Härlighet nog

Bild

Kvinnor som står och tittar när män marscherar iväg

Medan de heliga tillsammans med Brigham Young lämnade Sugar Creek var 43-åriga Louisa Pratt kvar i Nauvoo och förberedde sig för att lämna staden med sina fyra små döttrar. Tre år tidigare hade Herren kallat hennes man Addison på mission till Stillahavsöarna. Sedan dess hade den otillförlitliga postgången mellan Nauvoo och Tubuai, den ö i Franska Polynesien där Addison verkade, gjort det svårt att hålla kontakten med honom. De flesta av hans brev var flera månader gamla när de kom fram, en del äldre än ett år.

Addisons senaste brev gjorde det klart att han inte skulle komma hem i tid för att bege sig västerut med henne. De tolv hade instruerat honom att stanna kvar på Stillahavsöarna tills de kallade hem honom eller skickade missionärer för att ersätta honom. Brigham hade ett tag hoppats på att kunna skicka fler missionärer till öarna efter att de heliga hade tagit emot sin begåvning, men flykten från Nauvoo hade skjutit upp den planen.¹

Louisa var villig att göra resan utan sin make, men det gjorde henne nervös att tänka på det. Hon avskydde tanken på att behöva lämna Nauvoo och templet och såg inte fram emot att färdas med vagn över Klippiga bergen. Hon ville också hälsa på sina åldrande föräldrar i Kanada – kanske för sista gången – innan hon begav sig västerut.

Om hon sålde sitt oxspann kunde hon få tillräckligt med pengar till att besöka sina föräldrar och boka överfarten för sin familj på ett fartyg som gick till Kaliforniens kust, och på så sätt undvika färden till lands helt och hållet.

Louisa hade nästan bestämt sig för att åka till Kanada, men det var något som inte kändes rätt. Hon bestämde sig för att skriva till Brigham Young om sin oro över att resa till lands och om sin önskan att få träffa sina föräldrar.

”Om du säger att färden med oxspann är den bästa vägen till frälsning, då ska jag engagera mig i det med hand och hjärta”, skrev hon, ”och jag tror att jag kan stå ut med det lika länge som de andra kvinnorna utan att klaga.”²

En kort tid senare kom en budbärare med Brighams svar. ”Kom. Frälsning via oxspann är det säkraste sättet”, sa han. ”Broder Pratt möter oss i vildmarken där vi bosätter oss och han blir mycket besviken om hans familj inte är med oss.”

Louisa övervägde hans råd, stålsatte sitt hjärta inför den besvärliga väg som väntade, och bestämde sig för att följa merparten av de heliga, vare sig det ledde till liv eller död.³

Den våren skyndade sig hantverkarna att slutföra templet före den offentliga invigningen den 1 maj. De lade tegelgolv runt dopbassängen, satte de dekorativa snickerierna på plats och målade väggarna. Arbetet höll på hela dagarna och ofta långt in på nätterna. Eftersom kyrkan knappt kunde betala hantverkarna offrade många av dem en del av sin lön för att se till att templet var redo att invigas åt Herren.⁴

Två dagar före invigningen målade hantverkarna färdigt samlingssalen på bottenvåningen. Nästa dag sopade de smuts och damm ur det stora rummet och förberedde det för invigningen. Hantverkarna hann inte lägga sista handen vid varje rum, men de visste att det inte skulle hindra att Herren godtog templet. Övertygade om att de hade uppfyllt Guds befallning, målade de orden ”Herren har sett vårt offer” ovanför talarstolarna längs den östra väggen i samlingssalen.⁵

Medvetna om vad kyrkan var skyldig hantverkarna, tillkännagav kyrkans ledare att den första invigningssessionen skulle bidra till välgörenhet. De som närvarade ombads att bidra med en dollar för att betala de fattiga hantverkarna.

