Unga vuxna
Nya medlemmar: Det är här du hör hemma
Försöker du uppfylla fel förväntningar?
Hur presenterar du dig när du träffar en ny person? Vad är det som är viktigt för din identitet? Jag heter Brian. Och jag tillhör Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Men jag har inte alltid känt att jag hör hemma där.
Jag gick med i kyrkan under mitt första år på college. Välmenande medlemmar började, efter vad som kändes som bara ögonblick efter mitt dop, fråga: ”Ska du gå ut som missionär?” En mission var något som jag inte hade kunnat tänka allvarligt på innan dess. Men jag kände att det förväntade svaret var ja.
Räcker jag till?
Drygt ett år efter att jag gått med i kyrkan fick jag min kallelse att tjäna som missionär i England, och kom dit ivrig att undervisa. Men inom några dagar insåg jag hur mycket jag längtade hem. Jag var inte redo att verka som heltidsmissionär.
När jag pratade med min missionspresident om mina känslor kände han sig manad att sjunga ”Det är solsken i min själ idag” (Psalmer, nr 157) på telefonen. Jag tyckte att det var lite udda, men det gav mig en känsla av ljus och värme.
Och ändå satt jag en vecka senare på ett plan på väg hem. Jag brottades med mina känslor under hela flygresan. Jag kände mig överväldigad av oron över vad andra kanske skulle tycka om mina val. Jag var arg på mig själv för att jag inte hade tjänat i två år. Jag hade trots allt lämnat vänner och familj och skjutit upp min utbildning för att gå ut som missionär. Jag hade haft det så svårt, och nu kändes det som om min himmelske Fader hade övergett mig i nödens stund. Jag undrade om jag ens hörde hemma i kyrkan längre eftersom jag inte hade uppfyllt alla förväntningar.
Kom som du är
En vecka efter min hemkomst bjöd min bästa väns familj hem mig för att se ett generalkonferensmöte. Det var det sista jag ville göra. Men jag åkte dit.
Efter halva tiden gick äldste Jeffrey R. Holland fram till talarstolen och sa: ”Det är solsken i min själ idag” – detsamma som min missionspresident helt oväntat hade sjungit två veckor tidigare. Anden viskade: ”Det här är kyrkan du hör hemma i.” Under de femton minuter som följde förändrades hela mitt perspektiv.
Det är lätt att känna att vi inte hör hemma i kyrkan när det känns som om vi inte uppfyller varandras förväntningar. Men vi kommer alla till korta (se Rom. 3:23). Och ja, Gud säger att det fortfarande finns en plats för var och en av oss i hans kyrka (se 1 Kor. 12:20–23).
Äldste Holland sa också under det där konferenstalet: ”’Kom som du är’, säger en kärleksfull Fader till var och en av oss, men han tillägger: ’Men räkna inte med att förbli den du är’” (”Sjungna och osjungna sånger”, Liahona, maj 2017, s. 51). Gud vill ha oss här oavsett vilka vi är eller vad vi har gjort, för då kan han hjälpa oss att förändra den person vi ska bli (se 3 Ne. 18:22).
Innan jag hörde äldste Hollands tal trodde jag att tillhörighet innebar att man uppfyllde alla förväntningar. Nu förstår jag att Herrens kyrka inte är till för dem som redan är fullkomliga utan för att fullkomliggöra dem som inte är det. Och när vi försöker följa honom så tillhör vi hans kyrka.