Jag kan jag göra det här!

Roy Atkin, Kalifornien, USA

Det var en kväll under julen och det låg ett tjockt täcke av snö på marken. I flera månader hade min kamrat och jag trotsat det kalla tyska vädret, knackat på dörrar och delat ut exemplar av Mormons bok. Till och med då, femton år efter andra världskrigets slut, var många tyskar misstänksamma mot amerikaner.

Men den kvällen skulle Ingeborg Bienmuller döpas. Men hon var tyst under den långa bussturen till amerikanska flygbasen. Jag kände hennes allt starkare oro.

När vi närmade oss busshållplatsen vände sig Ingeborg mot oss och sade: ”Vet ni hur svårt det här är för mig? De allierade dödade min make under kriget och bombräderna dödade många andra släktingar.”

Hon rörde vid sitt ben. ”Jag träffades av granatsplitter. Mitt ben kommer aldrig att läka. Jag vet inte om jag kan gå in dit.”

Vi satt tysta medan hennes ord sjönk in och bussen stannade. Ingeborg rörde sig inte. Mitt hjärta bankade. Jag bad om att hon inte skulle vända sig bort i rädsla.

Då ställde hon sig upp och förkunnade: ”Min himmelske Fader har gett mig ett vittnesbörd om att återställelsen är sann. Jag vet att Mormons bok är sann. Jag kan göra det här! Äldste Atkin, hjälp mig gå.”

Vi gick den långa vägen till porten. Ingeborg andades häftigt när vi passerade vakterna. Vi bytte om till vita kläder och gick till badbassängen på militärbasen. Bassängen blev en helig plats och vi kände friden lägra sig. Oron i Ingeborgs ansikte vändes till glädje när hon gick ner i vattnet och döptes som medlem i kyrkan.

”Kvällen när äldsterna gav mig en Mormons bok var jag jätteglad”, berättade hon för oss när vi åkte hem. ”Jag stannade uppe och läste tills jag kom till Mosiah 18, där Alma uppmanar folket att döpas: ’Se här är Mormons vatten … och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk, … vad har ni då emot att döpas?’” (Mosiah 18:8, 10).

Hon fortsatte mjukt: ”Jag somnade medan jag läste de orden och hade en dröm. Jag stod nära en vacker sjö, ungefär som Mormons vatten. På andra sidan vattnet stod människor klädda i vitt — min familj! Min make som hade dödats under kriget log och manade mig att döpas.”

Den kvällen blev syster Bienmuller medlem i Würzburgs gren och en av många i Tyskland som så småningom övervann sin rädsla och gick med i kyrkan.