2012
Att hjälpa ungdomar få andliga upplevelser
Oktober 2012


Att hjälpa ungdomar få andliga upplevelser

Ingen kan tvinga ungdomar till andliga upplevelser, men som de här föräldrarna och ledarna upptäckte, finns det många sätt att skapa upplevelser som leder till omvändelse.

När Vjatjeslav och Zoja Gulko från Ukraina började undersöka kyrkan blev deras trettonåriga dotter Kira inte glad. Hon vägrade delta i missionärslektionerna, och när hon visste att äldsterna skulle komma hem till dem, ”stängde hon demonstrativt dörren till sitt rum”, minns hennes mor.

Broder och syster Gulko, som beslöt sig för att bli medlemmar i kyrkan, misstänkte att om de bara kunde ge Kira ett tillfälle att känna Anden, kunde hennes hjärta kanske beröras. Eftersom syster Gulkos eget vittnesbörd hade börjat växa när hon var på en annans dop, bad hon Kira komma till hennes dop — bara för att hjälpa henne byta till torra kläder efteråt. Till syster Gulkos förvåning gick Kira med på det.

”Det hände!” minns syster Gulko. ”Vår himmelske Fader arbetar på ett förunderligt sätt.” Kira kände Anden, och en vecka efter föräldrarnas dop gick hon med på att träffa missionärerna. Hon började läsa Mormons bok. Några veckor senare såg syster Gulko ett papper hänga ovanför Kiras skrivbord. Där stod skrivna orden i 2 Nephi 2:25. Två och en halv månad efter sitt eget dop var paret Gulko med på sin dotters dop. Nu, 20 år senare, är Kira gift. Hon och hennes man Dave har beseglats i templet och fostrar sina två söner i evangeliet. Hon har verkat trofast i ett antal kallelser och har förblivit aktiv i kyrkan.

Genom den upplevelsen säger Zoja att hon lärt en viktig läxa som är lika tillämplig på föräldrar som livet ut förblir medlemmar i kyrkan som den var för henne och hennes man som nya medlemmar: Föräldrar och ledare kan inte tvinga barnen in i evangeliet, men de kan inbjuda dem till platser och skapa upplevelser där ungdomarna får egna andliga upplevelser. De här upplevelserna kan i sin tur leda till omvändelse.

Men vilket är det bästa sättet att gå tillväga för att skapa den typen av upplevelser? Föräldrar och ledare från hela världen berättar vad som fungerat för dem.

Ge ungdomar tillfällen att tjäna

Granja Viana församling i Cotia stav i São Paulo, Brasilien hade hög aktivitet bland sina unga män. Men deras ledare märkte att en del av dem hade personliga svårigheter och hade svårt att uppfylla sina plikter i prästadömet.

Efter samråd mellan biskopsrådet och Unga mäns ledare beslöt man att lägga mer fokus på tjänande och mindre på underhållning och lek i deras aktiviteter. Det innebar att de skulle besöka mindre aktiva kvorummedlemmar, gå ut och skrifta med heltidsmissionärerna och ge sakramentet till församlingsmedlemmar som var bundna till hemmet. De här aktiviteterna gav de unga männen tillfälle att agera i enlighet med principer de lärt sig i seminariet och på söndagarna (se 2 Nephi 2:26).

På sikt ”kom de här andliga aktiviteterna att få stor betydelse”, rapporterar en prästadömsledare.

”Vi blev häpna när alla våra unga män en fastesöndag bar sina vittnesbörd”, säger han. ”När de gjorde det, mindes många av dem med tårar den goda ande de känt vid de här tillfällena. En ung man berättade om en upplevelse då han gett sakramentet till en äldre medlem i vår församling som varit sängliggande i tre år. Hans fru, en trofast syster, tog emot våra unga män med glädje och hopp. Efter förrättningen berättade hon för dem om den glädje hon kände i sitt liv tack vare evangeliet, trots de stora problem och utmaningar hon möter. De kände Anden och insåg hur viktigt evangeliet är i människors liv. Den här upplevelsen var så mäktig att de kommer att minnas den i åratal — kanske hela livet.”

Han säger att han aldrig sett sådan respons från någon ”fotbollsmatch eller aktivitetskväll”. I stället, säger han, har upplevelsen lärt honom betydelsen av att skapa aktiviteter där ungdomarna kan känna Anden.

”Sociala aktiviteter är viktiga”, fortsätter han. ”Men andliga upplevelser är livsviktiga för att hjälpa de unga bygga egna vittnesbörd.”

