Från missionsfältet
Herren satte honom i vår väg
Vi behöver dela med oss av evangeliet till dem vi kommer i kontakt med för vi vet aldrig vem som är redo att höra vårt budskap.
Det var en varm, solig dag i Shìlín i Taipei, i Taiwan, och min kamrat syster Verhagen och jag cyklade för att besöka en medlem. Det var som vanligt trafikstockningar och livlig trafik. Bilar, skotrar och cyklar som färdades i olika riktningar fyllde gatorna.
Jag cyklade som alltid nära vägrenen så att alla fordon kunde åka förbi. Plötsligt cyklade jag på något och kastades ner på marken. När jag tittade upp såg jag en man som bad om förlåtelse upprepade gånger. Uppenbarligen hade han suttit i sin parkerade bil vid sidan av vägen. När han öppnade dörren för att gå ut cyklade jag på den. Jag såg honom inte, och han såg inte mig.
När jag tittade ner på det högra benet såg jag var jag hade slagit i. Det var ett stort hack i benet och det var svullet och blått. En ambulans som var nära bakom oss stannade. Jag blev undersökt och togs direkt till sjukhuset. Sjukhuspersonalen undersökte benet och röntgade det för att se om det var brutet. Mannen som hade varit inblandad i olyckan kom också till sjukhuset för att se om jag var okej.
Medan syster Verhagen och jag väntade på röntgenbilderna pratade vi med mannen, Chung Wei. Han frågade upprepade gånger hur jag mådde och bad om ursäkt för det som hade hänt. Jag bad också om ursäkt och sade att jag var glad att det bara var benet som hade skadats.
Vi fick veta att Chung Wei gick på college där han spelade fiol. När vi hade pratat med honom en stund sade vi: ”Vi vill inte sätta press på dig, men om du vill höra vårt budskap skulle vi gärna vilja bestämma en tid när du kan träffa äldsterna.” Han var tyst en stund och tackade sedan ja. Vi utbytte information och bestämde en tid när han kunde träffa äldsterna.
Röntgenbilderna kom. Benet var inte brutet som väl var. Det bara gjorde ont och såg fult ut.
Senare samma vecka berättade äldste Criddle för mig att han och hans kamrat hade träffat Chung Wei. Lektionen hade gått bra. Några veckor senare fick jag veta att han hade kommit till kyrkan två gånger och planerade att döpas. Jag blev så glad och ivrig.
Den 27 april 2002 döptes Chung Wei. Han var då den nyaste medlemmen i Tien Mu församling. Jag kunde inte komma på hans dop eftersom jag hade förflyttats men jag hörde att det gick bra.
Senare träffade jag äldste Packer, missionären som hade hållit dopintervjun med Chung Wei. Äldste Packer frågade varför han hade börjat lyssna på lektionerna och bestämt sig för att döpas. Chung Wei hade sagt att han hade blivit imponerad av syster Verhagens och min inställning gentemot honom. Eftersom vi var vänliga mot honom och inte arga för olyckan så insåg han att det här måste vara den sanna kyrkan. Senare under lektionerna kunde han känna Anden och bygga upp sitt vittnesbörd.
Jag är så tacksam för att Chung Wei var förberedd. Jag är glad att han följde Andens maningar, döptes och att han nu har Jesu Kristi evangelium.
Jag insåg inte att vår himmelske Fader hade satt Chung Wei i min väg den där dagen. Jag insåg inte att han var förberedd för att höra evangeliet. Men jag vet att vi alltid behöver vara lärjungar till Kristus och försöka göra det han skulle göra. Vi behöver dela med oss av evangeliet till dem vi kommer i kontakt med för vi vet aldrig vem som är redo att höra vårt budskap.
Illustration Dan Burr