Ungdomar
Bön och frid
En kväll bråkade mamma och jag och det kändes inte bra. Så jag bestämde mig för att be. Jag var på dåligt humör och ville inte vara ”andlig”, men jag visste att jag skulle känna mig gladare och mindre benägen att bråka om jag bad. När mamma hade gått ut ur rummet började jag be. ”Käre himmelske Fader, jag har kommit till dig ikväll därför att …” Nej. Jag öppnade ögonen och tittade upp. Det lät konstigt. Jag försökte igen. ”Himmelske Fader, jag behöver …” Det lät också konstigt. Jag kände hur Satan försökte övertala mig att inte be min himmelske Fader om hjälp.
Plötsligt fick jag en maning om att jag skulle säga tack! Jag gjorde det, och tankar började flöda från sinnet om allt det jag kunde tacka min Fader i himlen för. När jag hade tackat färdigt tog jag upp mitt problem.
Efteråt kände jag en underbar frid inom mig, den varma andliga känslan att jag vet att vår himmelske Fader och mina föräldrar älskar mig och att jag är ett Guds barn. Jag kunde be mamma om förlåtelse och ta emot hennes ursäkt.