2011
Frågade han mig verkligen det?
Augusti 2011


Frågade han mig verkligen det?

Jag satt och stirrade misstroget på broder Jarman, en av medlemmarna i grenspresidentskapet, som väntade på mitt svar.

Kanske hade han tänkt säga lärare eller rådgivare. Men det hade han inte. Jag hade hört rätt. Han hade kallat mig till president i Hjälpföreningen i vår lilla gren.

Jag satt en stund och begrundade min situation. Jag var bara 27 år och hade aldrig varit gift. Jag hade nyligen flyttat till området och påbörjat mitt nya jobb som journalist. Jag hade ingen större erfarenhet av ledarskap. Jag hade haft flera ämbeten under årens lopp men inget som det här.

Jag frågade tyst mig själv om jag var gammal nog eller erfaren nog eller om jag ens hade förmågan att tjäna. Vad hade jag att erbjuda kvinnorna i grenen?

Jag åkte hem den kvällen, knäböjde i bön och bad min himmelske Fader om vägledning. När jag hade avslutat min bön kände jag mig genast manad att titta på min patriarkaliska välsignelse. Jag läste följande mening: ”Du ska ägna dig åt det arbete som du fått i uppgift att göra nu, också medan du är ung.”

När jag läste de orden insåg jag att det inte handlade om civilstånd, ålder eller vad jag kunde göra. Det handlade om vad Herren var i behov av att jag gjorde. Jag tackade ja till ämbetet.

I mitt ämbete kunde jag hjälpa personer trots vår skiftande bakgrund. Det fanns särskilt en kvinna som Gud ledde mig till att tjäna. Hon var bortåt 30 år och ensamstående mamma till två barn. Det dröjde inte länge förrän jag insåg att hon och jag hade olika livsstilar. Jag visste inte på vilket sätt jag skulle vara hennes vän, men vi kom att bli vänner med tiden.

Vid ett annat tillfälle träffade jag en mindre aktiv kvinna. Jag minns att jag gick hem till henne första gången tillsammans med missionärerna och visste att hon hade ett vittnesbörd. Hon behövde bara lite hjälp med att få det att brinna starkare. När vi satt i vardagsrummet och lyssnade på henne var Anden så stark. Den manade oss att vittna om Jesu Kristi försoning.

Under månaderna som följde kom hon till kyrkan sporadiskt. Men jag var hela tiden ledd av Anden och bar mitt vittnesbörd för henne. I dag är hon aktiv och tjänar i grenen.

Det var några av höjdpunkterna i ämbetet, men det fanns otaliga utmaningar. Det var en kamp att känna att jag gjorde tillräckligt, att hitta en balans mellan kyrkan och arbetet och att övervinna känslan av otillräcklighet.

I slutändan insåg jag att mycket av det jag hade förmåga att göra kom genom Anden. Jag har sedan dess blivit avlöst från ämbetet och flyttat från orten. Men jag har ofta reflekterat över hur det ämbetet påverkade systrarna — och mig. Genom ämbetet lärde jag mig att jag, som ung syster, hade något att erbjuda andra medan vi växte tillsammans i evangeliet. Fastän jag inte kände mig kvalificerad arbetade jag flitigt för att utföra min kallelse. Och när jag gjorde det kände jag Guds hand vägleda mig och göra mig duglig för hans verk.

Vi kanske ifrågasätter vår förmåga att tjäna i ett ämbete i kyrkan, men Herren känner oss. Om vi är villiga att tjäna gör han oss dugliga för sitt verk.

Illustrationer Bryan Beach

När vi tackar ja till möjligheter att tjäna upptäcker vi, som president Monson lovade, att ”gudomlig välvilja åtföljer dem som ödmjukt söker den”.