Varje söndag i Rennes församling i Angers stav i Frankrike, ger syster Delphine Letort, som är unga kvinnors president, ett kort till varje närvarande ung kvinna och ber henne välja en jämnårig som inte var i kyrkan och skriva till henne. De unga kvinnorna skrev om lektionen den veckan — vad de lärt sig eller vad som inspirerade dem — samt en vänlig, personlig hälsning. Sedan sände syster Letort eller en av hennes rådgivare korten per post till dem som inte var närvarande.

Aktiviteten var enkel men givande säger hon, inte bara ett sätt för dem som inte var där att få veta att man kom ihåg dem, utan hjälpte också dem som skrev hälsningarna att bry sig mer om varandra.

”Med små och enkla medel uträttas mycket stort”, säger hon (se Alma 37:6). ”Vi har sett det visa sig. De unga kvinnorna har blivit uppmuntrade, och det här experimentet har bidragit till att stärka deras vittnesbörd.”

Foga samman de unga med Guds ord

Alma lärde att predikandet av Guds ord har en kraftfull effekt (se Alma 31:5). David Elmer, en unga mäns ledare i Texas, visste det här och ville ge de unga männen han ledde på en äventyrshajk en meningsfull upplevelse som kunde hjälpa till att förbereda dem för framtiden.

Broder Elmer begrundade under bön vad han skulle kunna ge dem och kände sig manad att läsa ett tal av äldste Neil L. Andersen i de tolv apostlarnas kvorum. På hajken undervisade broder Elmer från det talet, bland annat det äldste Andersen berättade om Sidney Going, en rugbystjärna från Nya Zeeland som sköt upp sin idrottskarriär för att gå ut som missionär. ”Er mission blir ett heligt tillfälle för er att föra andra till Kristus och hjälpa till att förbereda Frälsarens andra ankomst”, sade äldste Andersen.1

Upplevelsen gav verkan, säger broder Elmer, eftersom han undervisade utifrån en levande profets ord. I slutet av andaktsstunden skrev alla de unga männen och ledarna sina namn på rugbybollar som ett löfte att gå ut som missionärer och som ett påtagligt bevis på det de lärt och känt. Många av fäderna och ledarna stannade uppe den kvällen och pratade med de unga männen om hur deras missionstid påverkat deras liv.

”Vår Gud är en personlig Gud, han känner sina ungdomar”, säger broder Elmer. ”Han är medveten om deras liv och utmaningar och vad som händer med dem. Man vet aldrig hur han påverkat deras liv. Så vi som ledare förbereder och skapar en atmosfär där de kan känna Anden. Det kan man göra genom skrifterna och genom profeternas ord, men det är Herren, inte vi, som påverkar deras hjärtan.”

Var konsekvent

Broder Elmer säger att han vill att de unga männen ska minnas en sak till med hajken: De studerade konsekvent evangeliet.

”Jag kände att det var mitt ansvar att ge dem upplevelsen att få känna Anden, och om jag ville att det skulle ske, måste jag göra min del och planera det”, säger han. ”Äldste David A. Bednar har undervisat om att skapa andliga vanor i vårt liv, vanor som skriftstudier, bön och familjens hemafton.2 Och när vi var borta den veckan, bibehöll vi våra andliga vanor. Vi hade bön i gruppen. Vi utsåg unga män att leda en tio minuter lång andaktsstund på morgonen, och deras fäder och ledare förberedde kvällsandakterna.

”Tanken var att även om vi var hemifrån och hade annorlunda aktiviteter än vanligt, skulle våra andliga vanor inte brytas. De unga männen kanske minns vissa lektioner, eller kanske inte, men jag hoppas de minns den vana vi behöll, att ha andaktsstund, bön och skriftstudier.”

Myra Bocobo Garcia från Filippinerna vet också värdet av konsekvens, och hon vet att den börjar i hemmet. Syster Garcia och hennes man Edwin har tre söner och sex döttrar i ålder från 8 till 22, och alla är engagerade i olika bra aktiviteter. Det kan ju innebära att många ger sig av åt olika håll, men familjen arbetar hårt på att alltid äta middag tillsammans.

”Att glatt laga mat och äta tillsammans är ett av de bästa sätten att samla våra barn”, säger syster Garcia. Hon säger att måltiderna är ett tillfälle att uppfriskas, att hålla kontakten och att erkänna Herrens välsignelser.

