Nyckeln till bön

Mark Burns, Utah, USA

Jag hade nyligen kommit hem från en heltidsmission och välsignades med att hitta ett jobb som gjorde det möjligt för mig att spara pengar till skolavgifterna. Jag var mån om att vara produktiv så att min arbetsgivare skulle anställa fler återvända missionärer.

Arbetet var enkelt: Jag gjorde alla småjobb som behövde göras för ett byggnadsföretag. Det innebar ofta att jag fick göra enkla laboratorieprov. En dag hade jag i uppgift att hämta exemplar av byggnadsmaterial från flera byggnadsplatser och återlämna dem till laboratoriet. Jag fick en gammal lastbil att göra mina rundor med och åkte iväg.

Jag kom till den första byggnadsplatsen, hälsade på förmannen och hittade snabbt exemplaren av betong och stål. När jag hade lagt dem på lastbilsflaket sträckte jag ner handen i fickan för att ta lastbilsnyckeln. Till min bestörtning var fickan tom. Jag tittade där nyckeln skulle sitta och tog en snabb titt runt förarhytten men kunde inte hitta nyckeln. Det slog mig att jag kanske hade tappat den medan jag gick runt på byggnadsplatsen. När jag gick tillbaka samma väg som jag hade kommit bad jag en tyst bön, men jag kunde ändå inte hitta nyckeln.

Sedan letade jag igenom lastbilen mer grundligt, till och med under mattorna. Ingen nyckel. Jag böjde ner huvudet och bad en uppriktig bön och sade att jag ville vara produktiv och inte bli försenad vid min första anhalt den dagen. Jag började leta igen medan jag lyssnade efter ett svar på min bön. Jag kände mig manad att titta under lastbilen, så jag tog en snabb, tvivlande titt på marken nära mina fötter. Jag såg fortfarande ingen nyckel, så jag bestämde mig för att ta ännu en tur runt byggnadsplatsen.

När jag kom tillbaka till lastbilen var jag fortfarande tomhänt. Hur skulle jag kunna tala om för min nya arbetsgivare att jag hade tappat nyckeln och inte kunnat fullfölja en så enkel uppgift? Jag bad ännu en tyst bön och maningen att titta under lastbilen kom tillbaka. Jag tog ännu en snabb titt och när jag inte såg nyckeln tänkte jag förtränga maningen. Men sedan bestämde jag mig för att ta några steg bakåt från lastbilen och titta igen.

Plötsligt såg jag den! Den måste ha ramlat ner när jag gick ur lastbilen. Den låg precis så långt in under lastbilen att jag inte hade sett den de två första gångerna jag tittade. Jag skämdes för att jag inte hade lyssnat bättre till Andens maningar.

Den dagen och många gånger sedan dess har jag reflekterat över hur tålmodigt och kärleksfullt Anden arbetar med mig. När vi sjunger ”Han lever Fader vår, och älskar alla små” (”Han lever, Fader vår”, Psalmer, nr 197), sväller mitt hjärta. Jag förundras över att vår Fader älskar oss så mycket att han besvarar våra enklaste böner.