Vårt uppväxande släkte
Det uppväxande släktet förtjänar att vi gör allt vi förmår för att stödja och stärka dem i deras utveckling mot att bli vuxna.
God afton, mina kära bröder i prästadömet. I kväll har vi runt om i världen närmare till Herrens tempel än någonsin tidigare i människans historia. Tack vare att vår Frälsare leder sina profeter i godhet och kärlek finns nu 122 tempel tillgängliga för Herrens förbundsfolk, så att de kan ta emot sina egna tempelvälsignelser och utföra nödvändiga förordningar för sina bortgångna förfäder. Ytterligare tempel har tillkännagetts och fler följer! Vi tackar dig, president Hinckley, för din inspirerade ledning i denna enorma satsning.
Tidigt i Mormons bok församlades kyrkans medlemmar också nära ett tempel för att bli undervisade av sin profet och ledare. Sent i sitt liv bad kung Benjamin fäderna att församlas med sina familjer så att han kunde ge dem råd och förmaningar. Vi läser i Mosiah:
”När de kommo upp till templet, slogo de upp sina tält runt omkring, envar med sitt husfolk …
De slogo upp sina tält runt omkring templet, så att tältöppningen vette mot detsamma för att kunna stanna i dem och höra det som kung Benjamin skulle säga till dem.” (Mosiah 2:5–6)
Jag älskar bilderna som dessa verser frammanar. Bildligt talat, bröder, vetter vårt hems dörr ut mot de tempel vi älskar så högt? Går vi dit så ofta som möjligt och visar våra barn vikten av dessa heliga och särskilda platser genom vårt föredöme?
Vi läser i Mosiah att familjerna mottog Herrens ord genom sin profet med entusiasm och beslutsamhet. De blev så gripna av kung Benjamins undervisning att de in-gick ett nytt förbund att följa Herren Jesus Kristus.
Likväl fick skildringen en trist epilog. Vi läser i Mosiah om dem som var barn i tälten när kung Benjamin höll sin predikan:
”Det fanns många av det uppväxande släktet som icke kunde förstå kung Benjamins ord, emedan de voro små barn, då han höll sitt tal till folket, och de trodde icke sina fäders tradition.” (Mosiah 26:1)
Bröder, vad hände med det uppväxande släktet? Varför tog inte de små barnen till sig fädernas rättfärdiga traditioner? Och än viktigare: här är vi nu århundraden senare, i en tid när vi har många tempel och ständig profetisk ledning — hur är det med vårt eget uppväxande släkte? Har vi skäl att oroa oss? Ja, verkligen!
De unga männen här i kväll och runtom i världen och de unga kvinnorna är enastående. President Hinckley har sagt om dem:
”Jag har sagt många gånger att jag tror att vi har den finaste generation ungdomar som denna kyrka någonsin har haft … De försöker göra det som är rätt. De är vakna och duktiga, rena och prydliga, snygga och skärpta … De vet vad evangeliet handlar om, och de försöker leva efter det och söker Herrens ledning och hjälp.” (”Er största utmaning, mödrar”, Liahona, jan 2001, 113; Ensign, nov 2000, s 97–98)
Alla vi som arbetar med dessa ungdomar vet hur sanna president Hinckleys ord är.
Äldste Henry B Eyring i de tolv apostlarnas kvorum ger oss däremot en dyster varning när han talade om ungdomarna:
”Många av dem är enastående i fråga om andlig mognad och tro. Men även de bästa av dem sätts på hårda prov. Och de kommer att sättas på ännu hårdare prov.” (”We Must Raise Our Sights”, Ensign, sep 2004, s 14)
Denna varning att de kommer att ”sättas på ännu hårdare prov” får mig att lyssna. Det uppväxande släktet förtjänar att vi gör allt vi förmår för att stödja och stärka dem i deras utveckling mot att bli vuxna.
I denna farofyllda tid, när våra ungdomar möter allt större motstånd, kan vi lära av andra. Bland de väpnade styrkorna, och i synnerhet i alla flottor runtom i världen, förstår alla matroser ett uttryck som är ett rop på omedelbar hjälp, oavsett vad de håller på med eller var de befinner sig på skeppet. Ropet är ”alle man på däck”. Många sjöslag har vunnits eller förlorats beroende på om detta rop hörsammades.
