstånd. Anna kämpade med postpartumdepression.

Alla mödrar, även Anna, vet att ett barns födelse ”ska” vara en glad tid och nya mödrar ”ska” vara tacksamma för denna otroliga välsignelse. Men för vissa kvinnor gör postpartumdepressionen att de inte alls känner sådana lyckokänslor. Postpartumdepression visar sig på många sätt och kan påverka kvinnorna som lider av det både fysiskt, känslomässigt och andligt. Dessa kvinnor kan till exempel ha orealistiska förväntningar på sig själva under denna stora förändring och känna att de omedelbart borde kunna göra allt för sig själva och sitt nyfödda barn eftersom de borde vara ”supermamma” och ”superhustru”.

Det är viktigt att de här kvinnorna — och deras familj — förstår vad postpartumdepression är (och vad det inte är), känner igen symptomen, hittar ett bra sätt att hantera det och, viktigast av allt, vet att det finns hopp om att kunna leva ett normalt liv medan de kämpar med depressiva känslor.

Det faktum att en kvinna har postpartumdepression innebär inte att hon är svag, att hon har gjort något fel eller att hon ska förebrås för sina överväldigande känslor. I de flesta fall är tillståndet temporärt. Liksom med andra prövningar kan den som lider av postpartumdepression komma närmare Frälsaren när hon upptäcker hur hon kan få andlig styrka. Som Ardeth G Kapp, tidigare Unga kvinnors generalpresident, har sagt: ”Vi har kunskap om Frälsaren, men det är ofta i våra svårigheter som vi verkligen finner honom och lär känna honom och älskar honom … Av egen erfarenhet kan jag vittna om att några av våra tyngsta bördor, besvikelser och hjärtesorger … med tiden [kan] ersättas av ’Guds frid, som övergår allt förstånd’ (Fil 4:7) medan vi ’hoppas på HERREN’. (Jes 40:31)”¹

Mer än bara ”baby blues”

För vissa kvinnor medför förlossning tillfälliga känslor av nedstämdhet som ofta kallas ”baby blues”. Symptomen — som oftast visar sig inom den första veckan efter förlossningen och kan fortgå upp till 10 dagar — kan vara gråtmildhet, irritation, trötthet, oro och humörväxlingar. ”Baby blues” anses ofta ha att göra med de fysiska förändringar en mamma upplever, men symptomen kan förvärras av för lite sömn och näring, ett skrikigt barn och brist på stöd. ”Baby blues” har observerats i alla kulturer världen över och påverkar nära 80 procent av de kvinnor som föder barn.

Postpartumdepression däremot, är en sjukdom med en biokemisk grund. Ingen är säker på vilken den egentliga orsaken är, men forskare tror att hormonnivåskiftningarna som inträffar under havandeskapet och efter förlossningen kan bidra till kemiska förändringar i hjärnan. Detta, kombinerat med stressen och tröttheten som ett nytt barn medför, kan leda till en depression. Omkring 10 procent av de kvinnor som får barn drabbas av postpartumdepression som vanligtvis inträffar fyra veckor efter förlossningen men som kan inträffa när som helst under det första året. Många kvinnor som har postpartumdepression har haft depressioner tidigare. Nya mödrar som tillhör den kategorin ska vara mycket uppmärksamma på sina känslor så att de kan få hjälp om symptomen visar sig och förvärras.

En del kvinnor som har postpartumdepression börjar må bättre inom några veckor medan andra inte känner sig ”som sig själva” på flera månader. Men det finns hjälp att få: Att fastställa symptomen är det första steget mot att må bra igen.

Symptom

Ofta antar en ny mamma att depressiva känslor är ett tecken på svaghet. Hon kan till och med oroa sig för att andra skulle titta ner på henne om de visste hur hon kände sig. Av den och andra anledningar kanske hon inte berättar om symptomen utan låter postpartumdepressionen vara odiagnostiserad och obehandlad.

John, som berättar om sin familjs upplevelse med postpartumdepression, säger: ”Min hustru Carolyn dolde sina symptom för alla, till och med mig. Det var svårt att veta hur mycket hon egentligen led. Jag tror att hon som biskopens hustru inte kunde låta någon veta vad som pågick — inte mig, inte hennes vänner, inte hennes mor.”

