Fasta i tron våra fäder förfäktat
Lär och hämta styrka från tron och vittnesbördet hos dem som kom före dig.
När jag besökte Nashville tempel i Tennessee för en tempelgranskning hade jag förmånen att som en del av uppdraget få en rundvandring i detta vackra Herrens hus. Jag blev särskilt imponerad av målningen föreställande Mary Wanlass, Fortsätt framåt, på väggen i tempelvärdinnans kontor.
Det här är bakgrunden till den målningen:
”I Missouri år 1862 lovade den fjortonåriga Mary Wanlass sin döende styvmor att hon skulle se till att hennes handikappade far [och hennes fyra, mycket yngre syskon alla tog sig] till Stora Saltsjödalen … Mary körde oxarna och mjölkkorna som drog vagnen som hennes [far låg i, och] hon tog hand om sina … syskon. Efter varje dags resa gav hon familjen mat genom att plocka ätbara växter, blommor och bär. Hennes enda kompass var instruktionen hon fått att fortsätta västerut ’tills molnen blev till berg’.
De kom fram till Utah Valley i september, efter att ha färdats hela våren och sommaren. Hennes far dog strax efter att familjen slagit sig ner i Utah County, där Mary senare gifte sig och fick en [egen] familj.”
Det här är en fantastisk berättelse om tron och styrkan hos en 14-årig ung kvinna som kan hjälpa var och en av oss i dag att ”bara fortsätta framåt”.
”Fortsätt bara framåt” – eller fritt översatt till mitt modersmål nederländska Gewoon doorgaan – är också min mammas och pappas livslånga motto.
Mina föräldrar och svärföräldrar är pionjärerna i vår familj. De har korsat sina egna ”slätter” precis som alla de som kommer in i kyrkan, Herrens fålla, varje dag. Deras berättelser har inte så mycket med oxar och vagnar att göra, men påverkar framtida generationer på samma sätt.
De tog emot evangeliet och döptes i ung vuxen ålder. Båda mina föräldrar hade en svår barndom. Min far växte upp på ön Java i Indonesien. Under andra världskriget skildes han med våld från sin familj och hölls fången i ett koncentrationsläger där han i unga år led obeskrivliga umbäranden.
Min mor växte upp i ett splittrat hem och led också av hunger och andra världskrigets vedermödor. Ibland var hon till och med tvungen att äta tulpanlökar. På grund av hennes fars handlingar och hans påföljande skilsmässa från hennes mor var det ibland svårt för henne att se sin himmelske Fader som en kärleksfull far.
Mina föräldrar träffades under en aktivitet i kyrkan och bestämde sig kort därefter för att gifta sig och beseglas i Berns tempel i Schweiz. När de väntade på järnvägsstationen och hade använt sina sista sparpengar till resan till templet undrade de hur de skulle klara sig, men de var säkra på att allt skulle ordna sig. Och det gjorde det!
De började fostra sina barn i en mycket enkel enrumslägenhet på vinden i hjärtat av Amsterdam. Efter att ha tvättat sina kläder för hand i flera år hade de äntligen sparat ihop tillräckligt med pengar för att köpa en tvättmaskin. Precis innan de skulle genomföra köpet besökte biskopen dem och bad om bidrag för att bygga möteshuset i Amsterdam. De bestämde sig för att ge allt de hade sparat för tvättmaskinen och fortsatte att tvätta för hand.
Som familj gick vi igenom en del svårigheter precis som vilken annan familj som helst. Dessa har bara gjort oss starkare och fördjupat vår tro på Herren Jesus Kristus, precis som när Alma berättade om sin upplevelse för sin son Helaman, när han berättade att han hade fått ”stöd i prövningar och besvärligheter av alla de slag” eftersom han hade förtröstat på Herren Jesus Kristus.
Hur kunde två personer som upplevde så många prövningar när de var unga bli de bästa föräldrar jag någonsin kunde önska mig? Svaret är enkelt: de tog fullständigt till sig evangeliet och lever efter sina förbund än i dag!
Efter mer än 65 års äktenskap gick min mor, som led av Alzheimers sjukdom, bort i februari. Min far, som vid 92 åra ålder fortfarande bodde hemma, besökte henne så ofta han kunde tills hon gick bort. För en tid sedan nämnde han för mina yngre syskon att de fruktansvärda upplevelserna i lägret i Indonesien under andra världskriget hade förberett honom för att tålmodigt ta hand om sin fru i så många år när hon blev sjuk och försämrades av denna hemska sjukdom, och även den ödesdigra dagen då han var tvungen att anförtro hennes primära vård till andra och inte kunde vara vid hennes sida längre. Deras motto har varit och är fortfarande ”Fortsätt bara framåt”, med fullkomligt hopp i Kristus om att bli uppväckta på den yttersta dagen och få bo hos honom i härlighet för evigt.
