Joseph Smiths liv och verksamhet

“Joseph Smith, Herrens profet och siare, har gjort mera — Jesusallena undantagen — för människornas frälsning i denna världen än någon annan människa, som levat här.” (L&F 135:3) Dessa häpnadsväckande ord beskriver en man som vid fjorton års ålderkallades av Gud och som dog i en ålder av endast trettioåtta år. Mellan Joseph Smiths födelse i december 1805 i Vermont ochhans tragiska död i Illinois 1844 hände stora ting. Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och lärdehonom mer om Guds väsen än man hade vetat i århundraden. Forntida profeter och apostlar förlänade Joseph helig prästadömsmaktoch gjorde honom till ett nytt, bemyndigat vittne om Gud i denna sista tidsutdelning. En makalös ström av kunskap och lärosatseruppenbarades genom profeten, däribland Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan. Genom honom grundades Herrens sanna kyrka återigen på jorden.

Det verk som började med Joseph Smith går i dag framåt runtom i världen. President Wilford Woodruff bar följande vittnesbörd om profeten Joseph Smith: ”Han var en Guds profet, och han lade grunden till det största verk och den största tidsutdelning som någonsin har upprättats på jorden.”¹

Härkomst och barndom

Joseph Smith var sjätte generationens amerikan, hans förfäder hade utvandrat från England till Amerika på 1600-talet. Profetens förfäder exemplifierade egenskaper som ofta förknippas med amerikaner av den gamla stammen: de trodde på Guds försyn, hade god arbetsmoral och verkade flitigt för familj och fosterland.

Joseph Smiths föräldrar, Joseph Smith den äldre och Lucy Mack Smith, gifte sig 1796 i Tunbridge i Vermont. De var ett strävsamt och gudfruktigt par som började sitt liv tillsammans under gynnsamma ekonomiska omständigheter. Dessvärre förlorade Joseph Smith den äldre sitt första hemman och kom att drabbas av flera ekonomiska motgångar under påföljande år. Familjen Smith tvingades flytta flera gånger då fadern på olika sätt försökte försörja familjen genom att bruka New Englands skogsbetäckta kullar, ta arbete på andra bondgårdar, driva en liten affärsrörelse eller arbeta som skollärare.

Joseph Smith den yngre föddes den 23 december 1805 i Sharon i Vermont, det femte av elva barn. Han uppkallades efter fadern. Barnen i familjen Smith var i födelseföljd: en namnlös son (som dog strax efter födseln), Alvin, Hyrum, Sophronia, Joseph, Samuel, Ephraim (som levde mindre än två veckor), William, Katharine, Don Carlos och Lucy.²

Redan tidigt visade sig profetens ovanligt starka karaktär. Familjen Smith bodde i West Lebanon i New Hampshire när många på orten drabbades av en dödlig tyfusepidemi, däribland alla barnen Smith. De andra barnen tillfrisknade utan komplikationer, men Joseph, som var i sjuårsåldern, fick en allvarlig infektion i vänster ben. Dr Nathan Smith vid Dartmouth-universitetets medicinska fakultet i närbelägna Hanover i New Hampshire gick med på att pröva en ny kirurgisk teknik för att försöka rädda pojkens ben. När doktor Smith och hans kollegor förberedde sig för operationen, bad Joseph sin mor att lämna rummet så att honinte skulle behöva se honom lida. Han vägrade dricka sprit för att döva smärtan. I stället litade han till faderns lugnande famn ochhöll tappert ut när kirurgen arbetade sig ner till lårbenet och mejslade bort ett stycke. Operationen lyckades, men Joseph gickmed kryckor i flera år och haltade lite på vänster ben under resten av sitt liv.

Efter att gång på gång ha drabbats av missväxt flyttade familjen Smith 1816 från Norwich i Vermont till Palmyra i New York i hopp om att där finna gynnsammare omständigheter. ”De små omständigheter vi levde i”, skrev profeten senare, ”tvingade [oss] att arbeta hårt för att kunna försörja den stora familjen … och eftersom det krävdes av alla som kunde att de ansträngde sig för att bidra till familjens uppehälle, förmenades vi förmånen av en utbildning. Det räcker med att säga att jag bara fick lära mig läsa och skriva samt grunderna i räkning.”³

Den första synen

Joseph Smith skrev om sin tidiga fostran: ”Jag föddes av … goda föräldrar som inte skydde några ansträngningar för att undervisa mig om kristendomen.”⁴ Men i likhet med många andra kristna insåg Josephs föräldrar att några av de principer i evangeliet som Jesus och hans lärjungar hade undervisat om saknades i de samtida kyrkorna. År 1820 i Palmyra försökte många trossamfund värva anhängare. Josephs mor, två av hans bröder och hans äldsta syster gick med i den lokala presbyterianska kyrkan, men Joseph och hans far och brodern Alvin avvaktade. Fastän han bara var en pojke var Joseph djupt orolig översitt eget förhållande till Gud och förvirringen bland de olika religiösa grupperna.

