Kristligt mod: Lärjungeskapets pris
Vi bemöter våra anklagare på Frälsarens sätt.
Vi har samlats i enighet, vi har tagit på oss Jesu Kristi namn och vi är kristna. En av frågorna vi ställer oss är: Om vi har denna kristliga kärlek, varför vill någon vara vår motståndare eller angripa oss?
Nyligen skrev en grupp begåvade, trofasta unga sista dagars heliga ner några av de frågor som de tyckte ställde till mest bekymmer för dem. En syster frågade: ”Varför försvarar sig inte kyrkan mer aktivt när den beskylls för något?”
Som svar på hennes fråga vill jag säga att en av de stora prövningarna här i dödligheten är när vår tro ifrågasätts eller kritiseras. Vid sådana tillfällen kanske vi vill agera aggressivt och ta till knytnävarna. Men det är viktigt att vid sådana tillfällen tänka efter, be och följa Frälsarens exempel. Kom ihåg att Jesus själv föraktades och förkastades av världen. Och i Lehis dröm uthärdade också de som kom till Frälsaren att man hånade och pekade finger åt dem. (Se 1 Nephi 8:27.) ”Världen har hatat [mina lärjungar]”, sade Jesus, ”eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen”. (Joh 17:14) Men när vi bemöter våra anklagare så som Frälsaren gjorde, blir vi inte bara mer kristuslika utan inbjuder också andra att känna hans kärlek och följa honom.
Hur vi ska reagera på ett kristuslikt sätt kan inte planeras i förväg och det finns ingen formel för det. Frälsaren reagerade olika i varje situation. När han ställdes inför den ogudaktige kung Herodes förblev han tyst. När han stod inför Pilatus bar han ett enkelt och kraftfullt vittnesbörd om sin gudomlighet och avsikt. När han stod inför penningväxlarna som vanhelgade templet tog han på sig sitt gudomliga ansvar att bevara och beskydda det som var heligt. Upplyft på korset sade han de ojämförligt kristliga orden: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)
En del människor tror felaktigt att vi, när vi reagerar med tystnad, saktmod, överseende och ödmjukt bär vittnesbörd, är passiva eller svaga. Men för att älska våra ovänner, välsigna dem som förbannar oss, göra gott mot dem som hatar oss och be för dem som illvilligt utnyttjar oss och förföljer oss (se Matt 5:44) krävs det att vi har tro, styrka och framför allt kristligt mod.
Profeten Joseph Smith visade detta mod genom hela sitt liv. Även när han ”led … svår förföljelse från människor av alla de slag, både religiösa och inte religiösa” (Joseph Smith – Historien 1:27), gav han inte igen och blev inte heller hatisk. Precis som alla sanna Kristi lärjungar följde han Frälsarens exempel genom att älska andra på ett tolerant och medlidsamt sätt. Det är kristligt mod.
När vi låter bli att ge igen – när vi vänder andra kinden till och står emot ilskan – följer också vi Frälsarens exempel. Vi visar prov på hans kärlek, som är den enda kraft som kan besegra motståndaren och bemöta våra anklagare utan att i gengäld anklaga dem. Det är inte svaghet. Det är kristligt mod.
Under årens lopp lär vi oss att protester mot vår tro inte är något nytt, och de kommer troligtvis inte att försvinna på länge. Men Kristi sanna lärjungar ser möjligheter mitt i motståndet.
I Mormons bok band folket profeten Abinadi, och han fördes fram inför den onde kung Noa. Fastän kungen kraftfullt opponerade sig mot Abinadi och till slut dömde honom till döden, undervisade Abinadi oförskräckt om evangeliet och bar sitt vittnesbörd. Eftersom Abinadi drog nytta av tillfället han gavs blev en präst som hette Alma omvänd till evangeliet och förde i sin tur många själar till Kristus. Abinadis och Almas mod var kristligt mod.
Erfarenheten visar att perioder då det skrivs mycket negativt om kyrkan kan bidra till att uppfylla Herrens avsikter. År 1983 skrev första presidentskapet till kyrkans ledare att ”motståndet i sig kan utgöra en möjlighet. Bland de ständiga utmaningar som våra missionärer ställs inför finns bristen på intresse för religiösa ting och för vårt budskap. Denna kritik skapar … intresse för kyrkan … Detta ger [medlemmarna] en möjlighet att framlägga sanningen för dem vars uppmärksamhet därigenom riktas mot oss.”1
Vi kan dra nytta av liknande tillfällen på många sätt: ett vänligt brev till redaktionen, ett samtal med en vän, en kommentar på en blogg eller ett lugnande ord till någon som sagt något nedsättande. Vi kan med kärlek bemöta dem som har påverkats av felaktig information och av fördomar – de som ”hålls borta från sanningen för att de inte vet var de skall finna den”. (L&F 123:12) Jag försäkrar er att det aldrig är svaghet att bemöta sina anklagare på detta sätt. Det är att utöva kristligt mod.
