Äldste Neil L Andersen: En man med tro
En februarikväll 1968 stod Neil Andersen i centrum för uppmärksamheten. Han hade utsetts av sin high school att som elev representera Idaho i en sammankomst med andra elevrepresentanter från 37 länder och var och en av USA:s 50 stater. Eleverna hade träffats i Williamsburg i Virginia för att diskutera de svårigheter demokratin ställs inför.
Det här var första gången 16-årige Neil, som växte upp på en liten gård i Pocatello i Idaho, hade flugit, rest så långt hemifrån eller varit tillsammans med så många begåvade och sofistikerade ungdomar.
När kvällens samtal övergick till världs-omfattande ämnen blev Neils medlemskap i kyrkan uppenbart. Några av delegaterna började ifrågasätta hans tro. Unge Neil hade aldrig tidigare fått sådana ingående frågor om sin tro.
”Jag minns att jag inom mig bad att jag skulle kunna säga de ord som behövde sägas”, säger han. ”Det som hände var ett litet underverk för mig. Jag berättade mer än jag visste för dem. Jag kände Herrens kraft medan han hjälpte mig besvara känsliga frågor och berätta om min djupa övertygelse. Jag kunde känna Herrens ande medan jag talade. I slutändan uttryckte de sin uppskattning och erkände tyst sin respekt för det jag trodde på.
Jag lärde mig att det finns en kraft och ett inflytande i detta heliga verk utöver vad vi har och att det är värt att försvara. Jag förstod att när vi är sanna och trofasta, ’alltid beredda att svara var och en som begär att [vi] förklarar det hopp [vi] äger’ (1 Petr 3:15), så välsignar Herren oss utöver vår egen förmåga.”
Det är så äldste Neil L Andersen har levt sitt liv — han har handlat i tro.
En grund av tro
Neil Linden Andersen föddes den 9 augusti 1951 som den tredje av Lyle och Kathryn Andersens fem barn. Neils far studerade lanthushållning vid Utah State University. När Neil var tre år flyttade familjen till Colorado.
Neils föräldrar undervisade sina barn genom tro och uppoffringar. De bodde nästan 15 mil från närmaste möteshus. Att företa resan till kyrkans möten var något som de bara gjorde varje söndag. ”Vi ville visa våra barn hur viktig kyrkan är”, förklarar hans mor Kathryn.
När Neil var fem år flyttade familjen till en mjölkgård i Pocatello i Idaho. Neil födde upp kaniner, red och lekte på fälten med sina syskon. När Neil var omkring sju år rymde en kanin som han tyckte särskilt mycket om från sin bur. Han berättar:
”Jag letade överallt på vår lilla gård men jag kunde inte hitta den någonstans. Jag minns att jag ställde mig bakom en gammal lada och bad om att jag skulle hitta kaninen.
”Omedelbart efter bönen såg jag inom mig en plats under några brädor. Och mycket riktigt, när jag gick dit hittade jag kaninen. Den upplevelsen och många andra av liknande slag lärde mig att Herren besvarar alla våra små och enkla böner.”
Livet på föräldrarnas gård ingöt principen om hårt arbete i Neil. ”Jag mjölkade många kor och flyttade många bevattningsrör”, säger han. ”Jag minns att vi mjölkade kor på juldagsmorgonen innan vi öppnade våra julkappar. När jag ser tillbaka inser jag hur viktigt det var att lära sig att en del av livet är helt enkelt hårt arbete.”
Som ung man höll Neil också på mycket med sport. I high school var han duktig på terränglöpning. Men han lade ner mest energi på att förkovra sig på andra sätt. Hans mamma minns: ”Medan han gick på Highland High School var han med i programmet Boys State i Boise och valdes till guvernör över alla andra delegater. Han var president för organisationen Idaho Association of Student Councils som alla elevrådsordförande i hela Idaho var med i.”
Under sitt första år på Brigham Young-universitetet 1969 var Neil Andersen en flitig elev. Men hans syster Sheri säger: ”Hur motiverad han än var när det gällde utbildningen så planerade han alltid att gå ut som missionär. Hans enda fråga var om han var redo att göra det. Jag var så imponerad av att tro var ett val för honom.”
Äldste Andersen minns också att han frågade Herren om det. Som han nämnde nyligen under en generalkonferens fick han följande känsla: ”Du vet inte allt, men du vet tillräckligt.”1 Beväpnad med den försäkran tackade Neil Andersen ja till sin missionskallelse och verkade trofast i Frankrike.
Efter sin mission fortsatte Neil att studera vid BYU. Han utnämndes till Edwin S Hinckley-stipendiat och valdes till elevrådsordförande.
