I tillit till Gud – Folke Holmberg
Från Gunnel Hedbergs blogg Församlingsträdet har vi hämtat följande reportage. Gunnel berättar om Örebros äldste medlem, Folke Holmberg, 92 år: ”Folke har ett långt liv av tjänande bakom sig. Förutom sitt tjänande i kyrkan har han också arbetat ideellt i samhället, politiskt och på andra sätt.” Gunnel väljer att använda utdrag ur Folkes egen intressanta berättelse från en intervju gjord 1997 i skriften Örebro grens historia.
Jag föddes i Stockholm 1928 och var yngst av fem syskon. Far avled i tuberkulos ett år efter min födelse. Jag drabbades själv av en svår lungsjukdom och låg ett år på sanatorium. Enligt mänsklig makt skulle mitt liv inte kunna räddas, utan jag förklarades dödsdömd. Min mor, Hildur Holmberg, som blivit medlem i kyrkan 1915 hade en stark tro på prästadömets helande kraft, och den välsignelse jag fick gjorde att jag överlevde. Den starka tro som mor hade blev den grund jag behövde för att söka mig ett eget vittnesbörd. Min barndom präglades av materiell knapphet men vi fick det väsentliga – trygghet och kärlek. Vi hade knappt tillräckligt med pengar för dagen, men på något sätt gick det ändå och min mor var övertygad om att det berodde på ett ärligt tionde.
Mor bar på en genetisk ögonsjukdom som resulterade i att hon blev blind. Fyra av oss barn ärvde sjukdomen. Min synförmåga var hygglig fram till trettio års ålder. Därefter försämrades synen snabbt. Men jag hade hunnit skaffa mig en rejäl utbildning och jag hade också kunnat prova på bilkörning. 1948 drabbades jag liksom många andra av en önskan att komma till Sion – så jag emigrerade till USA där jag byggde stängsel och var fåraherde i norra Utah. Men efter en tid flyttade jag till Salt Lake City, där jag mötte min blivande fru Anna-Lisa Källqvist från Örebro. Vi förenades av aposteln Ezra Taft Benson i templet i Salt Lake City.
Efter ett par år i Ohio beslöt vi oss 1953 för att återvända till Sverige. Vi slog oss ner i Örebro där min hustru hade sina föräldrar, också de medlemmar i kyrkan. Nu försämrades min syn drastiskt och jag måste sadla om helt. Jag möttes av många negativa människor och institutioner som var övertygade om att jag med en så grav synskada inte kunde klara en socionomexamen. Jag var själv förvissad om att det skulle gå. Med min hustrus hjälp gick det bra. Hon läste in mina kursböcker så att jag kunde lyssna på dem. 1968 tog jag min examen och anställdes som kurator vid Regionsjukhuset i Örebro. Där avancerade jag också till biträdande chefskurator. Herren stod vid min sida och uppmuntrade mig då det var som allra svårast.
När jag kom till Örebro 1953 var vi ett 10-tal medlemmar på mötena och vi möttes i en liten lokal i Centralpalatset. När man tänker på utvecklingen från den tiden till i dag har Herren verkligen välsignat oss. Jag har lärt mig att det viktigaste i livet är att ha en god relation till vår himmelske Fader genom bön och att alltid vara villig att arbeta för kyrkan. Visst känner vi oss långt från fullkomligheten, men Herren är god och ser till vårt hjärtas önskningar att förbättra oss.
Gunnel Hedberg avslutar sitt reportage: ”Folke har genom åren haft flera olika uppgifter i församlingen. Han hade en utmärkt basröst och var ett ankare i körsammanhang. Han sjöng ofta solo. Han spelade rollen som far Elias i den första versionen av musikalen Vägen hem (1999). Hans synhandikapp gjorde att vi fick utarbeta ett detaljerat schema för hans rörelser på scenen, men det fungerade perfekt och han gjorde succé. Med sin erfarenhet som nämndeman i Örebro tingsrätt hade han den rätta pondusen.”
”Folke har varit ensam sedan 2014 då hustrun Anna-Lisa avled. Anna-Lisa arbetade som förskollärare i hela sitt liv och var en oerhört omtyckt person bland generationer av barn.”