I sitt studium av den heliga skrift kom ett ställe i Jakobs brev att göra stort intryck på den fjortonårige Joseph: ”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” ( Jak 1:5) Inspirerad avHerrens löfte gick Joseph en vårdag 1820 ut i skogen i närheten av sitt hem för att be. Han föll på knä och började uppsända sitt hjärtasönskan till Gud. Genast grep mörkrets makter tag i honom, de blev honom helt och hållet övermäktiga och fick honom att frukta att han skulle gå under. Men då, till svar på hans innerliga bön, öppnades himlen och han befriades från sin osynliga fiende. I en ljuspelare mer strålande än solen såg han två personer stående över sig i luften. En av dem talade, nämnde honom vid namn och sade: ”Denne är min älskade Son. Hör honom.” ( J S skrifter 2:17)

I denna storslagna uppenbarelse visade sig Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus för den unge Joseph. Joseph samtalade med Frälsaren, som sade åt honom att inte sluta sig till någon av den tidens kyrkor, ”ty de voro alla orätta” och ”alla deras trosbekännelser voro en styggelse inför honom … eftersom de läror de förkunna äro människobud. De skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft”. ( J S skrifter 2:19) Joseph fick också löfte om ”att evangeliets fullhet en dag skulle uppdagas”.⁵ Efter århundraden av mörker hade Guds ord samt Gud Faderns och hans Son Jesu Kristi realitet uppenbarats för världen genom detta unga och rena redskap.

Moronis besök

Det gick tre år under vilka Joseph Smiths berättelse om att han hade sett Gud bemöttes med spott och spe av omgivningen. Den unge profeten, nu sjutton år gammal, undrade vad som väntade honom. På kvällen den 21 september 1823 bad han innerligt om vägledning och om förlåtelse för sina ”synder och dårskaper”. ( J S skrifter 2:29). Till svar på denna bön fylldes hans vindsrum av ljus och en himmelsk budbärare som hette Moroni visade sig. ”[Han] sade att han var en Guds ängel”, skrev Joseph senare, ”som sänts för att överbringa glädjebudskapet att det förbund som Gud upprättat med det forna Israel snart skulle fullbordas, att förberedelsen inför Messias andra ankomst snart skulle påbörjas, att tiden var inne för att evangeliet i all sin fullhet skulle predikas med makt till alla nationer så att ett folk skulle beredas för tusenårsriket. Jag fick veta att jag utvalts att vara ett redskap i Guds hand för att fullborda några av hans avsikter i denna härliga utdelning.”⁶

Moroni berättade också för Joseph att en sammanställning av forntida skrifter inristade på guldplåtar låg nergrävd i en kulle i närheten. Denna heliga urkund beskrev ett folk som Gud år 600 före Kristus hade lett från Jerusalem till västra halvklotet. Moroni var den siste profeten hos detta folk och hade grävt ner uppteckningen, vilken Gud hade lovat skulle komma fram i de sista dagarna. Joseph Smith skulle översätta detta heliga verk till engelska.

Under de fyra påföljande åren skulle Joseph träffa Moroni på kullen den 22 september varje år för att få ytterligare kunskap och anvisningar. Han skulle behöva dessa år av förberedelse och personlig finslipning för att kunna översätta den forntida urkunden. Han måste vara uppgiften vuxen att frambringa ett verk vars syfte var att ”överbevisa jude och icke-jude om att Jesus är Kristus, den evige Guden, som uppenbarar sig för alla nationer”. (Mormons boks titelblad).

Upprättandet av Guds rike på jorden

Översättningen av Mormons bok påbörjas

Joseph Smith fortsatte att bidra till familjens försörjning medan han väntade på att få guldplåtarna. År 1825 begav han sig till Harmony i Pennsylvania för att arbeta åt Josiah Stowell. Där bodde han inackorderad hos Isaac och Elizabeth Hale och träffade deras dotter Emma, en lång, mörkhårig skollärare. Den 18 januari 1827 gifte sig Joseph och Emma i South Bainbridge i New York. Även om deras äktenskap skulle sättas på prov av barns död, ekonomiska svårigheter och av att Joseph ofta var tvungen att vara hemifrån i uppfyllandet av sina plikter, älskade Joseph och Emma alltid varandra djupt.

Den 22 september 1827, fyra år efter det att Joseph såg plåtarna för första gången, fick han till slut ta hand om dem. Men så snart han hade fått plåtarna försökte pöbelhopar gång på gång stjäla dem från honom. För att undgå förföljelsen återvände Joseph och Emma i december 1827 till Harmony, där Emmas föräldrar bodde. Efter att ha slagit sig ner där påbörjade Joseph översättningen av plåtarna.