Det var också vid BYU som han träffade personen som skulle ha störst inflytande på hans liv: Kathy Sue Williams. Han och Kathy gifte sig i Salt Lake-templet den 20 mars 1975, precis innan han tog examen. Efter giftermålet följde två år vid Harvarduniversitetet där han tog magisterexamen i företagsadministration 1977.
Fokus på familjen
Neil och Kathy fick sitt första barn när han studerade vid Harvarduniversitetet, i slutet av deras första år som gifta. Ytterligare tre barn kom.
När barnen kom lade Kathy studierna på hyllan men gav aldrig upp tanken på att slutföra sin examen. Äldste Andersen uttrycker sin beundran: ”När vi var i Brasilien [där äldste Andersen verkade i områdespresidentskapet] och barnen inte längre bodde hemma, slog hon upp sina böcker, lärde sig portugisiska och avslutade sin examen i det ämnet. Det är så ihärdig hon är.”
Efter studierna flyttade familjen Andersen till Tampa i Florida där de hade för avsikt att slå sig ner för gott. Det var där Kathy hade vuxit upp och där hennes släkt fortfarande bodde. Neil arbetade framgångsrikt inom flera olika områden, bland annat fastighetsförvaltning, hälsovård och reklam. Men Herren hade andra planer för honom.
Medan Neil verkade i ett stavspresidentskap 1989 kallades han att bli missionspresident i Bordeaux i Frankrike. När han hade återvänt till Florida 1992 kallades han inom en månad att bli president för Tampa stav. Följande år kom en ny kallelse: den här gången till de sjuttios första kvorum. År 2005 kallades han att bli president för de sjuttios kvorum. Sedan i april 2009 kallades han till de tolv apostlarnas kvorum.
Trots pressen från arbetet och kallelserna i kyrkan under alla de här åren sviktade han aldrig i sin hängivenhet mot familjen.
Paret Andersens äldsta dotter Camey Handlock säger: ”Pappa tog sig alltid tid för barnen. Han tog till exempel med var och en enskilt för att äta frukost ute varje månad. Han lät oss välja var vi skulle äta och vilka ämnen vi skulle prata om. Vi såg fram emot att ha hans odelade uppmärksamhet.”
Derek Andersen minns att hans pappa tog sig tid att leka: ”Medan vi växte upp tyckte vi om att spela basket som familj. När han kom hem från arbetet brukade vi spela basket mot min äldre bror.”
Dottern Kristen Ebert minns att fastän hennes far var mycket upptagen ”hade han alltid tid att lyssna och ge oss goda råd”.
Äldste och syster Andersen var så flitiga med att läsa skrifterna och sjunga en psalm varje kväll som familj att barnen gjorde det själva om föräldrarna kom hem sent.
På hemaftnarna studerade familjen ofta konferenstalen i Ensign. ”Det var tydligt att när profeten talade så lyssnade vi”, säger Derek.
Syster Andersen säger: ”Neil är en man med en djup tro på och kärlek till Frälsaren. Den kärleksfulla vänlighet han alltid har visat mig och våra barn har gett stor styrka till familjen och fyllt vårt liv med glädje och frid.”
Med tanke på sättet som Kathys make behandlar henne på kan man se att hon är hemmets hjärta. Hon förklarar: ”Neil märker och uttrycker ofta tacksamhet för små saker jag gör varje dag — saker som många inte ens skulle lägga märke till eller skulle se som obetydliga, till exempel att jag städar huset, lagar middag och tvättar kläder.”
Kristen säger: ”Jag har alltid uppskattat min fars exempel — hur han behandlar min mor med vänlighet och respekt. Han öppnar dörrar för henne, hjälper henne att sätta sig, erbjuder sig att diska, och så vidare.”
Äldste Andersen säger: ”Kathy är fullkomlig och kompromisslös i sin lojalitet mot Herren och mot mig och barnen. Hon gör så mycket för att sätta mig och barnen först. Det är omöjligt att inte älska henne helt och hållet eller göra saker för henne.
”När jag hade gift mig med henne”, tillägger han, ”steg mina normer i högan sky. Jag bad och studerade skrifterna med absolut hängivenhet och blev noga med att hålla buden. Hennes inflytande på mig och våra barn är fenomenalt. Hon har en ren och disciplinerad tro.”
Äldste Andersen säger att hans hustru har varit ett starkt stöd för barnen under svåra tider. De har tillbringat tio av de senaste 20 åren, deras mission inberäknad, utanför Förenta staterna och har flyttat åtta gånger. ”Ni kan förstå vilka prövningar våra barn utsattes för när de var tvungna att flytta nästan varje år: nya vänner och i de flesta fall ett nytt land. Kathy var den starka hand som höll dem samman och fick dem att inse att det skulle bli en positiv erfarenhet för dem.”
