Förlåtelsens kraft

”Kom och förena dig med oss, käre broder, då vi nu inte längre är i strid med varandra, ty vi var en gång vänner och har äntligen blivit det igen.”

Ur Joseph Smiths liv

Sommaren 1839 gav profeten den plats där de heliga samlades på Illinois-sidan av Mississippi-floden namnet Nauvoo. Namnet var av hebreiskt ursprung, och betecknar ”ett vackert läge, eller en vacker plats, och har också i sig en viss betydelse av vila och ro”.¹ Under profetens ledning började de heliga att omvandla byn Commerce till en förtjusande stad. De ersatte först sina kojor och tält med timmerhus och därefter började ett antal trähus och stabila tegelhus att dyka upp. De planterade fruktträd, träd som gav skugga, vinrankor och buskar för att försköna sina stora tomter. I sitt vackra Nauvoo hoppades de heliga att finna en fridfull tillflyktsort där de kunde lägga förföljelserna i Missouri bakom sig.

Under denna period av byggande hade Joseph Smith en upplevelse som visade hans barmhärtiga sinnelag och villighet att förlåta andra genom att låta dem släppa taget om gångna oförrätter. Daniel Tyler återgav händelsen:

”En man som var högt uppsatt i kyrkan i Far West [i Missouri] insjuknade i frossbrytningar och feber. När han var försvagad till både kropp och sinne påverkades han av missnöjda grupperingar som övertalade honom att lämna de heliga och följa med dem. Han gav en del vittnesmål mot profeten. Medan de heliga höll på att bosätta sig i Commerce, flyttade han från Missouri till Quincy i Illinois efter att ha återhämtat sig från sin sjukdom. Där började han arbeta med att hugga ved för att få medel till att ta sig själv och sin familj till Nauvoo, och [överlämna] en present till den sårade gudsmannen, om han, till äventyrs, skulle förlåta honom och tillåta honom att återvända till fållan … Han kände att det inte fanns frälsning för honom någon annanstans och om detta förnekades honom var allt förlorat vad honom själv angick. Han började gå dit med sorgset hjärta och nedslagen blick.

Medan [mannen var] på väg sade Herren till broder Joseph att han närmade sig. Profeten tittade ut genom fönstret och såg honom komma uppför gatan. Så fort som han började öppna grinden hoppade profeten upp från sin stol och sprang fram för att möta honom i trädgården och utropade: ’O, broder —, vad glad jag är att se dig!’ Han omfamnade honom och båda grät som barn.

Vare nog sagt att tillbörlig återställelse vidtogs och att den fallne mannen återigen gick in genom dörren till kyrkan, återfick prästadömet, utförde flera viktiga missioner, samlades med de heliga i Sion och dog i full gemenskap.”²

George Q Cannon, som verkade som rådgivare i första presidentskapet, gav ytterligare exempel på Joseph Smiths förlåtande natur: ”Joseph var en bestämd förespråkare av sanningen och omutligt trogen Guds befallningar, men samtidigt alltid barmhärtig mot de svaga och felande. Under sommaren 1835 verkade han i råd och möten i Kirtland och dess omnejd, och utvaldes att ta del i disciplinära åtgärder mot flera medlemmar som skulle ställas till svars för uttalanden mot kyrkans presidentskap. Vare sig det föll på hans lott att föra den anklagades talan eller inte, trots att det kanske hade varit han själv som blivit förfördelad, agerade han med så mycken ömhet och rättvisa att han vann allas kärlek.”³

Joseph Smiths lärdomar

Vi skall utöva barmhärtighetens princip och förlåta våra bröder och systrar.

”Något av det mest behagliga som kan ske på jorden, när någon har begått en synd mot en annan, är att förlåta denna synd, och därefter i enlighet med Frälsarens upphöjda och fullkomliga mönster be till vår Fader i himlen om att också han skall förlåta [syndaren].” ⁴

”Låt alltid barmhärtighetens princip verka, och var redo att förlåta vår broder vid första antydan till omvändelse och när han ber om förlåtelse, och skulle vi till och med förlåta vår broder, och även vår fiende, innan han omvänder sig eller ber om förlåtelse, kommer vår himmelske Fader att vara lika barmhärtig mot oss.”⁵

”Fördra och ha tålamod med varandra, för det har Herren med oss. Be för era fiender i kyrkan och förbanna inte era fiender utanför: Min är hämnden, säger Herren, och jag skall utkräva den. [Se Rom 12:19.] Till varje ordinerad medlem, och till alla, säger vi: Var barmhärtig och du skall finna barmhärtighet. Sträva efter att hjälpa till med att frälsa själar, inte förgöra dem. För som ni vet är ’det mer glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver’. [Se Luk 15:7.]”⁶

