Tills vi möts igen
Väntan i foajén
Jag kände mig missmodig över att behöva vänta i foajén och utanför templet på grund av några kontorsfel.
En kväll tog jag med mig tre av mina yngre syskon till templet för att utföra dop. När tempeltjänaren kontrollerade våra rekommendationer upptäckte han att min systers rekommendation saknade biskopens underskrift. Jag började fylla i en blankett som jag skulle ge till tempelskrivaren som skulle ringa biskopen. Tempeltjänaren kontrollerade min brors rekommendation och upptäckte att den inte hade aktiverats. Jag hade pennan så jag tog blanketten som vi fick och började fylla i den också.
Jag visste att min bror och syster inte kunde komma in med felaktiga rekommendationer, men jag kände mig ansvarig för dem, och jag kunde inte heller gå in förrän jag hade hjälpt dem rätta till felen. Det var frustrerande att hållas kvar utanför templet. Vi lämnade doprummet och gick upp till tempelingången för att förklara vår situation vid disken. Tempelskrivaren sade att han kunde rätta till problemet på bara några minuter, så vi fyra satte oss ner i foajén för att vänta.
Medan jag satt där förvandlades frustrationen till missmod. Vi hölls utanför på grund av sådana enkla fel, men de avgjorde ändå skillnaden mellan att vänta i foajén och att komma in i Herrens hus. Det hade varit en jobbig dag, och jag hade hoppats att templet skulle hjälpa mig att känna frid. Misstagen var inte mitt fel, men när det drog ut på tiden kändes det som om jag skulle börja gråta. Jag försökte göra rätt genom att komma till templet och vara ett föredöme i det för mina yngre syskon. Så varför hölls vi utanför när jag så gärna ville komma in?
Och sedan insåg jag något: Om jag kände mig missmodig över att hållas utanför templet på grund av några kontorsfel, hur besviken skulle jag inte känna mig om jag hölls utanför av mina egna misstag – att jag inte var värdig att komma in. När jag tänkte på det blev jag plötsligt lugn. Jag kände att jag hade lärt mig det som Gud ville att jag skulle lära mig. Jag lovade honom att jag alltid skulle försöka vara värdig att komma in i templet. Jag lovade att jag aldrig skulle hållas utanför Herrens hus på grund av mina egna felsteg. Jag vill aldrig att något jag gör ska hålla mig kvar i foajén.
Senare på kvällen träffade jag min biskop för att förnya min tempelrekommendation. Innan jag gick dit gjorde jag en utvärdering av mig själv för att se om det fanns något som skulle kunna hindra mig från att komma in i templet. När biskopen frågade om jag var värdig att komma in i Herrens hus så var jag tacksam att jag kunde säga ja.