Dr Cheryl Tatano Beck, en framstående sjuksköterska och forskare, kallar postpartumdepression för ”en tjuv som stjäl moderskap”.² Men släktingar och nära vänner kan mildra ”stölden” genom att vara uppmärksamma på symptomen. De kan lägga märke till beteendeförändringar hos den nya mamman, bland annat följande:

Nedstämdhet som håller i sig dag ut och dag in.
Brist på skratt eller på lek med barnet.
Ett nedslaget eller tomt ansiktsuttryck.
Ihållande sorgsenhet.
Kommentarer om brister hon ser hos sig själv eller hos barnet.
Indikationer på känslor av skuld eller otillräcklighet.
Obeslutsamhet i samband med vardagliga göromål.
Märkbar irritation, särskilt i samband med att barnet gnäller eller gråter. (Se marginalrubriken ”Symptom på postpartumdepression” på sidan 30 för fler inre tecken som bara mammorna själva kan lägga märke till.)

Om familjemedlemmar och nära vänner tycker att de ser några av de här symptomen men inte är säkra, kan de försiktigt ställa sådana frågor till mamman som: ”Känner du dig nere [eller deprimerad eller tycker att allt är hopplöst]? Hur länge har du känt det så?” eller ”Känner du att du inte kan vara glad åt livet?” När mamman och hennes närstående väl ser symptomen kan de börja få grepp om depressionen.

Hur man hanterar postpartumdepression

Det är viktigt att vidta åtgärder mot postpartumdepression, inte bara för kvinnans välmående utan också för barnets och resten av familjens välmående. Eftersom mamman ofta är mittpunkten i barnets sociala miljö påverkas barnet av hennes humör. Och mammans och barnets välmående påverkar hela familjens välmående.

Eftersom det här tillståndet påverkar hela familjen är hanteringen av postpartumdepression en familjeangelägenhet. Det är viktigt att kvinnor får stöd av make, familjemedlemmar och andra.

Stöd av familj och vänner. Enligt ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, har ”man och hustru … ett högtidligt ansvar att älska och vårda sig om varandra och sina barn”.³ De viktigaste stegen mot att övervinna postpartumdepression är att paret stärker sin relation och att maken ökar sin lyhördhet. Det är av stor vikt att maken stöder den nya mamman genom att han gör följande:

Tar över hushållssysslorna och omvårdnaden av de andra barnen.
Begränsar antalet besökare för att främja en lugn atmosfär. (Men för vissa kvinnor kan besökare hjälpa till att lindra symptomen på depression.)
Hjälper mamman att få tillräckligt med vila, näring och motion.
Hjälper till med spädbarnets omvårdnad.
Lär sig mer om postpartumdepression.
Ger prästadömsvälsignelser när så är lämpligt.
Anstränger sig för att vara närvarande genom att lyssna, bry sig om henne och bara vara med henne. Tillsammans med en kram behöver ett undergörande samtal bara vara en mening lång: ”Det här måste vara jobbigt för dig.”
Uppmuntrar mamman att söka professionell hjälp när så är lämpligt.

Rachel, som drabbades av postpartumdepression efter det tredje barnets födelse, säger: ”Den minsta syssla kändes omöjlig eftersom jag inte hade vare sig känslomässig eller fysisk energi. Jag var så tacksam för att min make var förstående och medlidsam och ordnade så att jag fick den hjälp som jag så väl behövde.”

Postpartumdepression kan vara något svårt för en make att förstå och ibland kan han reagera med att bli förvirrad, frustrerad, arg, skuldtyngd eller generad. Det kan vara till hjälp för honom att få hjälp av en terapeut eller av böcker för att få större kunskap om postpartumdepression och hur han kan vara till störst hjälp. Det kan vara till nytta för både honom och hans hustru.

Johanna som led av postpartumdepression efter att ha fött tvillingar för tidigt, säger: ”Fastän det var en svår tid för Sam och mig så blev vårt äktenskap starkare. Vi kom närmare varandra än vi någonsin hade varit tidigare. Vi arbetade tillsammans på att lösa problemen. Jag fick prästadömsvälsignelser av honom. Vi kommunicerade verkligen med varandra och med Herren.”

Släktingar och medlemmar i kyrkan kan förstärka pappans stöd. Kathleen H Hughes, tidigare rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, berättade om sin upplevelse med postpartumdepression och den hjälp hon fick av andra:

”När min son hade fötts … sjönk jag ner i en hemsk depression. Många av kvinnorna i min släkt har drabbats av postpartumdepression, och som ni vet gjorde läkarna inte mycket på den tiden för att hjälpa kvinnor med det här tillståndet. Jag fick ta mig upp ur mörkret på egen hand.