Eliza R Snow återgav dessa ord från profeten: ”[De heliga] bör beväpna sig med barmhärtighet, trots ogudaktigheten ibland oss. Han sade att han varit ett medel till att avslöja ogudaktigheten och att det var en nedslående och hemsk tanke att så många skulle hamna under djävulens fördömelse och gå till förtappelse. Med djup känsla sade han att de var medmänniskor, vi älskade dem en gång, skall vi inte uppmuntra dem till bättring? Vi har [ännu] inte förlåtit dem sjuttio gånger sju gånger, såsom vår Frälsare anbefallde, [se Matt 18:21–22] kanske har vi inte förlåtit dem en enda gång. Det är nu en frälsningens dag för den som omvänder och förbättrar sig.”⁷

”Anta att Jesus Kristus och heliga änglar skulle ha invändningar mot oss om betydelselösa saker, vad skulle det då bli av oss? Vi måste vara barmhärtiga mot varandra och ha överseende med småsaker.”⁸

Willard Richards, en medlem i de tolv apostlarnas kvorum, berättade: ”Joseph anmärkte att allt stod väl till mellan honom och himlarna, att han inte kände fiendskap med någon, och som Jesus bad, eller enligt hans mönster, så bad Joseph: ’Fader, förlåt mig mina överträdelser såsom också jag förlåter dem som överträtt emot mig’, [se Matt 6:12, 14] för jag förlåter oförbehållsamt alla människor. Om vi skall befästa och främja kärleken till andra så måste vi älska dem, såväl våra fiender som våra vänner.”⁹

Förlåtelse återställer en känsla av enighet.

”Det smärtar mig att gemenskapen inte är starkare bland medlemmarna. Om en medlem lider påverkas alla andra av det, för genom en känsla av enighet får vi del i Guds kraft. Kristus sade att han kom för att kalla syndare till omvändelse, för att frälsa dem. Kristus fördömdes av de självrättfärdiga judarna för att han tog emot syndare i sitt sällskap. Han gjorde det enligt principen att de omvände sig från sina synder … Om [syndare] omvänder sig så måste vi ta emot dem och genom vänlighet helga och rena dem från all orättfärdighet genom att utöva ett vakande inflytande över dem … Det finns inget som så kan förmå människor att överge sina synder som att ta dem vid handen och vaka över dem med ömhet.”¹⁰

Profeten Joseph Smith skrev till en grupp av kyrkans ledare: ”Nu bröder, vill jag tala om för er, att det är naturligt för mig att ge och förlåta, att bära och fördraga, med all långmodighet och tålamod, med mina bröders och hela världens fel, svagheter, dåraktigheter och ogudaktigheter, och min tillit och kärlek till er förminskas eller försvagas inte. Och om ni nu skulle kallas att utstå en del av våra svagheter och dumheter, och skulle med oss bli tillrättavisade, så ta inte anstöt … När ni och jag möts ansikte mot ansikte förväntar jag mig, utan minsta tvivel, att alla angelägenheter mellan oss skall vara rätt förstådda och fullkomlig kärlek råda, och att det heliga förbund varigenom vi är sammanbundna intar högsätet i våra hjärtan.”¹¹

Profeten Joseph Smith sade följande vid ett möte med sina rådgivare i första presidentskapet och de tolv: ”Jag har ibland talat alltför bryskt i ögonblickets hetta, och i den mån jag har sårat era känslor, bröder, ber jag om er förlåtelse, för jag älskar er och stödjer er av allt mitt hjärta i all rättfärdighet, inför Herren och inför alla människor. Var förvissade om, bröder, att jag är villig att hejda allt motstånd, i stormar och orkaner, i åska och blixtar, till sjöss och till lands, i ödemarken bland falska bröder, eller pöbelhopar, eller vart Gud i sin försyn kallar oss. Och jag är viss om att varken höjd eller djup, furstar eller makter, det som nu är eller något som skall komma, eller något annat skapat, skall kunna skilja mig från er. [Se Rom 8:38–39.]

