Du vet tillräckligt
Som lärjungar till Herren Jesus Kristus finns enorma andliga reservoarer av ljus och sanning tillgängliga för oss … I våra svåra stunder väljer vi trons väg.
Jag gläds med er åt att vara medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. När president Monson förmedlade de underbara nyheterna om fem nya tempel funderade jag på hur vi, över hela världen, på varje kontinent, i stora städer och i små byar, är en stor familj med troende. Tillsammans har vi inlett vår vandring mot evigt liv. Det är resornas resa. Vi går framåt och tar på oss ”Kristi namn [beslutna] att tjäna honom intill änden”.1
Även om det finns många upplevelser liksom det vi upplever här i dag med andlig kraft och bekräftelse, finns det också dagar då vi känner oss otillräckliga och oförberedda, då vår ande fylls av tvivel och förvirring, då vi har svårt att få andligt fotfäste. En del av vår seger som Kristi lärjungar är vad vi gör då de här känslorna infinner sig.
När jag för nästan fyrtio år sedan funderade över den utmaning som en mission är, kände jag mig både otillräcklig och oförberedd. Jag minns att jag bad: ”Himmelske Fader, hur ska jag kunna tjäna som missionär när jag vet så lite?” Jag trodde på kyrkan, men jag kände att mina andliga insikter var ytterst begränsade. När jag bad kom känslan: ”Du vet inte allt, men du vet tillräckligt!” Denna nya tillförsikt gav mig modet att ta nästa steg – ut på missionsfältet.
Vår andliga resa pågår livet ut. Vi vet inte allt i början, inte ens under vägens gång. Vår omvändelse sker stegvis, rad på rad. Först bygger vi en grund av tro på Herren Jesus Kristus. Vi hedrar principerna och förordningarna som omfattar omvändelse, dop och att ta emot den Helige Andens gåva. Vi förpliktar oss att be, att vara lydiga och att alltid vara ett vittne om Mormons bok. (Mormons bok ger mäktig andlig näring.)
Sedan förblir vi trofasta och tålmodiga medan vi strävar framåt i livet. Ibland blir Herrens svar: ”Du vet inte allt, men du vet tillräckligt” – tillräckligt för att hålla buden och göra det rätta. Tänk på Nephis ord: ”Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder.”2
Jag besökte en gång en mission i södra Europa. Jag kom dit samma dag som en ny missionär gjorde sig i ordning för att efter egen begäran återvända hem. Han hade sin biljett och skulle åka dagen därpå.
Vi satt tillsammans hemma hos missionspresidenten. Missionären berättade för mig om sin problematiska barndom, om inlärningssvårigheter, om att flytta från familj till familj. Han talade uppriktigt om sin oförmåga att lära sig ett nytt språk och ställa om sig till en ny kultur. Därefter tillade han: ”Broder Andersen, jag vet inte ens om Gud älskar mig.” När han sade de orden, fick jag en säker och kraftfull känsla inom mig: ”Han vet att jag älskar honom. Han vet det.”
Jag lät honom fortsätta i några minuter och sade sedan: ”Jag sympatiserar med det mesta du har sagt, men jag måste rätta dig när det gäller en sak: Du vet att Gud älskar dig. Du vet att han gör det.”
När jag sade de orden till honom, talade samma ande till honom som hade talat till mig. Han böjde huvudet och började gråta. Han bad om ursäkt. ”Du har rätt, broder Andersen”, sade han, ”jag vet att Gud älskar mig, jag vet det.” Han visste inte allt, men han visste tillräckligt. Han visste att Gud älskade honom. Denna oskattbara andliga insikt var tillräcklig för att hans tvivel skulle ersättas med tro. Han fann styrkan att stanna kvar på missionsfältet.
Bröder och systrar, vi har alla ögonblick av andlig styrka, ögonblick av inspiration och uppenbarelse. Vi måste låta dem sjunka djupt in i vår själs kammare. När vi gör det, förbereder vi vårt andliga hemförråd för ögonblick då vi ställs inför personliga svårigheter. Jesus sade: ”Besluta er av hjärtat för att göra det som jag skall lära och befalla er.”3
För många år sedan dog en liten dotter till en god vän till mig i en tragisk olycka. Hopp och drömmar krossades. Min vän kände outhärdlig sorg. Han började ifrågasätta det han fått lära sig och det som han själv hade undervisat om som missionär. Hans mor skrev ett brev till mig och frågade om jag ville ge honom en välsignelse. När jag lade händerna på hans huvud, kände jag att jag skulle säga någonting till honom som jag inte direkt hade sett på samma sätt tidigare. Intrycket jag fick var: Tro är inte bara en känsla, det är ett val. Han skulle behöva välja att tro.
Min vän visste inte allt, men han visste tillräckligt. Han valde att gå trons och lydnadens väg. Han föll på knä. Han fick tillbaka sin andliga jämvikt.
Det har nu gått många år sedan den händelsen. För en tid sedan fick jag ett brev från hans son som nu är på mission. Det var besjälat av övertygelse och vittnesbörd. När jag läste hans vackra brev såg jag hur en fars val att tro under en mycket svår tid hade blivit till stor välsignelse för nästa generation.
Utmaningar, svårigheter, frågor och tvivel är alla en del av jordelivet. Men vi är inte ensamma. Som lärjungar till Herren Jesus Kristus finns enorma andliga reservoarer av ljus och sanning tillgängliga för oss. Rädsla och tro kan inte råda sida vid sida! I våra svåra stunder väljer vi trons väg. Jesus sade: ”Var inte rädd. Tro endast.”4
Under årens gång tar vi dessa viktiga andliga steg om och om igen. Vi börjar se att ”den som tar emot ljus och förblir i Gud får mer ljus, och detta ljus växer sig klarare och klarare fram till den fullkomliga dagen”.5 Våra frågor och vårt tvivel skingras eller blir mindre viktiga. Vår tro blir enkel och ren. Vi lär oss sådant som vi redan kände till.
Jesus sade: ”Om ni inte … blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.”6
Hadley Peay är nu sju år gammal. Hadley föddes med en svår hörselskada som krävde omfattande kirurgiska ingrepp för att ge åtminstone begränsad hörsel. Hennes föräldrar följde upp med outtröttlig träning för att hjälpa henne lära sig tala. Hadley och hennes familj har villigt anpassat sig till den utmaning som hennes hörselskada är.
En gång när Hadley var fyra stod hon med sin mamma i kassakön i mataffären. Hon vände sig om och såg en liten pojke som satt i rullstol. Hon lade märke till att pojken inte hade några ben.
Även om Hadley hade lärt sig tala, hade hon svårt att kontrollera röststyrkan. Med hög röst frågade hon mamman varför den lilla pojken inte hade några ben.
Mamman förklarade tyst och okomplicerat för Hadley att ”vår himmelske Fader har gjort alla sina barn olika varandra”. ”Aha”, sade Hadley.
Sedan vände hon sig oväntat till den lilla pojken och sade: ”Visste du att mina öron inte fungerade när vår himmelske Fader gjorde mig? Så det är något särskilt med mig. Han gjorde dig utan ben så det är också något särskilt med dig. När Jesus kommer tillbaka kommer jag att kunna höra, och du får ben. Jesus gör allting bra.”
”Om ni inte … blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.”
Hadley visste tillräckligt.
Jesus är Kristus. Han är uppstånden. Han är vår Frälsare och Återlösare. Allt blir bra när han kommer tillbaka. Det här är hans heliga verk. Genom profeten Joseph Smith blev hans prästadöme återställt till jorden, och Thomas S Monson är hans profet i dag. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.