Jeremia

Jeremia (”Herren ska resa upp”) kallades av Gud år 627 f Kr (kap 1) och verkade under de fem sista kungarna i Jerusalem till år 587 f Kr. Under hans tid växte Babel till en världsmakt som gjorde Juda till ett lydrike efter att ha besegrat Assyrien 612 f Kr och Egypten 605 f Kr (se 2 Kung 24).

Jeremia förkunnade omvändelse och dom (kap 2–24) och gick till rätta med falska profeter (26–29), men profeterade också om en kommande upprättelse och ett nytt förbund (30–33). Trots sin medkänsla med det trolösa folket mötte han hårt motstånd (26, 28, 37–38), och slutet kom 587 f Kr då Jerusalem föll och folket fördes bort till Babel (34–41). Jeremia tvingades följa med en grupp som flydde till Egypten (42–44) och skrev enligt judisk tradition även Klagovisorna. Boken avslutas med domsord över hednafolken (46–51) och en epilog (52), som kan ha tillfogats av Jeremia själv eller hans sekreterare Baruk (36:4f, 45:1).