Och nu lovar jag er inför Gud att inte lyssna till eller lita på någon förklenande rapport mot någon av er, ej heller fördöma er på grund av något vittnesbörd under himlarna, om inte vittnesbördet är ofelbart, förrän jag kan se er ansikte mot ansikte, och med visshet veta. Jag hyser helhjärtad tilltro till era ord, för jag tror att ni är män av sanning. Och jag utber mig detsamma av er, att när jag berättar någonting för er ni då sätter samma tilltro till mina ord, för jag kommer inte att berätta något för er som jag inte vet.”¹²

På hösten 1835 höll profetens bror William inte med om ett beslut som profeten hade fattat. Han blev ursinnig och började behandla profeten med förakt och uppmuntrade andra att göra detsamma. Detta uppträdande bedrövade profeten och han skrev följande till William: ”Jag önskar, broder William, att du skall ödmjuka dig. Jag förlåter dig förbehållslöst, och du känner till min orubbliga och oföränderliga inställning. Jag vet vem jag har satt min lit till. Jag står på klippan och störtfloder kan inte, nej, skall inte, kullkasta mig. Du vet att den lära jag undervisar om är sann. Du vet att Gud har välsignat mig … Du vet att det är min plikt att förmana dig när du gör fel. Denna frihet skall jag alltid använda mig av och du har samma förmån. Jag tar mig friheten att förmana dig på grund av min födslorätt, och jag ger dig samma förmån, eftersom det är min plikt att vara ödmjuk nog att ta emot tillrättavisning från en broder eller vän …

Och må nu Gud visa barmhärtighet mot min fars hus, må Gud avlägsna fiendskapen mellan dig och mig, och må alla välsignelser återställas och det förflutna glömmas bort för alltid. Må ödmjuk omvändelse bringa oss båda till dig, Gud, till din kraft, ditt beskydd och din krona, att åtnjuta umgänge med far, mor, Alvin, Hyrum, Sophronia, Samuel, Catherine, Carlos, Lucy, de heliga och alla de helgade i frid för alltid, är din brors bön.”¹³

Den 1 januari 1836 sade profeten följande om sina ansträngningar att lösa denna svårighet i sin familj: ”Trots den tacksamhet som fyller mitt hjärta när jag tänker på det år som gått, och de mångfaldiga välsignelser som har krönt våra huvuden, värker mitt hjärta inom mig på grund av den svårighet som finns i min fars familj … Jag är fast besluten att ingenting från min sida skall saknas när det gäller att rätta till och vänskapligt bringa ur världen och lösa alla familjesvårigheter denna dag, att det följande året och åren, vare sig de är få eller många, skall tillbringas i rättfärdighet inför Gud …

Mina bröder William och Hyrum och farbror John Smith kom hem till mig och vi gick in i ett rum i sällskap med far och äldste Martin Harris. Fader Smith inledde sedan vårt samtal med en bön, varefter han uttryckte sig med djup känsla och på ett mycket gripande sätt, ja, med en fars hela medkänsla, vars känslor var djupt sårade på grund av de svårigheter som fanns i familjen, och medan han talade till oss vilade Guds Ande på oss med mäktig kraft och våra hjärtan veknade. Broder William avlade en ödmjuk bekännelse och bad om min förlåtelse för det obehag han åsamkat mig. Och i det fall jag hade handlat fel bad jag om hans förlåtelse.

Och bekännelsens och förlåtelsens anda utgöts över oss alla, och vi lovade varandra, i Guds och de heliga änglarnas och brödernas åsyn att hädanefter sträva efter att bygga upp varandra i rättfärdighet i allting, och att inte lyssna till onda ord om varandra, utan att som verkliga bröder gå till varandra med våra klagomål i saktmodets anda och förlikas, och därigenom främja vår lycka, och familjens lycka, och kort sagt alla människors lycka och välfärd. Min hustru och min mor och min skrivare kallades sedan in och vi upprepade för dem det förbund som vi ingått medan tacksamhet svällde i våra bröst och tårar flödade från våra ögon. Jag ombads sedan att avsluta vårt samtal vilket jag gjorde med bön, och det var verkligen en glädjens stund.”¹⁴

Genom att visa långmodighet, tålamod och barmhärtighet mot den botfärdige kan vi hjälpa ”friheten bland Guds älskade barn”.

I slutet av 1838 tillhörde William W Phelps, som varit en betrodd medlem i kyrkan, dem som bar falskt vittnesbörd mot profeten och andra ledare i kyrkan, vilket ledde till fångenskapen i Missouri. I juni 1840 skrev broder Phelps till Joseph Smith och vädjade om förlåtelse. Profeten Joseph svarade: ”Jag måste säga att det är en märklig känsla att skriva dessa rader som svar på ditt brev från den 29:e [i förra månaden], men jag gläder mig över den förmån som beviljats mig.

