Jesu Kristi försoning utgör den yttersta räddningen

Äldste Quentin L. Cook

i de tolv apostlarnas kvorum

När vi vänder oss till Jesus Kristus, världens Frälsare, räddar han oss från livets stormar genom sin försoning.

Jesu Kristi försoning utgör den yttersta räddningen från de prövningar vi möter i det här livet. President Russell M. Nelson gav mig i uppdrag att inviga Caspers tempel i Wyoming i slutet av förra året. Det var en djup, känslosam och andlig upplevelse. Den satte tydligt fokus på den roll som templen har i att rädda Guds barn genom Frälsarens försoning.

Stavarna i Caspers tempeldistrikt i Wyoming omfattar en del av den vandringsled som användes av sista dagars heliga pionjärer mellan 1847 och 1868. Under förberedelserna för tempelinvigningen läste jag på nytt lite om ledens historia längs Platte River nära Casper och vidare till Salt Lake City. Leden hade varit en genomfartsled för hundratusentals västerländska emigranter. Mitt främsta fokus var de över 60 000 sista dagars heliga pionjärer som färdades längs leden.

De flesta av våra pionjärer kom med vagn, men omkring 3 000 tog sig fram i en av tio handkärrekompanier. Åtta av dessa handkärrekompanier företog den monumentala vandringen med anmärkningsvärd framgång och få döda. Willies och Martins handkärrekompanier år 1856 var undantaget.

Jag läste redogörelserna för Willies och Martins handkärrekompanier från den tidpunkt då de hemska väderförhållandena började. Jag blev väl medveten om de svårigheter de ställdes inför när de korsade Sweetwater River, vid Martin’s Cove, Rocky Ridge och Rock Creek Hollow.

Jag hade inte varit inne i Caspers tempel före invigningen. När jag kom in i foajén drogs min uppmärksamhet genast till en originalmålning som föreställde handkärror och hette Mellan stormarna. Syftet med målningen var uppenbarligen inte att skildra de tragedier som hade inträffat. När jag tittade på den tänkte jag: ”Den här målningen är korrekt. Den stora majoriteten av handkärrepionjärerna upplevde inga tragedier.” Jag kunde inte låta bli att känna att det här är som livet i allmänhet. Ibland befinner vi oss mellan stormar och ibland mellan moln och solsken.

När jag vände mig till originalmålningen på den andra väggen med titeln Himlens portal insåg jag att den här vackra sommarmålningen av platsen som kallades ”Djävulens port”, genom vilken den lugna och klara Sweetwater River flöt, visade skönheten i Herrens skapelse, inte bara de utmaningar pionjärerna stod inför under den hemska vintern.

Sedan tittade jag framåt, bakom rekommendationsdisken, och såg en vacker målning av Frälsaren. Detta väckte genast överväldigande känslor av tacksamhet. I en värld med stor skönhet finns det också enorma utmaningar. När vi vänder oss till Jesus Kristus, världens Frälsare, räddar han oss från livets stormar genom sin försoning i enlighet med Faderns plan.

För mig var foajén en perfekt förberedelse för templets förrättningsrum som låter oss ta emot upphöjelsens förrättningar, att ingå heliga förbund och till fullo ta emot och uppleva välsignelserna av Frälsarens försoning. Faderns lycksalighetsplan är baserad på Frälsarens försonande räddning.

Pionjärernas upplevelser ger de sista dagars heliga en unik historisk tradition och ett mäktigt kollektivt andligt arv. För en del hade migrationen pågått i flera år efter att de drivits ut med våld från både Missouri och Nauvoo. För andra började den när president Brigham Young tillkännagav handkärreplanen, vars syfte var att göra migrationen mindre kostsam. Handkärrorna kostade mycket mindre än vagnar och oxar.

Millen Atwood, en missionär i England, sa när handkärreplanen tillkännagavs att ”den spred sig som eld i torra strån och de fattiga heligas hjärtan hoppade av glädje och fröjd”. Många hade ”bett och fastat dag efter dag och natt efter natt för att de skulle få förmånen att förenas med sina bröder och systrar i bergen”.

De flesta av de heliga som reste med handkärror upplevde prövningar men undkom större svårigheter. Men två handkärrekompanier, Willies kompani och Martins kompani, drabbades av svält, utsattes för bitande kyla och många dödsfall.

De flesta av dessa resenärer seglade från Liverpool i England i maj 1856 ombord på två fartyg. De kom fram till platsen där man införskaffade handkärreutrustning i Iowa City i juni och juli. Trots varningar avreste båda kompanierna mot Saltsjödalen för sent på året.

President Brigham Young blev först medveten om de här kompaniernas farliga situation den 4 oktober 1856. Dagen därpå stod han inför de heliga i Salt Lake City och sa: ”Många av våra bröder och systrar är ute på prärien med handkärror … Och de måste föras hit. Vi måste hjälpa dem … innan vintern kommer.”

Han bad biskoparna tillhandahålla 60 hästspann, 12 eller fler vagnar och 11 ton (10 886 kg) mjöl och förkunnade: ”Ge er av och hämta dessa människor från prärien.”

Det sammanlagda antalet pionjärer i Willies och Martins handkärrekompanier var omkring 1 100. Omkring 200 av dessa dyrbara heliga dog längs vägen. Om räddningen hade kommit senare hade många fler dött.

Vinterstormarna började nästan två veckor efter att de första räddningsmanskapen lämnat Salt Lake City. Berättelserna från medlemmarna i Willies och Martins kompanier beskriver förödande utmaningar efter att stormarna började. Skildringarna beskriver också den stora glädje som kom av räddningens ankomst.

Mary Hurren beskrev ankomsten så här: ”Tårar strömmade nerför männens kinder och barnen dansade av glädje. Så snart folket kunde kontrollera sina känslor knäböjde de alla i snön och tackade Gud.”

