När hoppet sviktar
Nu kan vår sjuåriga Fenna klara av att vara en hel dag i skolan igen. Men resan har varit lång och svår.
När vår dotter var på femtonde dagen med körtelfeber och höga temperaturer kändes det oerhört tungt. Täta vårdkontakter. Oro. Vacklande tro på bönens kraft. Känslor av hopplöshet.
Jag är tacksam för svensk sjukvård, men det var jobbigt att skickas mellan sjukvårdsupplysningen, lokala vårdcentralen och barnakuten i flera omgångar. Akutsjukhuset ligger 55 km hemifrån. Det gick inte att ringa dit för specifika uppföljande frågor. Detta ledde till resor på sena kvällar med långa väntetider. Vi fick svårt med orken. Vi brottades hela tiden med oron för komplikationer och skador på de inre organen.
Jag kunde inte hålla frågorna borta. Varför hör vår Himmelske Fader inte våra böner för vår lilla flicka? Varför drabbas hon så hårt? Eller, hör han oss ändå? Hade det varit värre utan våra böner? Visst måste han lyssna? Han som ju talat så tydligt till mig förut. Han som lovat och välsignat utan att jag hade bett om det i bön eller ens hade tänkt tanken.
Jag går bakåt i tiden. Jag var 44 år och ensam. Utan fru. Med en allvarlig hjärntumör som upptäckts som en objuden gäst bara några månader tidigare. Men det oväntade löftet om ytterligare en dotter gav mig en underbar, bubblande glädje. Då måste det också finnas en kvinna för mig som också vill ta emot denna dotter!
Några år senare sände Herren en kvinna med tillräcklig tro. Hon stod där i eftermiddagssolen på den danska sandstranden. ”Hi, I am Cynthia from Holland”. En utvald kvinna som kom när jag just släppt förhoppningarna och bönerna om att finna henne. Ett år senare, i juli 2013, gifte vi oss i stadshuset i Rotterdam. Dagen efter slöt vi eviga förbund med Herren i templet i Haag. Den utlovade dottern kom året efter, på det som i Sverige hade börjat kallas ”Kanelbullens dag”.
Men så låg hon då där bredvid mig i sängen. Vår ”kanelbulle”. Svag och febrig. Så otillräckliga vi kände oss. Det var skönt att kunna stärka tron med tankarna på hur hon fanns utlovad i mitt sinne långt innan jag mötte min fru. Jag vilade i den stora meningen med vår gudagivna gemenskap.
Jag är så tacksam för att Fenna fick intravenös behandling mot vätskebristen till sist. Vi gladdes åt de små stegen mot en mer rofylld andning. Jag förundrades över hennes tålamod.
Tack alla ni som stod vid vår sida när det var så tungt. Ni som stöttade oss med praktisk hjälp, uppmuntran, tankar och böner. Jag känner mig överväldigad av den kärlek Gud gav oss genom er.
Hur kunde jag känna och tro något annat än att Fenna och jag snart skulle kunna cykla på våra cyklar tillsammans igen?
Hur kunde jag tro att min Fader inte hörde mina vädjanden?
Nej – även om jag ibland har släppt taget om hans löften har han ändå stått fast.
Var stilla min själ.