Talangshowen
”Men den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt, och var och en som på den yttersta dagen befinns vara fylld därav, med honom är allt väl.” (Moroni 7:47)
Marie tittade ut genom bilfönstret medan hon och hennes primärklass åkte till sjukhemmet. Hon hoppades att ingen av flickorna hade märkt tårarna som kommit upp i ögonen.
När syster Gibson hade föreslagit att de skulle ha en talangshow på aktivitetsdagen verkade det som en bra idé. Alla flickorna hade börjat planera vilken talang de skulle visa upp. Marie hade försökt, men hon hade inte kunnat komma på något som hon kunde göra.
Några av flickorna skulle spela piano. En flicka skulle spela fiol och en skulle sjunga. Någon annan skulle läsa en dikt som hon hade skrivit och Maries bästa vän Shelley skulle göra en baklängesvolt. Andrea skulle inte framföra något men hon hade bakat kakor som alla skulle få efter showen.
Ju mer Marie tänkte på talangshowen desto mer övertygad blev hon om att hon inte hade några talanger. Hon var inte ens säker på varför hon hade kommit. Syster Gibson hade försökt få henne att känna sig bättre till mods och sagt att hon ännu inte hade upptäckt en mycket speciell talang som hennes himmelske Fader hade gett henne. Men det var svårt för Marie att tro på. Hon trodde inte att hon någonsin skulle blir bra på något.
Det var tyst i samlingsrummet i sjukhemmet. Det fanns gamla människor överallt och Marie blev ännu mer nervös. Hon visste inte vad hon skulle säga till dem eller hur hon skulle bete sig. De andra flickorna verkade känna på samma sätt. De stod i en klunga tillsammans och tittade sig blygt omkring tills syster Gibson visade dem var de skulle sitta.
Marie kände sig fortfarande illa till mods när programmet började. Sedan, precis efter det första pianosolot, hörde hon någon hosta bakom sig. Marie vände sig om och såg en gråhårig kvinna. Hennes kropp skakade varje gång hon hostade.
Marie slutade tänka på sig själv och började oroa sig för kvinnan. Hon tog tyst upp en tablett ur fickan och gick bort till kvinnan. Hon lade handen på kvinnans axel och höll fram den lilla gåvan. När den rynkiga handen sträckte sig fram mot den och kvinnan log mot Marie kände hon sig glad och fridfull.
Marie stannade kvar hos kvinnan under resten av programmet. Hon höll hennes hand och berättade ibland vad som skulle hända. Det kändes bra att göra något för någon annan och det hindrade henne från att tycka synd om sig själv.
När det var dags att gå kramade kvinnan om Marie och viskade: ”Tack för att du pratade med mig. Du har en verklig talang för att få andra att känna sig älskade.”
På vägen tillbaka till kyrkan var Marie tacksam för att hon hade en talang trots allt. När hon tjänade andra kände hon sin himmelske Faders kärlek, och hon hjälpte andra att känna hans kärlek också. Det var en mycket speciell talang att ha.
Illustration Brandon Dorman