2012
En nyckel till en lycklig familj
Oktober 2012


Budskap från första presidentskapet

En nyckel till en lycklig familj

Bild
President Dieter F. Uchtdorf

Den store ryske författaren Leo Tolstoj inledde sin roman Anna Karenina med orden: ”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.”1 Jag hävdar inte som Tolstoj att alla lyckliga familjer liknar varandra, men jag har upptäckt en sak som de flesta av dem har gemensamt: De har ett sätt att förlåta och glömma andras ofullkomligheter och att se till det goda.

De som å andra sidan tillhör olyckliga familjer finner ofta fel hos varandra, är arga på varandra och verkar inte kunna släppa gamla felsteg.

”Ja, men …” börjar de som är olyckliga. ”Ja, men du vet inte hur djupt hon har sårat mig”, säger en. ”Ja, men du vet inte hur hemsk han är”, säger en annan.

Kanske har båda rätt, kanske ingen av dem.

Det finns många olika slags felsteg. Det finns många olika nivåer av sårbarhet. Men det jag har lagt märke till är att vi ofta rättfärdigar vår ilska och tillfredsställer vårt samvete genom att intala oss att andras motiv fördömer deras handlingar som oförlåtliga och egoistiska, medan vi samtidigt upplyfter våra egna motiv som rena och oskyldiga.

Prinsens hund

Det finns en gammal walesisk berättelse från 1200-talet om en prins som kom hem och såg att det rann blod nerför ansiktet på hans hund. Mannen rusade in och såg till sin fasa att hans lille pojke saknades och att vaggan hade välts. I vreden drog prinsen sitt svärd och dödade hunden. Kort därefter hörde han sin son gråta — han var vid liv! Bredvid barnet låg en död varg. Hunden hade egentligen beskyddat prinsens barn från en mordlysten varg.

Den här berättelsen är dramatisk, men den har en poäng. Den visar oss möjligheten att det som vi intalar oss om varför andra uppför sig på ett visst sätt inte alltid överensstämmer med verkligheten — ibland vill vi inte ens veta hur det egentligen står till. Vi vill hellre känna oss rättfärdigade i vår ilska genom att hålla fast vid vår bitterhet och vårt förakt. Ibland kan sådana känslor stanna kvar i månader eller år. Ibland stannar de kvar hela livet.

En splittrad familj

En far kunde inte förlåta sin son för att han hade avvikit från den väg som han blivit undervisad om. Pojken hade vänner som hans far inte tyckte om, och han gjorde mycket tvärt emot vad hans far ansåg att han skulle göra. Detta orsakade en klyfta mellan far och son, och så fort pojken kunde lämnade han hemmet och återvände aldrig igen. De pratade knappt med varandra igen.

Kände sig fadern berättigad i detta? Kanske.

Kände sig sonen berättigad? Kanske.

Allt jag vet är att familjen var splittrad och olycklig eftersom varken fadern eller sonen kunde förlåta varandra. De kunde inte se bortom de bittra minnen de hade av varandra. De fyllde hjärtat med ilska i stället för med kärlek och förlåtelse. Båda gick miste om möjligheten att ha ett gott inflytande på den andra. Klyftan mellan dem verkade vara så djup och så bred att båda blev en andlig fånge på sin egen känslomässiga öde ö.

Som väl är har vår kärleksfulle och vise evige Fader i himlen berett ett sätt för oss att överbrygga detta högmodighetens gap. Den stora och oändliga försoningen är den högsta förlåtande och förenande handlingen. Dess omfattning övergår mitt förstånd, men jag vittnar av hela mitt hjärta och hela min själ om dess verklighet och avgörande kraft. Frälsaren offrade sig själv som lösensumma för våra synder. Genom honom får vi förlåtelse.

Ingen familj är fullkomlig

Ingen av oss är utan synd. Var och en av oss gör misstag, även du och jag. Vi har alla blivit sårade. Vi har alla sårat andra.

Det är genom vår Frälsares offer som vi kan få upphöjelse och evigt liv. När vi accepterar hans vägar och övervinner vårt högmod genom att uppmjuka våra hjärtan, kan vi och vår familj få uppleva förlikning och förlåtelse. Gud hjälper oss bli mer förlåtande, mer villiga att gå den andra milen, att vara den första att förlåta även om något inte var vårt fel, att lägga bort gammalt agg och inte underhålla det längre. Gud vare tack, som gav sin enfödde Son, och Sonen vare tack, som gav sitt liv för oss.

Vi kan känna Guds kärlek till oss varje dag. Borde inte vi kunna ge lite mer av oss själva till våra medmänniskor, som vi uppmanas till i den älskade psalmen ”Så rikt har du välsignat mig”?2 Herren har öppnat dörren för att vi ska kunna få förlåtelse. Vore det inte enbart rätt att lägga vår egen egoism och vårt eget högmod åt sidan och börja öppna den välsignade förlåtelsens dörr för dem som vi har svårt för — särskilt för alla i vår egen familj?

När allt kommer omkring har lyckan inte sitt ursprung i fullkomlighet utan i att tillämpa gudomliga principer, också när det görs med små steg. Första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum har förkunnat: ”Största förutsättningarna för lycka i familjelivet finns då det byggs på Herrens Jesu Kristi lärdomar. Framgångsrika äktenskap och familjer skapas och bevaras genom principerna tro, bön, omvändelse, förlåtelse, respekt, kärlek, medkänsla, arbete och sund rekreation.”3

Förlåtelsen placerades i mitten av de här enkla sanningarna som grundats på vår himmelske Faders lycksalighetsplan. Eftersom förlåtelsen sammanbinder principer så sammanbinder den också människor. Förlåtelse är en nyckel, den öppnar låsta dörrar, den är början på en ärlig väg och den är en av våra bästa förhoppningar om en lycklig familj.

Må Gud hjälpa oss vara lite mer förlåtande i vår familj, mer förlåtande mot varandra och kanske mer förlåtande också mot oss själva. Jag ber att vi må se förlåtelse som ett underbart sätt varpå de flesta lyckliga familjer liknar varandra.

Slutnoter

  1. Leo Tolstoj, Anna Karenina, övers. Sigurd Agrell (1978), s. 5.

  2. ”Så rikt har du välsignat mig”, Psalmer, nr 149.

  3. ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, nov. 2010, s. 129; kursivering tillagd.

Undervisa från det här budskapet

”Medan du förbereder varje lektion bör du fråga dig hur principen … kan jämföras med något som familjemedlemmarna … har upplevt i sina egna liv” (Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 179). Du kan inbjuda familjemedlemmarna att berätta om upplevelser de har haft eller sett som har med förlåtelse att göra. Samtala om upplevelserna och betona välsignelserna som förlåtelse ger. Avsluta med att vittna om hur viktigt det är att vi förlåter varandra.

Fotoillustration David Stoker