Endast digitalt: Ungdomar berättar
”Du är Matteo, mormonen, eller hur?”
Min plan att få vänner och integreras sömlöst i min nya internatskola fungerade som jag hade hoppats – tills den första söndagsmorgonen när jag skyndade in i matsalen iklädd kostym och slips för att äta något innan jag begav mig till kyrkan. Det kändes som om det blev tyst i rummet när mina skolkamrater, fortfarande i pyjamas, slutade äta och stirrade på mig genom halvslutna, sömniga ögon. Jag insåg snabbt att jag var den enda aktiva medlemmen i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga på skolan.
Herren har sagt till kyrkans medlemmar: ”Stå upp och stråla, så att ert ljus kan vara ett baner för nationerna” (Läran och förbunden 115:5).
”Äter ni inte apelsiner?”
Utan att jag sa ett enda ord spreds nyheten om min religion snabbt. Jag började få dagliga frågor om min tro, som vanligtvis började med: ”Du är Matteo, mormonen, eller hur?” De flesta frågorna var uppriktiga, en del var omskakande, andra var illvilliga och några var helt enkelt komiska.
En vän frågade mig uppriktigt: ”Visst äter ni inte apelsiner?” och jag svarade skämtsamt: ”Absolut inte, apelsiner kommer direkt från djävulen.” Medan vi skrattade insåg jag att hans inledande oro hade lättat, och vi kände ett starkare vänskapsband.
En risk på Halloween
Eftersom jag inte kunde undfly min nyvunna ryktbarhet bestämde jag mig för att skapa tillfällen som skulle få alla att skratta åt samtal som kunde bli obekväma. Jag tog en risk och klädde ut mig till missionär med namnbricka på Halloween (en maskeradhögtid som firas i oktober). Jag visste att det var ett riskabelt företag eftersom jag kunde bli fullständigt utskrattad, men jag hade en känsla av att jag genom att göra det skulle visa att jag var säker på min tro.
Det lönade sig. Att jag gick runt på campus som missionär fick alla att le och ledde till livliga rollspelssessioner. Jag krossade några stereotyper och fick några nya vänner.
Från att håna till att söka råd
Efter Halloween förändrades andras inställning till mig, och frågor om min tro utvecklades till att jämnåriga bad mig om råd angående sina egna liv. Till min förvåning vände sig vänner och bekanta som hade kommit över den första chocken av att få veta att jag inte dricker, röker eller använder droger och att jag väntar med att ha sex tills jag är gift, till mig för att få vägledning om just de här ämnena.
Jag fann att jag nu försäkrade vänner som kände sig pressade att ha sex att de hade makten att välja, uppmuntrade vissa att gå till skolkuratorn för att prata om psykisk ohälsa och missbruksproblem, och till och med tröstade någon som gjort ett misstag som troligen skulle leda till att de blev relegerade. Jag var helt paff över hur många av mina jämnåriga som kunde gå från att håna mig till att be om råd.
Med tiden förstod jag att när jag var fullkomligt självsäker, öppen och sårbar i fråga om vem jag är, drogs de som sökte en plats där de inte skulle bli dömda och ett lyssnande öra till mig.
Två lärdomar
Jag är tacksam för två av de många viktiga lärdomar jag fick det året. Den första är att ett gott skratt kan skingra oro och stridigheter och är ett utmärkt sätt att ena människor. Den andra är att när man väljer att vara trygg i den man är får man enastående möjligheter att hjälpa andra som aldrig skulle ha kommit annars.
Det fanns många tillfällen då jag ville dölja min religion och bli känd för något annat. Men att ha ett sinne för humor och sårbarhet om vem jag är gjorde att folk kunde lära känna mig som Matteo, inte bara någon med andra trosuppfattningar.
Äldste Matteo Huish, 18 år, Arizona, USA
Tycker om Spartan Race, spelkvällar med familjen och att framföra musik.