Du kan kanske i viss mån föreställa dig vad jag, liksom äldste Rigdon och broder Hyrum, kände när vi läste ditt brev. Förvisso rördes vårt hjärta av ömhet och medlidande när vi såg din beslutsamhet, o s v. Jag försäkrar dig att jag är mån om att agera i ditt fall på ett sätt som vinner Jehovas godkännande (vars tjänare jag är) och i enlighet med de sanningens och rättfärdighets principer som har uppenbarats. Och eftersom långmodighet, tålamod och barmhärtighet alltid har kännetecknat vår himmelske Faders handlande mot den ödmjuke och botfärdige känner jag mig benägen att efterlikna exemplet, omhulda samma principer och genom att så göra vara en frälsare för mina medmänniskor.

Det är sant att vi har fått lida mycket på grund av det du gjort — kalken med galla, redan fylld med mer än dödliga kan dricka, rann förvisso över, när du vände dig mot oss. Den med vilken vi ofta hade haft goda, förtroliga samtal och stärkande stunder från Herren. ’Hade det varit en fiende hade vi kunnat stå ut med det.’ [Se Ps 55:12–14.] ’Den dag du stod på avstånd, den dag då främlingar förde bort hans rikedomar och utlänningar drog in genom hans port och kastade lott om [Far West], då var också du som en av dem. Du borde inte ha sett med lust på din broders dag, på hans olyckas dag, inte heller borde du ha spärrat upp munnen så stort på nödens dag.’ [Se Ob 1:11–12.]

Dock har kalken blivit tömd, Faderns vilja har skett och vi lever fortfarande, för vilket vi tackar Herren. Och då vi genom vår Guds barmhärtighet har befriats ur de ogudaktigas händer, säger vi att det är din särskilda förmån att bli befriad ur motståndarens händer, att föras in i friheten bland Guds älskade barn, och att återigen inta din plats bland den Allrahögstes heliga och genom flit, ödmjukhet och oskrymtad kärlek anbefalla dig åt vår Gud och din Gud och åt Jesu Kristi kyrka.

Då jag tror att din bekännelse är äkta och din omvändelse genuin, skall jag med glädje på nytt erbjuda dig vår gemenskap och fröjda mig över den förlorade sonens återkomst.

Ditt brev lästes upp för de heliga förra söndagen, och när de fått uttrycka sina känslor beslöts det enhälligt att W W Phelps skulle upptas i gemenskapen.

’Kom och förena dig med oss, käre broder, då vi nu inte längre är i strid med varandra,

ty vi var en gång vänner och har äntligen blivit det igen.’ ”¹⁵

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Detta kapitel innehåller ett flertal redogörelser för hur Joseph Smith förlät andra. Gå igenom dessa redogörelser på sidorna 389–390, 393–394 och 394–395. På vilka sätt kan dessa berättelser hjälpa den som har svårt att förlåta någon?
Hur blir vi välsignade när vi förlåter dem som har gjort fel mot oss? Varför är det ibland svårt att förlåta varandra? Vad kan vi göra för att utveckla en mer förlåtande anda?
Sidan 391 innehåller korta, kloka uttalanden om att förlåta andra. Till exempel: ”Fördra och ha tålamod med varandra, för det har Herren med oss.” ”Var barmhärtig och du skall finna barmhärtighet.” ”Sträva efter att hjälpa till med att frälsa själar, inte förgöra dem.” ”Vi måste vara barmhärtiga mot varandra och ha överseende med småsaker.” Vad säger dig dessa uttalanden?
Gå igenom stycket som börjar längst ner på sidan 391. Gå igenom profeten Joseph Smiths ord om följderna av vänlighet och ömhet. Varför tror du att det här rådet är sant? Vad har du för erfarenheter av dessa principer i ditt eget liv?
Gå igenom stycket som börjar längst ner på sidan 392. Vilka problem kan vi undvika genom att följa detta råd? Varför är det ibland svårt att följa detta råd? Hur kan vi övervinna frestelsen att tro på negativa rykten om andra?
I ansträngningen att förlåta andra talade profeten om sin önskan att efterlikna sin himmelske Faders exempel (s 396) och leva ”i enlighet med Frälsarens upphöjda och fullkomliga mönster” (s 390). Nämn några egenskaper som vi bör sträva efter att utveckla när vi strävar efter att följa vår himmelske Faders och Jesu Kristi exempel.

Skriftställen som hör till detta ämne: Psaltaren 86:5; Matteus 18:21–35; 1 Nephi 7:16–21; Mosiah 26:29–31; L&F 64:9–11