2012
Hur man hanterar kritik i sitt ämbete
Februari 2012


Tjänande i kyrkan

Hur man hanterar kritik i sitt ämbete

En intressant välsignelse och utmaning för en kyrka som har obetalda ämbetsmän är att vi måste ha tålamod med andra och oss själva medan vi lär och växer i våra ämbeten. När en svår och känslig situation — en som berörde flera församlingsmedlemmar — inträffade i mitt ämbete, hanterade jag det hela så gott jag kunde och gick vidare. Jag trodde då att den svåra upplevelsen var över.

Jag hade fel. Alla i församlingen höll inte med om sättet som situationen hade hanterats på, och det blev ett stort diskussionsämne. En del ansåg att jag hade gjort rätt. Andra ansåg att jag hade gjort ett stort misstag. Det kändes inte bra, men eftersom jag hade gjort mitt bästa försökte jag att inte oroa mig så mycket för det.

När jag avlöstes en kort tid senare blev det dock en svår chock. Jag insåg förstås att ämbetena i kyrkan är tillfälliga, men på grund av den valda tidpunkten kändes det som om mina ledare skyllde på eller straffade mig för det som hade hänt.

Andra verkade vara mer fördömande än någonsin och jag visste inte om jag ville möta församlingen just då. Söndagen efter min avlösning stannade jag därför hemma från kyrkan. Samma sak veckan därpå — och veckan därefter. Ju längre jag höll mig borta, desto svårare kändes det att gå tillbaka.

Efter en tid började jag fundera över det som hade hänt. Jag insåg att även om det var en svår situation så var det inte värt att riskera mina förbund. Var kyrkan sann eller inte?

Kanske hade jag hanterat situationen i mitt ämbete på rätt sätt; kanske inte. Sanningen är den att vi alla håller på att lära oss, och vi gör alla misstag.

Hur svårt det än var att erkänna det så kanske det inte betydde något i det stora hela vem som hade rätt och vem som hade fel. Men det som betydde något var att jag höll mina förbund. Det hade betydelse — både för min familj och för mig — att jag gick till kyrkan, förnyade mina förbund under sakramentsmötet och fortsatte att tjäna. Och det hade betydelse att jag stödde prästadömets myndighet.

Jag återvände till kyrkan. En kort tid senare fick jag ett annat ämbete. Det ämbetet — och ämbeten jag har haft sedan dess — krävde att jag tjänade tillsammans med några av de personer som hade kritiserat mig. Det har varit svårt. Men jag är glad att jag inte har låtit deras kommentarer hindra mig från att glädjas åt välsignelserna som kommer av att vara aktiv i kyrkan.