De talade till oss
Börja!
Att vila på kullen kan tyckas vara ett bra sätt att undvika misstag, men det är också ett sätt att undvika utveckling.
Det finns en berättelse om en grupp fallskärmsbrandmän. Dessa modiga män och kvinnor bekämpar skogsbränder genom att hoppa fallskärm till marken ovanför branden och bekämpa den ovanifrån, medan andra bekämpar den nerifrån.
Under en särskilt stor skogsbrand samlades en elitgrupp av fallskärmsbrandmän för en genomgång innan planet flög iväg med dem. Arbetsledaren — en vis och erfaren brandman — sade till fallskärmshopparna att läget var mycket instabilt och att han inte kunde ge dem några exakta instruktioner. Istället, sade arbetsledaren, skulle fallskärmsbrandmännen kontakta honom via radio när de hade landat på kullen ovanför branden. Då skulle han ge dem instruktioner om hur de skulle gå till väga med att bekämpa branden.
Fallskärmsbrandmännen gav sig snabbt av i flygplanet, hoppade ner på kullen ovanför den rasande branden och samlade sig till handling. När de iakttog branden ovanifrån kunde de se ett halvdussin möjliga stigar att gå för att utföra arbetet.
I enlighet med deras överenskommelse med arbetsledaren tog gruppledaren fram sin lilla radio, hittade rätt frekvens och anropade arbetsledaren för att få instruktioner om hur de skulle gå tillväga. Men allt som hördes från radion var brus. De hörde inte arbetsledaren över huvud taget.
Fallskärmsbrandmännen antog att arbetsledaren var upptagen med annat så de bestämde sig för att vänta i 10 minuter och sedan försöka igen. Men när de försökte anropa arbetsledaren andra gången hände samma sak — tystnad, brus och inga instruktioner.
Fallskärmsbrandmännen rådgjorde med varandra. De kunde fortfarande se flera stigar nerför kullen som skulle ge dem bra startpunkter för att bekämpa branden. Men det kändes inte bra att de inte hade fått några instruktioner från arbetsledaren. De var rädda för att om de började gå nerför den stig som såg bäst ut, att de kanske skulle gå i motsatt riktning mot vad arbetsledaren ville och behöva gå tillbaka.
Så de bestämde sig för att vänta på kullen. Femton minuter senare anropade de arbetsledaren igen. Inget hände. De tog av sig sina ryggsäckar och hittade en plats att sitta på. Trettio minuter blev en timme, och en timme blev två timmar. De försökte regelbundet anropa arbetsledaren. Men varje gång hörde de bara brus från radion.
Fallskärmsbrandmännen bestämde sig för att äta lunch. När de sedan fortfarande inte kunde få tag på arbetsledaren lutade de sig tillbaka på ryggsäckarna och tog en tupplur. De var frustrerade. Om arbetsledaren bara kunde visa dem lite uppmärksamhet och tala om vart de skulle gå så skulle de glatt följa instruktionerna och börja bekämpa branden. Men arbetsledaren verkade strunta i dem. Han var kanske upptagen med andra. Och de hade bestämt sig för att de inte skulle flytta på sig utan arbetsledarens instruktioner. Han hade trots allt lovat dem att ge dem instruktioner innan de hoppade ner på kullen.
Sju timmar efter att fallskärmsbrandmännen hade anlänt till kullen kom en trött brandchef från gruppen som bekämpat branden längre ner på berget upp och hittade dem. Han blev helt bestört. Han gick fram till gruppledaren och frågade: ”Varför sitter ni och gör ingenting på kullen? Vi behövde verkligen er hjälp. Vi tappade nästan kontroll över branden för att vi inte fick någon hjälp. Och hela den här tiden har ni suttit och tagit det lugnt på kullen?”
Ledaren bland fallskärmsbrandmännen förklarade situationen för brandchefen. De hade fått löfte om att få instruktioner från arbetsledaren. De hade ihärdigt försökt få instruktionerna. Men arbetsledaren hade ignorerat dem och aldrig svarat på deras anrop. Visst, de kunde se flera stigar som gick ner till branden. Men de var rädda att de skulle ta fel stig. Därför bestämde de sig för att vänta tills de fick de utlovade instruktionerna från arbetsledaren.
Brandchefen räckte fram handen och tog den lilla radion som fallskärmsbrandmännen hade använt. Sedan gick han omkring 45 meter nerför en av stigarna som ledde till branden. Han stannade och försökte göra ett anrop. Arbetsledarens röst kom tillbaka tydlig och klar. Brandchefen gick sedan upp på toppen av kullen och omkring 45 meter nerför en annan stig. Han stannade och anropade arbetsledaren. Återigen hördes arbetsledarens röst omedelbart.
Brandchefen gick tillbaka upp till fallskärmsbrandmännen, kastade över radion till gruppledaren och sade: ”Ni är i en radioskugga. Allt ni behövde göra var att börja gå nerför en av stigarna så kunde arbetsledaren lätt ha gett er instruktioner som lett er direkt till den plats där han behövde er. I stället satt ni och hängde här uppe och var till ingen som helst nytta för oss.”
I våra behov av andlig vägledning kan vi ofta frestas att göra precis som fallskärmsbrandmännen. Vi befinner oss på okänt område. Vi ser flera möjligheter och vet inte riktigt vad vi ska satsa på. Vi har fått löfte om inspiration och hjälp från vår himmelske Fader. Men den kommer inte alltid med en gång. Vi blir frustrerade och bestämmer oss för att helt enkelt sätta oss ner och vänta tills den utlovade vägledningen kommer. Vi väntar och väntar och väntar, och undrar varför vår gudomlige arbetsledare inte hjälper oss på vägen.
När vi gör det ignorerar vi en viktig princip i fråga om uppenbarelse. Vår Fader i himlen förväntar sig att vi använder vår egen intelligens, förmåga och erfarenhet för att börja utstaka vår kurs. När vi strävar framåt längs stigen vi har valt befinner vi oss i ett mycket bättre läge att ta emot de kurskorrigeringar som han kan ha för oss. Men om vi bara sätter oss ner på kullen och lutar oss bakåt mot vår ryggsäck tills han ger oss instruktioner så riskerar vi att hamna i en andlig radioskugga.
President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt:
”Vi förväntas använda det ljus och den kunskap vi redan har för att hantera vårt liv. Vi ska inte behöva en uppenbarelse för att göra vår plikt, för det har vi redan fått i skrifterna. Inte heller ska vi förvänta oss att uppenbarelser ska ersätta den andliga eller timliga intelligens som vi redan fått — bara utöka den. Vi måste ta oss an livet på ett vanligt, alldagligt sätt och följa de rutiner och regler som styr livet.
Regler och föreskrifter och bud är till stort skydd för oss. Om vi skulle behöva uppenbarade instruktioner för att ändra vår kurs så kommer de till oss vid den tidpunkt vi behöver det.”1
Jag vittnar om att den bästa och tydligaste vägledningen inte kommer när vi bara väntar på att vår himmelske Fader ska sända hjälp och vägledning, utan när vi är ivrigt upptagna och fokuserade på uppgiften. Till dem av er som väntar på att Herren ska ge er vägledning — som behöver hjälp med ett stort beslut eller en stor fråga — ger jag följande utmaning: Använd noga och under bön din egen intelligens och dina egna resurser för att välja den stig som verkar vara rätt för dig. Var sedan ivrigt engagerad i att följa den stigen (se L&F 58:26–28). När tiden för en kursändring kommer är Herren där för att hjälpa och vägleda dig.
Foto © Landov