Använd de möjligheter som finns och lyssna

Jocelyn Fienden från Nova Scotia i Kanada säger att det viktigaste hon lärt sig av att fostra sex barn som nu är i åldrarna 20 till 30, har att göra inte bara med direkt undervisning utan också med att ”skapa en miljö där barnen kan lära sanningar på egen hand”.

”Var inte för snabb med att välja åt dem eller besvara alla frågor”, säger hon. I stället rekommenderar hon att leda barnen ”till skrifterna eller råd från vår profet för att få ledning och svar”. Hon tillägger: ”Och vara redo att diskutera det de funnit.” Dessutom, när hon får frågor från sina barn svarar hon ibland med en motfråga: ”Vad tycker du att du borde göra?”

”Lita på att de själva väljer rätt”, säger hon. ”När vi hjälper våra barn att lära sig känna igen Anden i sitt liv under de många undervisningstillfällen vi får varje dag med dem och när de vet hur Anden känns, blir det en katalysator för dem att söka fler andliga upplevelser, och därigenom stärks deras vittnesbörd om att vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus är verkliga. Det fungerar som ringar på vattnet: Ju mer de känner det ljus och den tröst som Anden ger, desto mer vill de ha av den och sträva att göra sådant som ger ett andligt rikare liv.”

Hon är snabb att påpeka att de principer som varit verksamma i familjens liv för henne är det som gång på gång upprepas av kyrkans ledare. Till exempel, säger hon, att medan viss undervisning kan ske under diskussioner som de man har under familjens hemafton, skriftstudier och familjebön, kan föräldrarna ledas av Anden till att vara uppmärksamma på undervisningstillfällen.3

”Att ta en promenad, köra till aktiviteter, spela lite basketboll, äta tillsammans, arbeta tillsammans, sjunga och tjäna varandra är bara några av de aktiviteter där evangelieundervisning skett i vår familj”, säger hon. ”Samtal om evangeliet inträffar ofta naturligt när vi är engagerade i andra aktiviteter.”

Samarbeta mot ett gemensamt mål

Strax efter sin examen vid Brigham Young University–Hawaii återvände Kajan Denise Mok hem till Hongkong och kallades som Unga kvinnors president. Medan hon vande sig vid hemmiljön, ett nytt jobb och fortsatte med studierna, bad hon uppriktigt om inspiration till att hjälpa de unga kvinnor hon arbetade med att utveckla vittnesbörd som förberedelse för framtiden.

En söndag medan hon undervisade om eviga perspektiv, kände sig syster Mok manad att läsa Mormons bok tillsammans med en viss ung kvinna som råkade vara den enda i kyrkan den dagen.

”Mina rådgivare och jag började genast sätta upp mål för att läsa ut Mormons bok som grupp tillsammans med den unga kvinnan,” säger syster Mok. ”Hon accepterade genast utmaningen eftersom vi skulle arbeta mot målet tillsammans.”

Sedan dess har syster Mok, hennes rådgivare och den här unga kvinnan skapat en ”kompisgrupp” på Facebook och påminner varandra via textmeddelanden om läsningen och berättar för varandra vad de lär sig.

Syster Mok säger att hon såg en märkbar förändring i den unga kvinnans liv som kom av hennes skriftstudier. Och när syster Mok läste skrifterna på pendeltåget varje dag fick hon också egna välsignelser. ”Jag kände också Anden och fick svar på mina böner när jag gick vidare i livet”, säger hon.

”Enligt min erfarenhet oroar sig en del ungdomar och är osäkra på om de ska få ett vittnesbörd och andliga upplevelser som andra har”, fortsätter hon. ”Genom att samarbeta visar vi dem med våra handlingar att det här fungerar och att vi är där för att stödja dem på varje steg av vägen.”

Slutnoter

  1. Neil L. Andersen, ”Förbered världen för Herrens andra ankomst”, Liahona, maj 2011, s. 50.

  2. Se David A. Bednar, ”Flitigare och mer omtänksamma hemma”, Liahona, nov. 2009, s. 17–20.

  3. Se till exempel Robert D. Hales, ”Vår plikt mot Gud: Föräldrars och ledares ansvar mot det uppväxande släktet”, Liahona, maj 2010, s. 95–98; David A. Bednar, ”Flitigare och mer omtänksamma hemma”, Liahona, nov. 2009, s. 17–20.

I förgrunden: fotoillustration robert casey © iri; bakgrund: fotoillustration John Luke © IRI

Till vänster: fotografi av boll © iStockphoto.com/RTimages; bakgrund: foto Bryan Rowland © IRI; till höger: fotoillustration © 1988 IRI

Fotoillustration ©IRI