I början av år 1828 fick Martin Harris, en välbärgad bonde från Palmyra, ett vittnesbörd om Herrens verk i de sista dagarna och for till Harmony för att hjälpa Joseph med översättningen. I juni det året täckte Josephs översättning 116 manuskriptsidor. Martin bad profeten enträget om tillåtelse att ta med sig manuskriptet hem till Palmyra och visa det för vissa familjemedlemmar. Profeten frågade Herren, som sade nej, men Joseph frågade Herren ytterligare två gånger och Martin gavs slutligen tillåtelse att ta med sig manuskriptet hem. I Palmyra gick manuskriptet förlorat. Det återfanns aldrig. Herren tog Urim och Tummim och plåtarna ifrån Joseph, vilket gjorde profeten ödmjuk och botfärdig. I en uppenbarelse från Herren fick Joseph veta att han alltid måste frukta Gud mer än människor. (se L&F 3.) Sedan den dagen, fastän han bara var 22 år, kom hans liv att karaktäriseras av en fullständig hängivelse åt att hålla alla Herrens befallningar.

Den 5 april 1829 kom Oliver Cowdery, en skollärare som var ett år yngre än Joseph, till Josephs bostad i Harmony. Till svar på bön hade han fått ett vittnesbörd om att profetens verk var sanningsenligt. Två dagar senare påbörjades översättningsarbetet igen och Joseph dikterade och Oliver skrev.

Återställelsen av Guds prästadöme

När Joseph och Oliver arbetade på översättningen av Mormons bok läste de redogörelsen om Frälsarens besök till de forna nephiterna. Till följd av detta beslöt de sig för att fråga Herren om dopet. Den 15 maj gick de ner till Susquehannafloden, i närheten av Josephs hem i Harmony, för att be. Till sin häpnad fick de besök av en himmelsk varelse som sade att hanvar Johannes Döparen. Han förlänade dem aronska prästadömet och sade åt dem att döpa och ordinera varandra. Som Johannes Döparen lovat, visade sig senare de forntida apostlarna Petrus, Jakob och Johannes för Joseph och Oliver och förlänade dem melkisedekska prästadömet och ordinerade dem till apostlar.

Före dessa besök hade Joseph och Oliver haft kunskap och tro. Men efter det att de himmelska budbärarna hade visat sig för dem hade de också myndighet — Guds prästadömes makt och myndighet som krävdes för att upprätta hans kyrka och utföra frälsningens förrättningar.

Publiceringen av Mormons bok och kyrkans grundande

Under april och maj 1829 avbröts profetens översättning i hans hem i Harmony allt oftare av förföljelser. Följden blev att Joseph och Oliver tillfälligt flyttade till Fayette i New York, för att avsluta översättningen i Peter Whitmer den äldres hem. Översättningen fullbordades i juni, mindre än tre månader efter det att Oliver börjat verka som profetens skrivare. I augusti hade Joseph gett förläggaren Egbert B Grandin i Palmyra i uppdrag att trycka boken. Martin Harris intecknade sin gård som säkerhet för tryckkostnaderna och sålde senare 60 hektar för att kunna betala inteckningen. Den 26 mars 1830 fanns Mormons bok att köpa i Grandins bokhandel.

Den 6 april 1830, endast elva dagar efter det att Mormons bok fanns för försäljning, samlade sig omkring 60 personer i Peter Whitmer den äldres timmerhus i Fayette i New York. Där grundade Joseph Smith formellt den kyrka som senare genom uppenbarelse gavs namnet Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. (se L&F 115:4.) Det var ett glädjerikt tillfälle och Anden utgöts i rikt mått. Sakramentets delades ut, troende döptes, den Helige Andens gåva förlänades och män ordinerades till prästadömet. I en uppenbarelse under mötet utsåg Herren Joseph Smith till kyrkans ledare: Han skall ”kallas siare, översättare, profet, Jesu Kristi apostel, en äldste i kyrkan genom Gud Faderns vilja och Herrens Jesu Kristi nåd”. (L&F 21:1) Jesu Kristi kyrka fanns återigen på jorden.

Kirtland i Ohio: Kyrkan tillväxer

Kyrkans medlemmar delade entusiastiskt med sig av den sanning de hade funnit och den nygrundade kyrkan växte snabbt. Snart bildades grenar i Fayette, Manchester och Colesville i staten New York. I september 1830, strax efter det att Joseph och Emma Smith flyttat från Harmony, Pennsylvania, till Fayette, uppenbarade Herren för profeten att missionärer skulle ”begiva [sig] till lamaniterna” i västra Missouri. (L&F 28:8) Resan dit förde missionärerna till området kring Kirtland i Ohio där de stötte på en religiös grupp som sökte sanningen. De omvände cirka 130 av dem, däribland Sidney Rigdon, som senare blev medlem av första presidentskapet. Gruppen av heliga i Kirtland växte till flera hundramedlemmar allteftersom de delade med sig av evangeliet åt andra.

