Vad är vördnad egentligen?

Destiny Yarbro

När vi vidgar vår förståelse beträffande vördnad blir vi bättre på att visa vördnad även i de mest osannolika situationer.

en ung man som har hörlurar och bär en sakramentsbricka

På grund av några unika upplevelser jag har haft har jag funderat över vad vördnad innebär. Så här definieras vördnad av president Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet:

”Tillbedjan innefattar ofta handlingar, men sann tillbedjan inbegriper alltid en särskild inställning.

En vördnadsfull inställning framkallar djupa känslor av lojalitet, beundran och respekt. Tillbedjan sammanför kärlek och vördnad till ett tillstånd av hängivenhet som för vår ande närmare Gud.”¹

Vad kommer du att tänka på när du funderar på vördnad? Skulle följande scenarier betraktas som vördnadsfulla eller respektlösa under ett sakramentsmöte?

1. Ett barn som ritar i sin målarbok.

2. En ung man som delar ut sakramentet med hörlurar på.

3. En man som hoppar upp och ner och viftar vilt med armarna.

4. En ung kvinna som spelar ett spel på sin telefon.

5. En missionär som hojtar till då och då.

6. En kvinna som alltid sitter i foajén, aldrig i sakramentssalen.

7. En man som ligger på en madrass i sakramentssalens mittgång.

8. En grupp medlemmar som gestikulerar och för oväsen.

9. En tonårsflicka som sitter under sin stol.

10. En kvinna som går fram och tillbaka längst bak i sakramentssalen.

De flesta av oss skulle hålla med om att en missionär som hojtar till under sakramentsmötet är mycket mindre vördnadsfull än barn som ritar bilder för att hålla sig sysselsatta. Men låt oss ta en stund och se över våra antaganden om vördnad genom att gå igenom dessa 10 verkliga scenarier – som jag personligen har upplevt under kyrkans möten.

1. Ett barn som ritar i kyrkan. Det här är vanligt och accepteras fullkomligt av nästan alla medlemmar. Vi vet att det oftast inte är respektlöst om vi inte låter oss distraheras av det.

2. En man som delar ut sakramentet samtidigt som han lyssnar på musik i hörlurar. Det här skulle vara mycket olämpligt i de flesta fall. Men låt mig återge ”resten av berättelsen”. Jag kände en man som har ett starkt vittnesbörd och som har tjänat som missionär och haft en mängd olika ämbeten. Men på senare år har han fått diagnosen schizoaffektivt syndrom. Genom att bära hörlurar kan han lyssna på mjuk och lugn musik och på så sätt blockera de ständigt närvarande rösterna i sitt huvud. Han kan känna Anden och vördnadsfullt tjäna andra med hjälp av sina hörlurar.

3. En man som hoppar upp och ner och viftar vilt med armarna. Resten av berättelsen: Den här ickeverbala brodern med autism blir så glad varje gång han ser biskopen på förhöjningen. Han visar sin entusiasm genom att vifta med händerna och hoppa upp och ner.

   en grupp barn i Primär – ett barn har en ledarhund och ett annat barn är i en sittvagn

4. En ung kvinna som spelar ett spel på sin telefon. Resten av berättelsen: Den här systern bekämpar sin sociala ångest genom att tyst spela spel på sin telefon. Faktum är att det är lättare för henne att lyssna vördnadsfullt och ta emot talarnas budskap, eftersom hennes ångest är fokuserad på något annat.

5. En missionär som hojtar till då och då. Resten av berättelsen: När jag var på missionärsskolan hade en missionär i min zon Tourettes syndrom. Han ropade till då och då under lektionerna, i lunchrummet och under kyrkans möten. Hans rop sågs inte som respektlösa. Vi såg snabbt att han var redo att tjäna, ivrig att dela med sig av evangeliet och full av Anden.

6. En kvinna som sitter i foajén varje vecka och aldrig i sakramentssalen. Resten av berättelsen: När jag arbetade för kyrkan i Salt Lake City skrev en syster till vårt servicekontor för funktionsnedsättningar och berättade om sitt posttraumatiska stressyndrom som kommit på grund av militärtjänstgöring. Eftersom en mobilringning eller ett annat plötsligt ljud kunde utlösa en flashback, satt hon aldrig i sakramentssalen så att hon inte oavsiktligt skulle skada någon.

7. En man som ligger på en madrass i mittgången. Resten av berättelsen: När jag flyttade in i en ny församling blev jag förvånad över att se en broder på en flyttbar sjukhussäng i sakramentssalen. Den här mannen hade många funktionsnedsättningar och kunde bara vara med i kyrkan på det sättet. Jag insåg snabbt att det här var typiskt för församlingen och anpassade mig snabbt. Det faktum att han var där var inte respektlöst – tvärtom. Hade inte Frälsaren trots allt botat en man som av sina vänner hade sänkts ner på sin säng till ett fullsatt hus? (se Lukas 5:18–20).

