Missa aldrig en möjlighet att vittna om Kristus
Sann glädje beror på vår villighet att komma närmare Kristus och själva vara vittnen.
För fem år sedan i dag höjde vi våra händer för att rösta in vår älskade profet, president Russell M. Nelson, som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga – Herrens språkrör för den här anmärkningsvärda tiden av tillväxt och uppenbarelse. Genom honom har vi fått otaliga inbjudningar och har blivit lovade härliga välsignelser om vi fokuserar våra liv på vår Frälsare Jesus Kristus.
År 2011 när jag tjänade tillsammans med min man som missionsledare i vackra Curitiba i Brasilien ringde min telefon under ett möte. När jag snabbt försökte tysta den såg jag att det var min far som ringde. Jag lämnade snabbt mötet för att svara: ”Hej, pappa!”
Oväntat nog var hans röst fylld av känsla: ”Hej, Bonnie. Jag måste berätta något för dig. Jag har fått diagnosen ALS.”
Mitt sinne fylldes av förvirring: ”Vänta! Vad är ALS?”
Pappa förklarade redan: ”Mitt sinne förblir alert medan min kropp sakta stängs av.”
Jag kände hur hela min värld förändrades när jag började ta in följderna av denna svåra nyhet. Men under denna oförglömliga dag var det hans sista mening som fann en permanent plats i mitt hjärta. Min käre far sa innerligt: ”Bonnie, missa aldrig en möjlighet att vittna om Kristus.”
Jag har begrundat och bett om pappas råd. Jag har ofta frågat mig om jag helt förstår vad det innebär att aldrig missa en möjlighet att vittna om Jesus Kristus.
I likhet med er har jag ställt mig upp den första söndagen i månaden och burit vittne om Kristus. Jag har många gånger vittnat om evangeliesanningar som en del av en lektion. Jag har frimodigt undervisat om sanning och förkunnat Kristi gudomlighet som missionär.
Men denna vädjan kändes mer personlig! Det verkade som att han sa: ”Bonnie, låt inte världen överväldiga dig! Var sann mot dina förbund med Frälsaren. Försök uppleva hans välsignelser varje dag, och se till att kunna vittna genom den Helige Anden om hans kraft och närvaro i ditt liv!”
Vi lever i en fallen värld, med distraktioner som lockar våra ögon och hjärtan nedåt i stället för mot himlen. Liksom nephiterna i 3 Nephi 11 behöver vi Jesus Kristus. Kan du föreställa dig att du är där bland de människor som hade upplevt så mycket kaos och förstörelse? Hur skulle det vara att höra Herrens personliga inbjudan:
”’Stå upp och kom hit till mig så att ni kan sticka era händer i min sida och så att ni även kan känna märkena efter spikarna i mina händer och i mina fötter, så att ni kan veta att jag är … hela jordens Gud, och har blivit dräpt för världens synder.’
Och mängden gick fram den ene efter den andre och såg med sina ögon och kände med sina händer och visste och hade bevittnat det själva.”1
Dessa nephiter gick ivrigt fram för att sticka sina händer i hans sida och känna märkena efter spikarna i hans händer och fötter så att de själva kunde vittna om att detta var Kristus. På samma sätt hade många trofasta människor vi läst om i Nya testamentet i år ivrigt sett fram emot Kristi ankomst. Sedan lämnade de sina fält, arbetsbänkar och matbord och följde honom, trängdes runt honom, strömmade till honom och satt med honom. Är vi lika angelägna att själva få bära vittne som folkmängden i skrifterna? Är de välsignelser vi söker mindre nödvändiga än deras?
När Kristus kroppsligen besökte nephiterna vid deras tempel innebar hans inbjudan inte att de skulle stå på avstånd och titta på honom, utan att de skulle röra vid honom och själva känna realiteten av människosläktets Frälsare. Hur kan vi komma nära nog att få ett personligt vittnesbörd om Jesus Kristus? Det kan vara en del av det min far försökte lära mig. Även om vi inte åtnjuter samma fysiska närhet som de som vandrade med Kristus under hans jordiska verksamhet, kan vi ändå genom den Helige Anden uppleva hans kraft varje dag! Så mycket vi behöver!
De unga kvinnorna runt om i världen har lärt mig så mycket om att söka Kristus och få ett dagligt, personligt vittnesbörd om honom. Låt mig berätta om visheten hos två av dem:
Livvy har tittat på generalkonferensen hela sitt liv. Hemma hos henne har de faktiskt som tradition att titta på alla fem mötena som familj. Tidigare hade konferensen för Livvy inneburit att hon ritade och nickade till då och då. Men i oktober förra året var det annorlunda. Det blev personligt.