Samtidigt som kyrkan växte i New York ökade också motståndet mot kyrkan. I december 1830 fick profeten en uppenbarelse som instruerade kyrkans medlemmar att bege sig till ”Ohiodalen” (L&F 37:1) mer än 40 mil bort. De närmaste månaderna sålde de flesta av medlemmarna i New York sin egendom, ofta med stor förlust, och gjorde de uppoffringar som krävdes för att kunna samlas i Kirtland i Ohio. Joseph och Emma Smith var bland de första som gav sig i väg till Ohio. De kom till Kirtland omkring den 1 februari 1831.

Två samlingsplatser för de heliga

I juni 1831, medan kyrkan växte sig stark i Kirtland, befallde Herren profeten och andra ledare i kyrkan att resa till Missouri. Där skulle han uppenbara för dem deras ”arveland”. (se L&F 52:3–5, 42–43.) I juni och juli 1831 färdades profeten och andra nära 145 mil från Kirtland till Jackson County i Missouri i västra utkanten av Amerikas nybyggarområde. Kort efter ankomsten fick profeten en uppenbarelse i vilken Herren sade: ”Missouri [är] det land, som jag har utvalt och invigt till de heligas samlingsplats. Därför är detta löftets land och platsen för Sions stad … den plats som nu kallas Independence är medelpunkten, och platsen för templet ligger västerut.” (L&F 57:1–3).

Forntida bibliska profetior gick i uppfyllelse när den 25-årige Joseph Smith började lägga grunden till Sions stad i Amerika. I augusti 1831 presiderade han över invigningen av landet som en samlingsplats och invigde en tempeltomt. En kort tid senare återvände profeten till Ohio där han uppmuntrade några av de trofasta att samlas i Missouri. Hundratals heliga utsatte sig för de mödor som resor i gränslandet västerut innebar på 1800-talet och begav sig till sin nya hemvist i Missouri.

Från 1831 till 1838 fanns det medlemmar i kyrkan i såväl Ohio som i Missouri. Profeten, medlemmar av de tolvs kvorum och många medlemmar i kyrkan bodde i Kirtland samtidigt som andra medlemmar i kyrkan samlades i Missouri där de under profetens överinseende leddes av lokala prästadömsledare. Kyrkans ledare brevväxlade och reste ofta mellan Kirtland och Missouri.

Fortsatt uppenbarelse

Under sin tid i Kirtlandområdet fick profeten många uppenbarelser från Herren om evangeliets återställelse i de sista dagarna. I november 1831 beslutade sig kyrkans ledare för att ge ut många av uppenbarelserna i en sammanställning som kallades Befallningarnas bok. Boken skulle tryckas i Independence i Missouri. Men i juli 1833 förstörde pöbelhopar tryckpressen ochmånga av de tryckta arken. Bortsett från några få exemplar som räddades undan pöbeln, blev Befallningarnas bok aldrig tillgänglig för kyrkans medlemmar. År 1835 utgavs i Kirtland Läran och förbunden, som innehöll uppenbarelserna som skulle ha publicerats i Befallningarnas bok samt många andra uppenbarelser.

Medan profeten bodde i Kirtlandområdet fortsatte han arbetet på sin bibelöversättning, ett arbete som han på befallning av Herren hade påbörjat 1830. Många tydliga och dyrbara ting i Bibeln hade gått förlorade under århundradenas lopp, och profeten leddes av Anden att rätta King James Version [Kung Jakobs bibelöversättning] och att återställa information som hade försvunnit. Detta arbete ledde till att viktiga sanningar i evangeliet återställdes, däribland många uppenbarelser som nu ingår i Läran och förbunden. Även om profeten avsåg att ge ut sin revidering av Bibeln i tryck, hindrade förföljelse och andra svårigheter honom från att under sin livstid publicera den i dess helhet.

Under arbetet på sin inspirerade revidering av Bibeln fick Joseph Smith den uppenbarelse som nu är Moses’ bok samt en inspirerad översättning av Matteusevangeliet 24, som nu kallas Joseph Smiths skrifter 1. År 1835 påbörjade profeten översättningen av Abrahams bok från forntida egyptiska papyrusmanuskript som kyrkan hade köpt. Alla dessa översättningar kom senare att ingå i Den kostbara pärlan.

I Kirtland fick profeten bland annat uppenbarelser som föreskrev hur kyrkan skulle styras. Under Herrens ledning bildade Joseph Smith 1832 första presidentskapet.⁷ År 1835 bildade han de tolv apostlarnas kvorum och ett sjuttios kvorum. En stav grundades 1834 i Kirtland. Under denna tid bildade han även kvorum i aronska och melkisedekska prästadömet till att sörja för lokalamedlemmars behov.