8. En grupp medlemmar som är högljudda och gestikulerar. Resten av berättelsen: Döva församlingar kan vara ”högljudda” för hörande deltagare. För döva är det inte respektlöst om någon ger ljud ifrån sig, skrattar eller hostar högt, men det anses respektlöst om någon tecknar om världsliga saker under sakramentsmötet.

9. En tonårsflicka som sitter under stolarna. Resten av historien: När jag var tonåring satt en av flickorna i min ålder alltid under sin stol på lektionen. Den unga systern hade vuxit upp i många fosterhem och kände sig bara trygg i trånga utrymmen. Sedan dess har jag insett att vi inte kan förvänta oss att elever ska lära sig något när de befinner sig i ett kamp-, flykt- eller frystillstånd. Elever måste känna sig trygga om de ska lära sig något, och viktigast av allt, känna Frälsarens kärlek.

10. En kvinna som går fram och tillbaka längst bak i sakramentssalen. Resten av berättelsen: Det här är faktiskt jag. Jag har kämpat med ångest i över ett årtionde, med svåra anfall av ångest och andra hälsoproblem. Under den här tiden har jag bara kunnat vara i kyrkan om jag kan röra på mig där. Att gå fram och tillbaka eller leka med någon taktilt rolig sak i händerna är ibland det enda sättet för mig att vara uppmärksam på talarna och känna Anden. 

Satan utnyttjar det faktum att vi inte alltid känner till resten av berättelsen, att vi inte alltid vet vilka utmaningar våra bröder och systrar har varje dag. Han vill att vi ska glömma att de flesta medlemmarna gör sitt bästa, oavsett hur andra ser det. De scenarier jag räknade upp ovan är kanske sällsynta, men de representerar många av de personliga problem som våra medlemmar försöker hantera när det gäller närvaro i kyrkan.

Jag tror att Satan vill att vi ska tro att vår dyrkan hindras av andras svårigheter, olikheter eller svagheter. I själva verket har jag upptäckt att det är just i dessa stunder av till synes oordning som jag lär mig mest om min Frälsares kärlek.

Vad jag har lärt mig om vördnad

en kvinna som använder teckenspråk

1. Vördnad är ett val och en färdighet.

Det är upp till mig om jag ska känna vördnad. Alltför ofta känner jag mig inte vördnadsfull eftersom jag låter mig distraheras. När jag utvecklar min andliga disciplin och tränar min ande i att fokusera på det som är viktigast, är det lättare att ta fullt ansvar för min relation med min himmelske Fader.

2. Vördnad innebär inte samma sak för alla.

En vän till familjen som satt i fängelse i 17 år välkomnade Anden till sin cell genom att göra invecklade modeller av tempel i papper. Vördnad kan finnas i alla situationer om vi välkomnar Anden.

3. Vördnad kan uppmuntras men är ett personligt val.

Vördnad kommer genom ett inre åtagande att vårda en ”attityd av tillbedjan”. Den kan bara finnas när vi verkligen känner och visar vår kärlek till Herren och till andra medlemmar. Min pappa sa en gång till mig att när vi tar ansvar för vår vördnad ändras vårt perspektiv från ”Du saboterar min tillbedjan” till ”Du är okej. Du är välkommen här. Du saboterar inte min tillbedjan, för jag väljer att vara vördnadsfull.” Då inser vi att andras handlingar inte behöver stå i vägen för vår personliga relation med vår Frälsare och vår himmelske Fader. Men när vi tar personligt ansvar för vår egen vördnad innebär det naturligtvis inte att vi ska ignorera hur vårt beteende kan påverka andras upplevelser. Våra ansträngningar att visa vördnad kan vara en förlängning av vår kärlek till dem som våra bröder och systrar.

Frälsarens tjänande

I ett underbart exempel på tjänande förbarmade Frälsaren sig över en man som var besatt av onda andar. Trots att mannen hade skrikit och gått omkring utan kläder var Jesus angelägen om att hela honom. Det var först efter att mannen hade blivit botad som han kunde sitta ”vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen” och be om att få stanna hos Herren. (Se Lukas 8:27–39; se även Markus 5:1–20.)

På samma sätt sa Jesus inte till pojken med en oren ande att han skulle sluta våndas, tugga fradga och gnissla tänder innan han kunde göra honom frisk (se Markus 9:17–27). Han såg dessa tillstånd som upplevelser under jordelivet, inte som andliga defekter. Det var bara fariséerna som han avvisade eftersom deras självrättfärdighet och högmod hindrade helande.

När du och jag utvidgar vår definition av vördnad kan vi bli bättre på att undervisa och tjäna på Frälsarens sätt. Vi minns då att varje själ är värdefull i Guds ögon (se Läran och förbunden 18:10). Vi kan då vara vördnadsfulla även i de mest osannolika situationer.

Kanske har vördnad i Herrens ögon mindre att göra med att sitta stilla och tala mjukt och mer att göra med stillhet i våra sinnen och mjukhet i våra hjärtan.

Författaren bor i Texas, USA.

Slutnot

1. Dallin H. Oaks, Pure in Heart (1988), s. 125.