Barnen var också uthålliga. ”Vi uppskattar barnens uppoffringar under årens lopp. Herren har belönat dem rikligen med egna underbara livskamrater och barn”, säger äldste Andersen.
Tillit till Herren
När president Thomas S Monson, då rådgivare i första presidentskapet, kallade Neil Andersen att verka som missionspresident, krävde kallelsen att ekonomiska uppoffringar gjordes. Neil ägde en framgångsrik och växande reklambyrå. ”Det är inte ett företag som man lätt lämnar över till andra”, förklarar äldste Andersen. ”Vi tackade ja till kallelsen utan att veta hur vi skulle göra med företaget.”
Syster Anderson tillägger: ”Jag har alltid litat på hans tro. Han har hela tiden försäkrat oss: ’Om vi sätter Herren först öppnar han vägen och underverk sker.’”
Inom några veckor fick de ett erbjudande om att köpa företaget, utan någon ansträngning från deras sida. ”Det var tydligt att Herren verkade på ett mirakulöst sätt”, säger äldste Andersen.
Principen att Herrens verk är ett undrens verk var något som missionärerna i Frankrike hela tiden undervisades om. Kurt Christensen som verkade som missionär under president Andersen, säger: ”Han lyfte alltid vår vision om de välsignelser som Herren hade i åtanke för Frankrike. Han undervisade om ren tro och absolut lydnad, och Herren lät underverken regna över oss.”
Vart uppdragen än har tagit äldste och syster Andersen — till västra Europa, Brasilien, Mexico och andra platser — så har de älskat kyrkans trofasta medlemmar och arbetat flitigt för att lära sig ländernas språk. En gång när Kathy kommenterade de oräkneliga timmar som Neil lade ner på att lära sig språken så sade han att han hade fått en andlig gåva och att Herren förväntade sig att han arbetade flitigt på att förverkliga den. Äldste Andersen kan nu prata franska, portugisiska och spanska.
Han följer bröderna
”I 16 år har medlemmarna i första presidentskapet och de tolv varit mina föredömen och lärare”, sade äldste Andersen när han talade under generalkonferensen efter det att han blivit kallad till de tolv. ”Jag har erfarit deras kärlek till och fasta vittne om vår himmelske Fader och hans Son. Jag har sett hur de oförtröttligt sökt att först bygga Guds rike. Jag har sett Guds kraft vila på dem och stärka och uppehålla dem. Jag har bevittnat uppfyllelsen av deras profetiska ord.”2
Medan äldste Andersen verkade som verkställande chef för kyrkans audiovisuella avdelning träffade han president James E Faust (1920–2007) nästan varje vecka. ”En gång kom jag till president Faust med ett stort problem som jag inte visste hur jag skulle lösa”, minns äldste Andersen. ”Han sade till mig: ’Neil, har du bett om det? Har du bett hela natten som Enos gjorde?’ Och sedan lutade han sig tillbaka i sin stol och sade: ’Jag har många gånger bett en hel natt för att få svar på svåra problem. Det är så du också kommer att få dina svar.’ Han hade rätt.”
Det var under den här tiden som äldste Andersen ansvarade för utvecklandet av filmen Testamentena: En hjord och en herde; webbsidan Mormon.org, kyrkans missionärswebbsida och installationen av de audiovisuella systemen i konferenscentret i Salt Lake City.
Genom de här erfarenheterna har äldste Andersen uppmärksammat vägledningen från första presidentskapet och de tolv. ”Bröderna har undervisat mig om andlig kraft. De undervisar inte bara om fakta utan de lär mig också hur man förstår och lyssnar på Herren. De lär mig att bli en Herrens tjänare.”
Tid för den enskilde
Äldste Andersen säger: ”President Monson har varit en underbar lärare för mig och många andra när han har uppmanat oss att nå ut till andra som Frälsaren skulle göra. Han har ständigt betonat att det inte finns någon större glädje än att veta att man har varit ett redskap i Herrens hand för att besvara en uppriktig bön.”
De här principerna har slagit rot i äldste Andersen.
Mamman till en ung man som äldste Andersen träffade en kort stund en gång minns att hennes son hade ”varit på gränsen till en känslomässig och fysisk kollaps” och då såg han äldste och syster Anderson som satt vid ett bord i en cafeteria. ”Min son sade senare: ’Jag skulle inte ha gått fram till någon annan, men när jag såg äldste Andersen visste jag att han älskade mig och ställde mig genast upp från min stol och gick fram till honom.’”