Det första templet i denna tidsutdelning

Något av det viktigaste i återställelsen var Herrens uppenbarelser till Joseph Smith om behovet av heliga tempel. I december 1832 befallde Herren de heliga att börja bygga ett tempel i Kirtland i Ohio. Fastän många av kyrkans medlemmar saknade ordentliga bostäder, arbete och led brist på mat, lydde de entusiastiskt Herrens befallning och arbetade sida vid sida med profeten.

Den 27 mars 1836 invigde Joseph Smith templet. Anden utgöts som på pingstdagen efter Jesu uppståndelse. En vecka senare, den 3 april 1836, ägde några av de viktigaste tilldragelserna i religiös historia rum. Herren Jesus Kristus visade sig för Joseph Smith och Oliver Cowdery i templet och sade: ”Jag har mottagit detta hus och mitt namn skall vara här, och jag skall uppenbara mig i barmhärtighet för mitt folk i detta hus.” (L&F 110:7) Likaså visade sig tre budbärare från Gamla testamentets utdelningar: Moses, Elias och Elia. De återställde prästadömets nycklar och den myndighet som långt tillbaka hade gått förlorad från jorden. Profeten Joseph Smith hade nu myndighet att samla Israel från jordens fyra hörn och att besegla familjer för tid och all evighet. (Se L&F 110:11–16.) Denna återställelse av prästadömsnycklar följde Herrens mönster att ge profeten ”rad på rad, bud på bud, något här och något där” (L&F 128:21) tills Jesu Kristi evangelium blivit fullständigt återställt till jorden.

Predikar det eviga evangeliet

Herren uppmanade profeten gång på gång att skicka missionärerför att ”predika evangeliet för hela skapelsen”. (L&F 68:8) Profeten kände sitt ansvar och lämnade ofta hem och familj för att förkunna evangeliet. I kyrkans barndom kallades missionärer att predika i olika delar av Förenta staterna och Canada.

Men sommaren 1837 inspirerades profeten att skicka äldster till England. Profeten gav Heber C Kimball, en medlem av de tolvs kvorum, i uppdrag att leda en liten grupp missionärer i detta stora åtagande. Äldste Kimball lämnade sin nästan utblottade familj och gav sig i väg med tro på att Herren skulle vägleda honom. Inom ett år hade cirka 2 000 personer anslutit sig till kyrkan i England. Joseph Smith skickade därefter medlemmar av de tolv att verka i Storbritannien från 1839 till 1841. Även denna mission var synnerligen framgångsrik. År 1841 hade mer än 6 000 personer omfattat evangeliet. Många av dessa emigrerade till Amerika, därde kom att vitalisera och stärka kyrkan under ytterst svåra tider.

De heliga lämnar Kirtland

De heliga hade utsatts för förföljelse ända sedan de kom till Kirtland, men motståndet tilltog under 1837 och 1838. ”Beträffande Guds rike”, sade profeten, ”så sätter alltid djävulen upp sitt rike på samma tid för att strida mot Gud”.⁸ Profeten attackerades svårast, både av kyrkans motståndare och av avfällingar som vänt sig mot honom. Han anklagades med orätt för många förbrytelser, trakasserades inför rätta i dussintals ogrundade brotts- och civilmål och tvingades gömma sig för dem som traktade efter hans liv. Men han förblev trofast och tapper trots att han nästan ständigt utsattes för motgångar och motstånd.

Förföljelsen i Kirtlandområdet blev till slut outhärdlig. I januari 1838 tvingades profeten och hans familj att lämna Kirtland och ta sin tillflykt till Far West i Missouri. I slutet av året hade de flesta heliga i Kirtland följt honom och lämnat sina hem och sitt älskade tempel.

De heliga i Missouri

Utdrivning ur Jackson County och Sions lägers marsch

Samtidigt som de heliga i Kirtland försökte stärka kyrkan i sitt område, gjorde många av kyrkans medlemmar samma sak i Jackson County i Missouri. Sista dagars heliga började slå sig ner där sommaren 1831. Två år senare bodde omkring 1 200 heliga i Jackson County och utgjorde en tredjedel av befolkningen.

Ankomsten av de många heliga bekymrade den etablerade ortsbefolkningen. Missouriborna befarade att de skulle förlora sitt politiska inflytande till nykomlingarna, som till stor del kom från norra delen av Förenta staterna och inte stödde slaveriet i sydstaterna. Missouriborna var också misstrogna mot de sista dagars heligas lära — tron på Mormons bok, ny uppenbarelseoch insamlingen till Sion — och ogillade att de sista dagars heliga i stort sett bara gjorde affärer sinsemellan. Pöbelhopar och lokalmilis började snart trakassera de heliga och drev i november 1833 bort dem från Jackson County. De flesta heliga flydde norrut överMissouri-floden till Clay County i Missouri.