Två dagar senare behövde Willies kompani färdas den svåraste delen av leden, över Rocky Ridge i en bitande kall storm. De sista av dem kom inte fram till lägret förrän klockan fem morgonen därpå. Tretton människor dog och begravdes i en gemensam grav.

Den 7 november närmade sig Willies kompani Saltsjödalen, men den morgonen inträffade ändå tre dödsfall. Två dagar senare kom Willies kompani slutligen fram till Salt Lake City, där de fick ett underbart mottagande och välkomnades in i de heligas hem.

Samma dag befann sig Martins kompani fortfarande 52 mil längre bak på leden, och de led fortfarande av kyla och otillräckligt med mat. Några dagar tidigare hade de korsat Sweetwater River för att ta sig till det som nu kallas Martin’s Cove, där de hoppades finna skydd mot väder och vind. En av pionjärerna sa: ”Det var den värsta flodövergången under hela expeditionen.” Några av räddarna – som min morfars far David Patten Kimball, som bara var 17 år gammal, och hans unga vänner ”George W. Grant, Allen Huntington, Stephen Taylor och Ira Nebeker – tillbringade timmar i det iskalla vattnet” och hjälpte hjältemodigt kompaniet att ta sig över Sweetwater.

Den här händelsen har fått stor uppmärksamhet, men när jag har lärt mig mer om räddarna insåg jag att alla följde profeten och spelade en avgörande roll i att rädda de strandsatta heliga. Alla räddarna och emigranterna var hjältemodiga.

När jag studerade deras berättelse uppskattade jag de dyrbara relationerna och den långsiktiga eviga visionen bland emigranterna. John och Maria Linford och deras tre söner tillhörde Willies kompani. John dog timmar innan det första räddningsmanskapen kom. Han hade sagt till Maria att han var glad att de hade gjort resan. ”Jag kommer inte att få se Saltsjödalen”, sa han, ”men det får du och pojkarna, och jag ångrar inte allt vi har gått igenom om våra pojkar får växa upp och fostra sina familjer i Sion.”

President James E. Faust gav oss denna fantastiska sammanfattning: ”Genom handkärrepionjärernas heroiska strapatser lär vi oss en viktig sanning. Alla måste passera genom guldsmedens eld, och det betydelselösa och mindre viktiga i vårt liv kan smälta bort som slagg så att vår tro blir klar, hel och stark. Vånda, sorg och ofta djup smärta tycks ges i fullt mått åt alla, också dem som ärligt strävar efter att göra det rätta och vara trofasta. Men detta är en del av den rening som behövs för att lära känna Gud.”

I sin försoning och uppståndelse som formade evigheten bröt Frälsaren ”dödens band efter att ha vunnit seger över döden” för alla. För dem som har omvänt sig från synder har han ”tagit på sig deras ondska och deras överträdelser och återlöst dem och tillfredsställt rättvisans krav”.

Utan försoningen kan vi inte frälsa oss själva från synd och död. Även om synden kan spela en betydande roll i våra prövningar förvärras livets motgångar av misstag, dåliga beslut, andras onda handlingar och många saker bortom vår kontroll.

I Predika mitt evangelium står det: ”När vi förlitar oss på Jesus Kristus och hans försoning kan han hjälpa oss att uthärda våra prövningar, sjukdomar och lidanden. Vi kan bli fyllda av glädje, frid och tröst. Allt som är orättvist i livet kan bli rätt igen genom Jesu Kristi försoning.”

Under påsken är vårt fokus på Frälsaren och hans försoningsoffer. Försoningen ger hopp och ljus i en tid som för många verkar mörk och dyster. President Gordon B. Hinckley förkunnade: ”När all historia har granskats … [finns det] inget så underbart, så majestätiskt, så enormt som denna handling av nåd.”

Jag vill ge er tre rekommendationer som jag tror är särskilt relevanta för vår tid.

För det första: underskatta inte vikten av att göra vad vi kan för att rädda andra från fysiska och särskilt andliga utmaningar.

För det andra: ta tacksamt emot Frälsarens försoning. Vi bör alla sträva efter att utstråla glädje och lycka även när vi ställs inför livets utmaningar. Vårt mål bör vara att leva optimistiskt och se till det positiva i livet. Jag har sett min kära livskamrat Mary göra så i hela sitt liv. Jag har uppskattat hennes sprudlande, upplyftande inställning även när vi ställts inför problem under årens lopp.

Mitt tredje råd är att regelbundet avsätta tid till att trofast begrunda Frälsarens försoning. Det finns många sätt att göra det i vår personliga religionsutövning. Men att närvara på sakramentsmötet och ta del av sakramentet är särskilt viktigt.

Lika viktigt är regelbundna tempelbesök där så är möjligt. Templet erbjuder fortlöpande hågkomst av Frälsarens försoning och det som den övervinner. Och ännu viktigare är att våra tempelbesök gör det möjligt för oss att andligen rädda våra avlidna nära och kära och mer avlägsna förfäder.

President Russell M. Nelson betonade under vår senaste konferens den här principen och tillade: ”Templets välsignelser … bidrar också till att förbereda ett folk som hjälper till att förbereda världen för Herrens andra ankomst!”

Vi får aldrig glömma tidigare generationers uppoffringar och exempel, men vår beundran, uppskattning och tillbedjan bör vara fokuserade på världens Frälsare och hans försoningsoffer. Jag vittnar om att nyckeln till Faderns lycksalighetsplan är försoningen som åstadkoms av vår Frälsare Jesus Kristus. Han lever och leder sin kyrka. Jesu Kristi försoning utgör den yttersta räddningen från de prövningar vi möter i det här livet. I Jesu Kristi namn, amen.