Trots den fruktansvärda förändringen i den unge mannens utseende som orsakats av hans dåvarande kris kände äldste Andersen igenom honom och sade hans namn. Äldste och syster Andersen tog hem den unge mannen, gav honom mat och pratade länge med honom. Och sedan, fastän det var midnatt, körde äldste Andersen i flera timmar för att ta den unge mannen till hans hem.
”Äldste Andersens inflytande tog inte slut med det”, säger mamman. ”Nu, flera år senare, fortsätter han att träffa vår son och vara intresserad av hans liv. Han räddade vår son.”
En gång när äldste Andersen besökte ett sjukhus lade han märke till en 26-årig patient som hette Lora McPherson. Hon återhämtade sig från en operation mot hennes cancer. Hennes mor Nancy berättar:
”[Äldste Andersen] gav henne en prästadömsvälsignelse, skickade en kopia av talen från den senaste generalkonferensen och bad sedan Lora att berätta vad hon var tacksam för. Det använde han sedan i ett tal vid BYU–Hawaii.
”Medan Lora tillfrisknade inbjöd äldste Andersen henne att besöka honom på hans kontor. Han visade henne runt i kyrkans administrationsbyggnad.
”Flera månader senare, när det blev uppenbart att Loras tid på jorden var begränsad, gav äldste Andersen henne en vacker välsignelse som gav henne stor tröst när hon väntade på att färdas från det här livet in i nästa. Senare ändrade han på sitt reseschema så att han kunde tala på Loras begravning.
”Vi har varit så imponerade av äldste Andersens förmåga att fullfölja sitt ansvar i världen och mot familjen och ändå ta sig tid för den enskilde. Han är verkligen ett exempel när det gäller Frälsarens uppmaning att söka upp och tjäna behövande.”
En Herrens tjänare
Sonen Brandt säger följande om faderns kallelse som apostel: ”Den här kallelsen är livsförändrande, men den förändrar inte mina föräldrars liv. De är likadana privat som de är offentligt.” Alla som känner äldste Neil L Andersen kan hålla med.
Det har varit en välsignelse att ha ett sådant nära samarbete med äldste Andersen under hans tid som generalauktoritet. Tron som var uppenbar redan när han var barn uppehåller honom än. Han undervisar om evangeliet med övertygelse, till stor del för att han så trofast efterlever det i varje aspekt av livet. Hans råd är osvikligt visa. Jag har sett att han har välsignats med profetiska insikter som jag är övertygad om kommer att växa tillsammans med manteln i hans nya kallelse som en Herren Jesu Kristi apostel.
När äldste Andersen inledde denna heliga tjänst förkunnade han: ”Jag hämtar tröst från det faktum att kvalifikationen för det heliga apostlaskapet som måste finnas är en som Herren har välsignat mig storligen med. Jag vet verkligen med fullständig och klar visshet genom den Helige Andens kraft att Jesus är Kristus, Guds älskade Son.”3
Fotografier med tillstånd av familjen Andersen om inget annat anges; bakgrunden och längst till vänster: Craig Dimond
Motsatt sida, från vänster till höger: Neil L Andersen idag och som tonåring i high school i Pocatello i Idaho. Ovan, från vänster till höger: Neil (i mitten) med sina föräldrar Kathryn och Lyle och syskonen Lauri, Sheri och Alan 1962; Neil som pojke på gården i Idaho. Nedan: Neil som missionär i Frankrike, 1970–1972.
Ovan: Neil och Kathy på bröllopsdagen 1975 vid Salt Lake-templet. Till höger: Neil och Kathy med sina barn Brandt, Derek, Camey (Hadlock) längst bak, och Kristen (Ebert) i Tampa i Florida, 1988. Motsatt sida: Familjen Andersen i Frankrike medan äldste Andersen verkade som missionspresident, runt 1990.
Till vänster: foto Village photographers, Tampa, Florida
Till vänster: foto Christina Smith; till höger: foto Quinn Farley Photography, Salt Lake City, Utah
Motsatt sida från vänster: Tillsammans med president James E Faust efter produktionen av filmen Testamentena: En hjord och en herde 2000; talar under ett evenemang i samband med återinvigningen av templet i São Paulo i Brasilien 2004; som missionspresident tillsammans med president Boyd K Packer när Bordeaux stav i Frankrike bildas 1992; tillsammans med äldste D Todd Christofferson under generalkonferensen i april 2009. Till höger: Äldste och syster Andersen med barn och barnbarn 2006.