Joseph Smith var djupt oroad över de heligas belägenhet i Missouri. I augusti 1833 skrev han från Kirtland till kyrkans ledare där: ”Bröder, om jag var tillsammans med er skulle jag dela era lidanden, och även om den mänskliga naturen skyggar skulle min ande så sant mig Gud hjälpe inte tillåta mig att svika er i döden. Var vid gott mod, ty vår återlösning nalkas. Ack Gud, rädda mina bröder i Sion.”⁹

I februari 1834 fick Joseph Smith en uppenbarelse att han skulle leda en expedition från Kirtland till Missouri för att undsätta de nödlidande heliga och hjälpa dem att återfå sina egendomar i Jackson County. (se L&F 103.) Till svar på Herrens befallning organiserade profeten en grupp som kallades Sions läger för marschen till Missouri. I maj och juni 1834 tog sig gruppen på över 200 man fram västerut genom Ohio, Indiana, Illinois och Missouri. De ansattes av många svårigheter, bland annat en koleraepidemi. Den 22 juni 1834, när expeditionen närmade sig Jackson County, fick profeten en uppenbarelse om att upplösa lägret. Men Herren lovade att Sion skulle återlösas i hans egen tid. (Se L&F 105:9–14.) Efter att ha grundat en stav i Clay County med David Whitmer som president återvände profeten till Ohio.

Även om Sion läger inte återtog de heligas ägor, var det ett mycket värdefullt utbildningstillfälle för kyrkans framtida ledare, för genom profetens exempel och undervisning fick deltagarna lära sig principer för rättfärdigt ledarskap. I ett möte för medlemmarna i Sions läger och andra medlemmar i kyrkan i Kirtland den 14 februari 1835 bildade profeten de tolv apostlarnas kvorum. Två veckor senare bildade han ett sjuttios kvorum. Nio av medlemmarna av de tolvs kvorum och samtliga medlemmar av de sjuttios kvorum hade tillhört Sions läger.

Bosättning i norra Missouri

Ett stort antal medlemmar fortsatte att bo i Clay County i Missouri fram till 1836, då lokalbefolkningen där sade att de inte längre kunde erbjuda dem fristad. De heliga började därför flytta till norra Missouri, de flesta av dem slog sig ner i Caldwell County, ett nytt län som delstaten bildat för att hysa de tvångsförflyttade sista dagars heliga. År 1838 ankom en stor skara heliga som hade tvingats lämna Kirtland. Profeten och hans familj anlände i mars det året till Far West, en blomstrande sista dagars heligas bosättning i Caldwell County, och etablerade där kyrkans högkvarter. I april befallde Herren Joseph Smith att bygga ett tempel i Far West. (se L&F 115:7–16.)

Dessvärre skulle lugnet i norra Missouri komma att bli kortvarigt. Hösten 1838 började pöbelhopar och milis trakassera och angripa de sista dagars heliga. När kyrkan medlemmar vidtog motåtgärder och försvarade sig, häktades Joseph Smith och andra av kyrkans ledare misstänkta för landsförräderi. I november sattes de i fängelse i Independence och sedan i Richmond i Missouri. Den 1 december fördes de till fängelset i Liberty i Missouri. Den vintern led profeten och hans medfångar under omänskliga förhållanden. De satt inspärrade i en fängelsehåla — en mörk, kall och hälsovådlig källare — och maten var så usel att de inte kunde äta den förrän hungern drev dem till det. Profeten beskrev sin och de heligas situation: ”Det prov vår tro sattes på kunde mäta sig med Abrahams.”¹⁰

Medan profeten satt i fängelse under vintern och våren 1838–1839 tvingades tusentals sista dagars heliga i Missouri lämna sina hem, däribland profetens egen familj. Den 7 mars 1839 skrev Emma till Joseph från Quincy i Illinois: ”Ingen utom Gud vet vad jag tänkte i mitt sinne och vad jag kände i mitt hjärta, när jag lämnade vårt hus och hem och nästan allt vi ägde förutom våra små barn och gav mig i väg från staten Missouri och lämnade dig, som satt inlåst i ett ensamt fängelse.”¹¹ Anförda av Brigham Young och andra ledare i kyrkan färdades de heliga österut till Illinois.

Åren i Nauvoo

Älskad ledare för sitt folk

I april 1839 flyttades profeten och hans medfångar på grund av ändrad jurisdiktion från fängelset i Liberty till Gallatin i Missouri. Vid ytterligare en fångtransport, från Gallatin till Columbia i Missouri, tillät vakterna dem att fly från sin orättmätiga fångenskap. De tog sig till Quincy i Illinois där huvuddelen av kyrkans medlemmar hade samlats efter flykten från Missouri. Under profetens ledning började snart de flesta heliga slå sig ner 8 mil norrut i Commerce i Illinois, en by vid en krök av Mississippi-floden. Joseph döpte om staden till Nauvoo. Under de påföljande åren strömmade medlemmar och nyomvända dit från Förenta staterna, Canada och Storbritannien, vilket gjorde staden till ett av de tätast befolkade områdena i Illinois.