Vi — som medlemmar av kyrkan, som ungdomsledare, oroliga fäder och bekymrade far- och morfäder — måste alla hörsamma ropet ”alle man på däck” när det gäller våra ungdomar och unga ensamstående vuxna. Vi måste alla försöka finna möjligheter att bli till välsignelse för våra ungdomar oavsett om vi för tillfället står dem nära eller inte. Vi måste fortsätta att undervisa och stärka fäder och mödrar som har barn hemma i deras gudagivna roller. Vi måste ständigt fråga oss själva om det där idrottsevenemanget, den där extra aktiviteten eller ärendet borta från hemmet är viktigare än att familjen är hemma tillsammans.
Nu är tiden inne bröder, att vi i allt vi gör, vart vi än går, när vi träffar unga sista dagars heliga, är mer uppmärksamma på behovet att stärka, vårda oss om och ha ett gott inflytande på dem.
Vi hade i vår egen familj en sådan upplevelse av underbara och uppmärksamma prästadömsledare. När jag först kallades till de sjuttios kvorum för några år sedan, fick vi i uppdrag att flytta till Solihull i England, där jag skulle verka i områdespresidentskapet. Syster Rasband och jag tog med oss våra två yngsta barn dit. Vår dotter var en ung ensamstående vuxen och vår son en sjuttonåring som tyckte om amerikansk fotboll och var duktig på att spela. Vi oroade oss mycket för dem. Inga kamrater, inga släktingar och ingen amerikansk fotboll! Jag undrade: ”Skulle den här spännande nya upplevelsen visa sig bli en svår prövning för vår familj?”
Svaret kom i ett tidigt uppdrag jag fick. Jag hade ombetts att tala till missionärerna på missionsskolan i Preston i England. Jag ringde till president White där och blev glad att höra att han kände till min familjesituation. Han förslog att vi skulle ta med oss barnen när vi åkte till Preston. När vi var där bad han vår dotter och son att tala till missionärerna! Vilken spännande upplevelse det var för dem att få känna sig delaktiga och att få vittna om Herrens verk!
Efter att ha tagit ett ömt farväl av missionärerna besökte vi templet i Preston som ligger i närheten av missionärsskolan. När vi närmade oss huvudingången möttes vi av president och syster Swanney, tempelpresidenten och hans hustru. De välkomnade oss till templet och sade: ”Äldste Rasband, skulle du och din familj ha lust att utföra dop för de döda?” Vilken underbar idé! Vi tittade på varandra och tackade ja. Efter att ha utfört förordningarna, medan min son och jag fortfarande stod i dopbassängen med glädjetårar i ögonen, lade min son handen på min axel och frågade. ”Pappa, varför har vi inte gjort det här förut?”
Jag tänkte på alla fotbollsmatcher och filmer vi tittat på tillsammans, på alla gånger vi hade haft trevligt tillsammans — glada minnen och traditioner som det är så viktigt att man skapar.
Men jag insåg att vi hade möjlighet till mer meningsfulla och andliga upplevelser med våra barn i likhet med det vi upplevde i Preston den dagen. Tack vare dessa omtänksamma och vakna prästadömsledare visste jag att vår familj skulle klara sig bra i Europa. Vi är så tacksamma för de många prästadömsledare och ledare för unga kvinnor som alltid varit uppmärksamma och kärleksfulla mot våra och era barn.
I en annan tid i Mormons bok befann sig Nephi i en situation där somliga i hans egen familj hade svårt att lyda, komma överens och vara trofasta. Han förstod förvisso att det var nödvändigt att uppmärksamt engagera sig i det uppväxande släktet. Mot slutet av sitt liv sade han:
”Vi tala om Kristus, vi fröjda oss i Kristus, vi predika om Kristus, vi profetera om Kristus och vi skriva i överensstämmelse med våra profetior, på det våra barn må veta på vilken källa de måste rikta sina blickar för att få förlåtelse för sina synder.”(2 Nephi 25:26)
Det är min bön att vi som bärare av Guds prästadöme var och en ska göra allt som står i vår makt för att lära våra ungdomar på vilken källa de måste rikta sina blickar för att få förlåtelse för sina synder, ja, på Herren Jesus Kristus. Må vi var och en uppriktigt lystra till ropet ”alle man på däck” när det gäller att rädda vårt eget uppväxande släkte — de förtjänar att vi gör allt vi förmår.
Jag vittnar om att detta är Herrens sanna kyrka och att den leds av honom genom vår käre profet Gordon B Hinckley, som jag älskar och stöder. I Jesu Kristi namn, amen.