På morgonen den 1 maj lämnade 14-årig Elvira Stevens sitt läger väster om Mississippi och tog sig över floden för att närvara vid invigningen. Elvira, som var föräldralös eftersom hennes föräldrar hade dött strax efter att familjen flyttat till Nauvoo, bodde med sin gifta syster. Eftersom ingen annan i lägret kunde följa med henne till invigningen gick hon ensam.

Medveten om att det kunde dröja flera år innan ett nytt tempel byggdes västerut, förrättade apostlarna begåvningen för en del unga ensamstående personer, däribland Elvira. Nu, tre månader senare, gick hon än en gång upp för trappan till tempeldörrarna, donerade sin dollar och hittade en sittplats i samlingssalen.⁶

Sessionen började med körsång. Orson Hyde uppsände sedan invigningsbönen. ”Låt din Ande vistas här”, vädjade han, ”och må alla känna genom ett heligt inflytande i hjärtat att hans hand har bidragit till detta verk.”⁷

Elvira kände en himmelsk kraft i rummet. Efter sessionen återvände hon till lägret, men hon kom tillbaka till nästa session två dagar senare i hopp om att få känna samma kraft igen. Orson Hyde och Wilford Woodruff predikade om tempeltjänst, prästadömet och uppståndelsen. Innan Wilford avslutade mötet berömde han de heliga för att ha slutfört templet fastän de var tvungna att överge det.

”Tusentals heliga har fått sin begåvning i det, och ljuset ska inte slockna”, sa han. ”Det här är härlighet nog för att ni har byggt templet.”

Efter sessionen återvände Elvira till lägret genom att korsa floden en sista gång.⁸ Under tiden tillbringade heliga i Nauvoo resten av dagen och natten med att packa och flytta ut stolar, bord och andra möbler tills templet var tomt, och överlämnade det i Herrens händer.⁹

Längre fram på pionjärleden stannade Brigham och Israels läger till vid en plats som hette Mosquito Creek, inte långt från Missourifloden. De var hungriga, låg två månader efter tidsschemat och var förtvivlat fattiga.¹⁰ Ändå envisades Brigham med att skicka en förtrupp över Klippiga bergen. Han var övertygad om att en grupp heliga behövde fullborda resan så snart som möjligt, för så länge som kyrkan vandrade omkring utan ett hem skulle deras fiender försöka skingra dem eller hindra deras väg.¹¹

Men Brigham visste att det skulle anstränga de heligas resurser att utrusta en sådan grupp. Endast ett fåtal hade pengar eller förnödenheter som de kunde undvara och Iowa erbjöd begränsade möjligheter till att arbeta mot betalning. För att kunna överleva på prärien hade många heliga sålt värdefulla ägodelar längs leden eller hade tagit småjobb för att tjäna pengar till mat och förnödenheter. Ju längre västerut lägret förflyttade sig och ju mer avståndet mellan bosättningarna ökade skulle de här möjligheterna bli allt svårare att hitta.¹²

Brigham tyngdes också av andra bekymmer. De heliga som inte ingick i förtruppen behövde en plats att tillbringa vintern på. Omaha-indianerna och andra indianstammar som bodde i landet väster om Missourifloden var villiga att låta de heliga slå läger där över vintern, men ombud från regeringen var obenägna att låta dem slå sig ner på skyddad indianmark någon längre tid.¹³

Brigham visste också att de sjuka och fattiga heliga i Nauvoo var beroende av att kyrkan tog dem västerut. Under en tid hade han hoppats på att kunna hjälpa dem genom att sälja värdefull egendom i Nauvoo, bland annat templet. Men dittills hade deras försök varit fruktlösa.¹⁴

Den 29 juni fick Brigham veta att tre officerare från Förenta staternas armé var på väg till Mosquito Creek. Förenta staterna hade förklarat krig mot Mexiko, och president James Polk hade gett männen fullmakt att rekrytera en bataljon på 500 heliga för ett fälttåg mot Kaliforniens kust.¹⁵