Deras tro och vittnesbörd är en drivkraft för de generationer som har kommit efter dem.
I byn där min fru växte upp tog hennes föräldrar, som var goda människor och gick i kyrkan, emot evangeliet som ett ungt gift par, med min hustru som deras tvååriga dotter och då enda barn. Deras beslut att bli medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hade stor inverkan på deras liv då de blev utfrysta av byborna och sin egen familj. Det tog många år, kärleksfulla brev till familjemedlemmar och tjänande i samhället innan de slutligen blev accepterade.
Vid ett tillfälle när min frus far verkade som biskop blev han falskeligen anklagad för något och blev omedelbart avlöst. Min svärmor blev så sårad att hon frågade sin man om de skulle fortsätta gå i kyrkan. Han svarade att de naturligtvis skulle fortsätta gå i kyrkan eftersom det här inte är människors kyrka utan Jesu Kristi kyrka.
Det tog ett tag innan sanningen kom fram och ursäkter framräcktes. Det som kunde ha knäckt dem ökade bara deras styrka och övertygelse.
Hur kommer det sig att vissa av oss tar för givet tron och vittnesbördet hos våra föräldrar, som genom alla sina svårigheter förblivit trofasta? Tror vi att de inte har en tydlig kunskap om saker och ting? De blev inte och är inte bedragna! De har helt enkelt haft för många upplevelser med Anden och kan säga med profeten Joseph: ”Jag visste det … och jag kunde inte förneka det.”
Visst är sången om Helamans armé, som finns i Barnens sångbok, underbar?
Även om så kanske inte är fallet, som min mor upplevde som barn, kan du bli en av dessa ”föräldrar fyllda av tro” och vara ett rättfärdigt föredöme för andra.
Känner vi att detta är absolut sant när vi sjunger det? Känner ni att ni är ”som Helamans armé” och att ni ”vill vara Herrens missionärer” som ”ger världen hans ord”? Jag har känt det vid så många tillfällen när jag har sjungit den här sången vid flera FSY-konferenser och andra ungdomsaktiviteter.
Eller vad känner vi när vi sjunger psalmen ”Skall väl Sions ungdom vackla”?
Till det uppväxande släktet, var ni än är och i vilken situation ni än må befinna er: Lär er av och hämta styrka från tron och vittnesbördet som fanns hos dem som gått före er. Ni får hjälp av att förstå att för att få eller utveckla ett vittnesbörd måste uppoffringar göras och att offer medför himlens välsignelser.
Om du tänker på ett offer som verkligen kommer att välsigna dig ber jag dig att begrunda och be om uppmaningen från vår älskade profet president Nelson när han bad ”varje värdig, duglig ung man att förbereda sig för och verka som missionär. För unga män som är sista dagars heliga är missionärstjänst ett prästadömsansvar …
För … unga och dugliga systrar är en mission också en storslagen, men valfri, möjlighet.”
Man kan kallas som servicemissionär eller undervisande missionär. Båda sorters missionärer bidrar till samma mål att föra själar till Kristus, var och en på sitt eget unika och kraftfulla sätt.
I båda typerna av tjänande visar du Herren att du älskar honom och att du vill lära känna honom bättre. Kom ihåg: ”För hur kan en människa känna den mästare som hon inte har tjänat och som är en främling för henne och är långt borta från hennes hjärtas tankar och avsikter?”
Alla, oavsett om vi är den första generationen i evangeliet eller den femte, bör vi fråga oss själva vilka berättelser om tro, styrka och celestial hängivenhet som jag för vidare till nästa generation?
Låt oss alla fortsätta våra ansträngningar att lära känna vår Frälsare Jesus Kristus bättre och göra honom till det centrala i våra liv. Han är klippan som vi måste bygga på så att vi kan stå fasta när tiderna blir svåra.
Låt oss vara ”fasta i tron våra fäder förfäktat, trogna den sak, varför helgon försmäktat. Åt Herrens lag, var natt och dag skola vi ägna vart andetag.” I Jesu Kristi namn, amen.