Joseph och Emma slog sig ner i närheten av floden i en liten timmerstuga. Det kom att bli profetens kontor i Nauvoos barndom. Han försörjde sig på jordbruk och drev senare en diverseaffär. Men eftersom hans kyrkliga och medborgerliga plikter upptog en stor del av hans tid, var det ofta svårt för profeten att försörja familjen. Enligt en förteckning från oktober 1841 uppgick hans personliga ägodelar till ”gamle Charley (en häst) som han fått i Kirtland, två rådjur, två gamla och fyra unga kalkoner, den gamla ko som en broder givit honom i Missouri, hans gamla Major (en hund) … och några möbler”.¹²

I slutet av augusti 1843 flyttade profeten och hans familj tvärs över gatan till ett nybyggt tvåvåningshus som kallades Mansion House [Herrgården]. Joseph och Emma hade nu fyra barn i livet. De hade begravt sex älskade barn under årens lopp, och ytterligare ett barn skulle födas efter Josephs död. De elva barnen i Josephs och Emmas familj var: Alvin, född 1828, som dog kort efter födseln; tvillingarna Thadeus och Louisa, födda 1831, som dog kort efter födseln; tvillingarna Joseph och Julia, födda 1831 till John och Julia Murdock och som adopterades av Joseph och Emma efter det att syster Murdock dött i barnsäng (11 månader gamle Joseph dog 1832)¹³; Joseph III, född 1832; Frederick, född 1836; Alexander, född 1838; Don Carlos, född 1840, som dog 14. månader gammal; en son född 1842, som dog samma dag han föddes; samt David, född 1844, nästan fem månader efter det att hans far hade lidit martyrdöden.

Under hela sin verksamhet älskade profeten att få vara tillsammans med de heliga. Om staden Nauvoo och dess invånare sade han: ”Det här är den vackraste platsen och det bästa folket under himlen.”¹⁴ De heliga älskade honom i sin tur och kände att han var deras vän. De kallade honom ofta ”broder Joseph”. En nyomvänd skrev: ”Han hade en utstrålning som utövade dragningskraft på alla som lärde känna honom.”¹⁵ ”Han låtsas inte vara en man utan fel och brister”, skrev en Nauvoobo. ”Han är en man som man inte kan låta bli att tycka om … inte heller är han uppblåst över sin ställning utan står på förtrolig fot med varje anständig människa.”¹⁶ William Clayton, en proselyt från England, skrev hem från Nauvoo om profeten: ”Jag önskar i sanning att jag vore en sådan man.”¹⁷

Profeten höll många predikningar i Nauvoo och kyrkans medlemmar älskade att lyssna på honom, för han undervisade om evangeliets uppenbarade sanningar med kraft. Angus M Cannon skrev: ”Jag hörde honom aldrig tala utan att det påverkade hela min varelse och fick hela min själ att prisa Herren.”¹⁸ Brigham Young sade: ”Jag har aldrig låtit ett tillfälle gå mig förbi att träffa profeten Joseph och höra honom tala offentligt eller privat, så att jag skulle kunna hämta insikt från den källa som han fick sin kunskap från, så att jag skulle kunna få den och kunna dela med mig av den när det behövdes … Sådana stunder var mer dyrbara för mig än all rikedom i världen.”¹⁹

Joseph Smiths ledarskap sträckte sig bortom hans religiösa plikter. I Nauvoo var profeten engagerad i samhälleliga, juridiska och militära ärenden samt i affärsverksamhet och utbildning. Han ville att staden Nauvoo skulle erbjuda invånarna alla fördelar och möjligheter i fråga om kulturell och medborgerlig utveckling. I januari 1844 tillkännagav Joseph Smith sin kandidatur till posten som Förenta staternas president, till stor del på grund av att han var besviken över att delstatliga och federala ämbetsmän försummade att lämna gottgörelse för rättigheter och egendom som de heliga berövats i Missouri. Även om de flesta iakttagarna insåg att han hade små utsikter att bli vald, riktade hans kandidatur allmänhetens uppmärksamhet på omfattande kränkningarav de heligas i författningen garanterade rättigheter. Profeten sade att alla människor ”har samma rättighet att dela frukten påvår inhemska frihets stora träd”.²⁰

Helgat åt Herren: Ett tempel uppförs i Nauvoo

När de heliga tvingades överge Kirtland lämnade de bakom sig det tempel de hade arbetat så hårt på. Men än en gång skulle de få ett heligt tempel ibland sig, för Herren befallde dem att börja bygga ett tempel i Nauvoo. Arbetet påbörjades hösten 1840 och hörnstenarna lades den 6 april 1841 vid en ceremoni som profeten presiderade över. Uppförandet av templet i Nauvoo var ett av de mest betydande byggprojekten i dåtida västra Amerika. Bygget krävde oerhörda offer av de heliga trots den stora tillströmningen till Nauvoo, eftersom medlemmarna i allmänhet var fattiga.