Men den svåra tiden mildrades och lättades ofta av underbara systrar i församlingen som tog hand om mina barn och som visade fysisk, känslomässig och andlig omsorg om mig. De hjälpte mig igenom den känslomässiga striden.”⁴

Kvinnor kan få ytterligare stöd av organisationer för nya mammor. Christine, som bodde långt från sin släkt och kände sig ensam efter att ha fått sitt första barn, rapporterar: ”När jag pratade med de unga mammorna i mitt bostadsområde fanns det mycket som vi hade gemensamt i vår kamp. Det var till stor hjälp och det hände att jag till och med kunde skratta i stället för att gråta.”

Professionell behandling. Nya mammor kan behöva söka professionell hjälp. Det kan vara rådgivning genom LDS Family Services (Kyrkans familjeservice) (se www.ldsfamilyservices.org) eller från en lämplig yrkeskunnig person som rekommenderats av en läkare. För vissa kan medicinering bli nödvändig, efter rekommendation av en psykiater eller annan terapeut.

Ta hand om dig själv. Det är mycket viktigt att nya mammor tar hand om sig själva genom att vila så mycket som möjligt, äta näringsrik mat och ta ”time out” med mammagrupper eller lekgrupper för barn.

Dessutom, eftersom moderskap är både fysiskt och känslomässigt krävande, bör mammor sätta upp realistiska mål som är flexibla, och tänka på att ”allt har sin tid”. (Pred 3:1) Elizabeth, som födde fyra döttrar inom några år, säger: ”Det går inte att sluta sköta hushållet och laga mat när det finns andra barn som behöver rena kläder och lunch. Det hjälpte mig att bara göra lite varje dag — köra en omgång tvätt, rengöra tvättstället (i stället för att städa hela badrummet), planera måltider och låta min make handla. Det är mycket uppmuntrande att känna sig produktiv, även om jag bara gör lite varje dag.”

Andra bra aktiviteter. Andra aktiviteter kan också vara till hjälp för att klara av en postpartumdepression:

Lyssna på upplyftande musik.
Läsa skrifterna och andra inspirerande böcker. Anna rapporterar att hon tyckte särskilt mycket om att läsa 2 Nephi 4, som handlar om Nephis missmod och tvivel och sedan hans ökande insikt om Herrens kärlek till honom: ”Min Gud har varit mitt stöd. Han har lett mig genom mina lidanden.” (2 Nephi 4:20)
Skriv dagbok. Rachel säger: ”När jag skrev i min dagbok kunde jag ge ord åt min djupa förtvivlan. Det hjälpte mig att bli mer medveten om det som verkade utlösa de depressiva känslorna. Det hjälpte mig också att börja räkna mina välsignelser.”
Be om hjälp och tröst. Anna säger: ”Depressionen gjorde det svårare för mig att känna trösten från den Helige Anden som jag var i så desperat behov av. Jag försökte utmana de negativa rösterna som gjorde att jag kände mig svagare och tvivlade på min förmåga att övervinna de negativa känslorna.” Johanna ställde följande fråga till sig själv och Herren när hon bad sina böner och mediterade: ”Himmelske Fader, vad är meningen att jag ska lära mig av det här?”

Prövningarnas plats i vårt liv

Insikten om att vi kan lära av våra prövningar kan stärka vår tro, också när vi är mitt i dem. Gud lämnar oss inte ensamma i vår strävan att finna hopp. Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Till den som kanske kämpar för att få se detta ljus och finna detta hopp, säger jag: Håll ut! Fortsätt att försöka. Gud älskar dig.”⁵ Och det gör han. Syster Patricia Holland, äldste Hollands hustru, inbjöd oss en gång att sträva efter ”vår själs helhet, enheten i vårt inre som balanserar de krävande och oundvikliga skiftningarna i livet”.⁶

Anna berättade om processen hon gick igenom: ”När jag kämpade för att ta mig ur postpartumdepressionen försökte jag ta mig förbi mörkret och in i ljuset, Guds Sons ljus. Jag grät när jag läste Jesaja 53:3–4 och insåg, för första gången, att Frälsaren var ’en smärtornas man och förtrogen med lidande … Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig.’ Jag höll fast vid löftet att Frälsaren var min personliga Frälsare, att han hade sänts hit för att ’låta [oss] få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande’. (Jes 61:3) När jag såg till Frälsaren insåg jag tydligare att han kände till min smärta, att han varsamt kunde hjälpa mig om jag sträckte mig mot honom.”

Illustrationer Dilleen Marsh

Släktingar kan mildra postpartumdepression genom att vara uppmärksamma på symptom och erbjuda hjälp och stöd.

Insikten om att vi kan lära av våra prövningar kan stärka vår tro, också när vi är mitt i dem.