Den här gången bestämde sig Livvy för att vara en aktiv deltagare. Hon stängde av aviseringarna på sin telefon och antecknade intryck hon fick av Anden. Hon förundrades när hon hörde de specifika saker Gud ville att hon skulle höra och göra. Det här beslutet gjorde skillnad i hennes liv nästan genast.
Bara några dagar senare bjöd hennes vänner med henne på en olämplig film. Hon sa: ”Jag kände orden och andan från konferensen återvända till mitt hjärta, och jag hörde mig själv tacka nej till deras inbjudan.” Hon hade också modet att bära sitt vittnesbörd om Frälsaren i sin församling.
Efter dessa händelser sa hon: ”Det fantastiska är att när jag hörde mig själv vittna om att Jesus är Kristus kände jag den Helige Anden bekräfta det igen för mig.”
Livvy skrapade inte bara på konferenshelgens yta; hon dök in med sinne och ande och hittade Frälsaren där.
Och så har vi Maddy. När hennes familj slutade gå i kyrkan var Maddy förvirrad och osäker på vad hon skulle göra. Hon insåg att något viktigt saknades. Så vid 13 års ålder började Maddy gå i kyrkan själv. Även om det ibland var svårt och obekvämt att vara ensam visste hon att hon kunde finna Frälsaren i kyrkan, och hon ville vara där han var. Hon sa: ”I kyrkan kände min själ sig hemma.”
Maddy höll fast vid det faktum att hennes familj hade beseglats för evigheten. Hon började ta med sig sina yngre bröder till kyrkan och studera skrifterna med dem hemma. Så småningom började hennes mamma följa med dem. Maddy berättade för sin mamma om sin önskan att tjäna som missionär och frågade om hon kunde göra sig redo att gå till templet med henne.
I dag är Maddy på MTC. Hon tjänar. Hon vittnar om Kristus. Hennes exempel hjälpte till att leda båda hennes föräldrar tillbaka till templet och tillbaka till Kristus.
Liksom för Livvy och Maddy kommer Anden, när vi väljer att söka Kristus, att vittna om honom i många olika situationer. Dessa Andens vittnesbörd kommer när vi fastar, ber, väntar och fortsätter framåt. Vår närhet till Kristus växer genom att vi ofta tillber i templet, omvänder oss dagligen, studerar skrifterna, närvarar i kyrkan och på seminariet, begrundar våra patriarkaliska välsignelser, värdigt tar emot förrättningar och hedrar heliga förbund. Allt detta inbjuder Anden att lysa upp våra sinnen, och det ger oss ytterligare frid och beskydd. Men hedrar vi det som heliga tillfällen att vittna om Kristus?
Jag har varit i templet många gånger, men när jag tillber i Herrens hus så förändrar det mig. Ibland när jag fastar märker jag att jag bara går hungrig, men vid andra tillfällen mättar jag mig avsiktligt med Anden. Ibland har jag mumlat böner som är repetitiva och rutinmässiga, men jag har också varit angelägen om att ta emot råd från Herren genom bön.
Det finns kraft i att göra dessa heliga vanor till mindre av en checklista och mer av ett vittnesbörd. Processen sker gradvis, men växer med dagligt, aktivt deltagande och avsiktliga upplevelser med Kristus. När vi konsekvent handlar efter hans lärdomar får vi ett vittnesbörd om honom; vi bygger upp en relation med honom och vår himmelske Fader. Vi börjar bli som de.
Motståndaren skapar så mycket oväsen att det kan vara svårt att höra Herrens röst. Vår värld, våra utmaningar, våra omständigheter kommer inte att bli tystare, men vi kan och måste hungra och törsta efter det som hör Kristus till för att ”höra honom” tydligt.2 Vi behöver skapa ett muskelminne av lärjungeskap och vittnesbörd som varje dag sätter vårt beroende av vår Frälsare i fokus.
Min far dog för över elva år sedan, men hans ord lever i mig. ”Bonnie, missa aldrig en möjlighet att vittna om Kristus.” Jag inbjuder er att tillsammans med mig ta emot hans inbjudan. Leta efter Kristus överallt – jag lovar att han är där!3 Sann glädje beror på vår villighet att komma närmare Kristus och själva vara vittnen.
Vi vet att i de sista dagarna ska ”varje knä … böjas och varje tunga bekänna” att Jesus är Kristus.4 Jag ber att detta vittnesbörd blir en normal och naturlig upplevelse för oss nu – att vi ska ta varje möjlighet att glädjefyllt vittna: Jesus Kristus lever!
O, vad jag älskar honom. Vad tacksamma vi är för hans oändliga försoning, som har gjort ”evigt liv till en möjlighet och odödlighet till en realitet för [oss] alla”.5 Jag vittnar om Frälsarens godhet och stora härlighet i hans heliga namn, ja, Jesu Kristi namn, amen.