Profeten började predika läran om dop för de döda så tidigt som den 15 augusti 1840. Eftersom byggnationen av templet knappt hade påbörjats förrättade de heliga i början dopen för de döda i lokala vattendrag. I januari 1841 uppenbarade Herren attde heliga endast fick fortsätta att göra detta till dess att dopen kunde utföras i templet (se L&F 124:29–31.) Under sommaren och hösten 1841 byggde de heliga en provisorisk dopbassäng av trä i den nyligen grävda källaren till templet. Den 21 november 1841 förrättades de första dopen för de döda i denna dopbassäng.

År 1841 beseglades de första paren och 1843 dikterade profeten den uppenbarelse som beskriver äktenskapsförbundets eviga natur. (se L&F 132.) Profeten hade haft kunskap om läran i denna uppenbarelse sedan 1831. På befallning av Gud predikadehan även läran om månggifte.

Eftersom templet inte skulle bli färdigt på ett tag valde Joseph att börja förrätta tempelbegåvningen utanför dess heliga murar. Den 4 maj 1842 förrättade profeten de första begåvningarna åt en liten grupp bröder, däribland Brigham Young, på övervåningen i det röda tegelhus i Nauvoo där han hade sin diverseaffär. Profeten Joseph Smith fick inte se templet i Nauvoo färdigställt. Men 1845 och 1846 fick tusentals heliga sin tempelbegåvning genom Brigham Young och andra som hade fått dessa välsignelser av profeten.

Joseph Smiths verksamhet närmar sig sitt slut

Även om de heliga till en början var relativt ostörda i Nauvoo tornade förföljelsens moln upp sig över profeten och han kände att hans jordiska kallelse närmade sig sitt slut. Vid ett minnesvärt möte i mars 1844 gav profeten de tolv i uppdrag att leda kyrkan efter hans död och sade att de nu hade alla nycklar och all fullmakt de behövde för att göra det. Wilford Woodruff, som var medlem av de tolvs kvorum vid tillfället i fråga, förkunnade senare: ”Jag bär vittnesbörd om att profeten Joseph Smith tidigt om våren år 1844 i Nauvoo sammankallade apostlarna och överlämnade åt dem kyrkans och Guds rikes förordningar. Han beseglade på våra huvuden alla nycklar och all fullmakt Gud hade givit honom och sade att vi måste räta på ryggen och bära detta rike vidare eller blifördömda … Hans ansikte var klart som bärnsten och han övertäcktes av en kraft som jag aldrig tidigare skådat hos någon mani köttet.”²¹ Efter profetens död skulle ansvaret för kyrkan och Guds rike på jorden vila på de tolv apostlarnas kvorum.

I juni 1844 anklagades profeten för att ha orsakat upplopp. Fastän Joseph frikändes i Nauvoo krävde Illinois guvernör Thomas Ford att han skulle underkasta sig en rättegång för samma anklagelse i Carthage i Illinois, centralorten i Hancock County. När profeten och hans bror Hyrum anlände till Carthage frigavs de mot borgen i fråga om den ursprungliga anklagelsepunkten, men i stället väcktes åtal mot dem för förräderi mot staten Illinois och de spärrades in i fängelset på orten.

Den 27 juni 1844, en varm och kvav eftermiddag, stormade en pöbelhop med svärtade ansikten fängelset och mördade Joseph och Hyrum Smith. Cirka tre timmar senare skickade Willard Richards och John Taylor, som hade varit i fängelset med martyrerna, ett sorgens budskap till Nauvoo: ”Carthages fängelse, kl 20:05, 27 juni 1844. Joseph och Hyrum är döda. … Det var ett ögonblicks verk.”²² Vid 38 års ålder hade profeten Joseph Smith beseglat sitt vittnesbörd med sitt blod. När hans verk i jordelivet var fullbordat och kyrkan och Guds rike hade upprättats för sista gången på jorden, föll Joseph för lönnmördares kulor. Herren själv vittnade om profeten Joseph Smith: ”Jag kallade [Joseph Smith] genom mina änglar, mina tjänande andar, och genom min egen röst utur himmelen till att utföra mitt verk till vilket han lade grundvalen och förblev trofast, så att jag tog honom till mig. Många hava förundrat sig över hans död, men det var nödvändigt, att han skulle besegla sitt vittnesbörd med sitt blod, på det han måtte få ära och de ogudaktiga bliva fördömda.” (L&F 136:37–39).

Joseph Smith, de sista dagarnas store profet, siare och uppenbarare var den Högstes tappre och lydige tjänare. President Brigham Young vittnade: ”Jag tror inte det finns någon på jorden som kände honom bättre än jag, och jag är djärv nog att säga att det med undantag av Jesus Kristus inte levat eller lever någon bättre man på denna jord. Jag är hans vittne.”²³