Jesaja

Jesaja (”Herren är frälsningen”) fick sin kallelse ca 740 f Kr (kap 6) och förkunnade sedan i Jerusalem under ca 50 år, särskilt under kungarna Ahas (735–715 f Kr, kap 7) och Hiskia (715–686 f Kr, kap 36–39). Enligt traditionen blev han ihjälsågad som martyr under Manasse någon gång efter 686 f Kr (se not till Hebr 11:37). Under Jesajas tid levde Juda rike i yttre välgång, och den religiösa aktiviteten var stor. Men folket levde samtidigt i oärlighet, avguderi och förakt för Herren, vilket fördömdes av Jesaja och hans samtida Mika, Hosea och Amos.

I bokens centrum står den stora assyriska invasionen år 701 f Kr (36–39). I den första delen (1–35) beskrivs vad som leder fram till invasionen: folkets synd (1–5) och bristande tillit inför hotet först från Damaskus år 735 f Kr (7–12) och sedan från Assyrien (28–33). Efter domsord över olika hednafolk (13–23) vidgas perspektivet till världsomspännande dom och frälsning (24–27, 34–35).

Den andra delen (40–66) förmedlar tröst och hopp efter invasion och deportation: frälsning från Assur-Babel (40–48), frälsning från synden (49–57) och förnyelse för Sion (58–66). Den jordiska straffdomen och räddningen genom Koresh 539 f Kr (44:28f) förebildar Guds slutliga dom och frälsning genom Messias.

Jesajas bok är särskilt rik på profetior om Messias. Han profeterar t ex om Messias födelse (7:14, 9:6, 11), framträdande (40), försoningslidande (53) och frälsningsuppdrag (42, 49, 61). Jesajas bok citeras därför mer i NT än någon annan profetbok.