Vårt sätt att bemöta andra är olika beroende på omständigheterna. Lyckligtvis känner Herren deras hjärtan som anklagar oss och vet hur vi bäst kan bemöta dem. När sanna lärjungar söker vägledning från Anden får de skräddarsydd inspiration vid varje tillfälle. Och vid varje tillfälle reagerar sanna lärjungar på ett sådant sätt som inbjuder Herrens Ande. Paulus påminde korintierna om att hans predikan ”inte [bestod] i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft”. (1 Kor 2:4) Eftersom den kraften tillhör Herrens Ande får vi aldrig bli stridslystna när vi talar om vår tro. Nästan alla missionärer lär sig att tvister om olika skriftställen alltid driver bort Anden. Frälsaren sade: ”Den som har en stridslysten ande är inte av mig.” (3 Nephi 11:29) Än mer beklagansvärt än att kyrkan blir anklagad för att inte vara kristen är det när kyrkans medlemmar reagerar på sådana anklagelser på ett okristligt sätt! Må våra samtal med andra alltid präglas av Andens frukter – ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning”. (Gal 5:22–23) Att vara mild beskrivs i Websters ordbok som ”att visa tålamod och vara långmodig: att uthärda oförrätter utan att hysa agg”.2 Mildhet är inte svaghet. Det är ett tecken på kristligt mod.
Detta är speciellt viktigt i vårt umgänge med medlemmar av andra kristna kyrkosamfund. Vår himmelske Fader blir säkert ledsen – och djävulen skrattar – när vi stridslystet debatterar olikheter i läror med våra kristna medmänniskor.
Detta betyder inte att vi ska kompromissa med våra principer eller bagatellisera det vi tror på. Vi kan inte ändra på det återställda evangeliets lärdomar, även om vi genom att undervisa om och lyda dem blir impopulära i världens ögon. Men även när vi känner att vi frimodigt vill predika Guds ord måste vi be om att fyllas av den Helige Anden. (Se Apg 4:29, 31.) Vi bör aldrig förväxla frimodighet med Satans efterapning: Överlägsenhet. (Se Alma 38:12.) Sanna lärjungar talar med stillsam förtröstan, inte med skrytsamt högmod.
Som sanna lärjungar måste vi främst vara intresserade av andra människors välfärd, inte av att rättfärdiga oss själva. Frågor och kritik ger oss tillfälle att nå ut till andra och visa att vi och vår himmelske Fader bryr sig om dem. Vårt mål bör vara att hjälpa dem förstå sanningen, inte att försvara vårt ego eller ta hem poäng i en teologisk debatt. Vårt uppriktiga vittnesbörd är det kraftfullaste svar vi kan ge dem som anklagar oss. Och sådana vittnesbörd kan vi bara bära i kärlek och mildhet. Vi bör vara som Edward Partridge, om vilken Herren sade: ”Hans hjärta är rent inför mig, ty han är som den forne Natanael, i vilken inget svek finns.” (L&F 41:11) Att vara utan svek är att ha ett barns oskuldsfullhet, att vara sen att ta anstöt och snabb att förlåta.
De här egenskaperna lär vi oss först i hemmet och familjen, och de kan användas i alla våra relationer. Att vara utan svek är att först se våra egna brister. När vi blir anklagade borde vi ställa samma fråga som Frälsarens apostel gjorde: ”Inte är det väl jag, Herre?” (Matt 26:22) Om vi lyssnar på det svar som Anden ger kan vi, om det behövs, göra rättelser, be om ursäkt, söka förlåtelse och göra bättre ifrån oss.
Utan svek undviker sanna lärjungar att på ett överdrivet sätt döma andras åsikter. Många av oss har odlat starka vänskapsband med dem som inte är medlemmar i vår kyrka – skolkamrater, arbetskolleger, och vänner och medmänniskor över hela världen. Vi behöver dem, och de behöver oss. Som president Thomas S Monson har lärt oss: ”Låt oss lära oss att respektera andra människor … Ingen av oss bor ensam – i vår stad, vårt land eller vår värld.”3
Som Frälsaren visade inför Herodes måste sanna lärjungar ibland visa kristligt mod genom att inte säga något alls. En gång när jag spelade golf råkade jag stöta till en stor cholla-kaktus som tycktes resa sina taggar som ett piggsvin. Jag hade taggar överallt på kläderna fastän jag knappt hade rört vid kaktusen. Vissa situationer liknar den växten: de kan bara skada oss. I sådana fall är det bättre att hålla sig på avstånd och helt enkelt gå därifrån. När vi gör det kanske några försöker provocera oss och få oss att börja argumentera. I Mormons bok läser vi om när Lehonti och hans män slog läger på ett berg. Den förrädiske Amalickiah vädjade till Lehonti att ”komma ned” och möta honom i dalen. Men när Lehonti lämnade sin utpost på berget förgiftades han ”gradvis” tills han dog och hans här föll i Amalickiahs händer. (Se Alma 47.) Genom meningsutbyten och beskyllningar hetsar en del människor oss att lämna vår utpost. Utposten är där ljuset finns. Det är där vi ser morgonens första ljus och kvällens sista ljus. Det är den säkra platsen. Det är där sanningen och kunskapen finns. Ibland vill andra att vi ska lämna vår utpost och förena oss med dem i en teologisk klunga i gyttjan. Dessa få stridslystna personer har bestämt sig för att starta religiösa slagsmål, på nätet eller ansikte mot ansikte. Det är alltid bäst för oss att stanna kvar i vår utpost som består av ömsesidig respekt och kärlek.
När vi gör det följer vi profeten Nehemjas exempel, han som byggde en mur runt Jerusalem. Nehemjas fiender bönföll honom att träffa dem på slätten, där ”de tänkte göra [honom] något ont”. I motsats till Lehonti avböjde emellertid Nehemja klokt deras erbjudande med dessa ord: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Varför skulle arbetet få stanna av? Det blir ju fallet om jag lämnar det och kommer ner till er.” (Neh 6:2–3) Också vi har ett stort arbete att utföra, som inte blir gjort om vi tillåter oss att stanna upp och argumentera och distraheras. Istället bör vi samla kristligt mod och gå vidare. Som vi läser i Psaltaren: ”Bli inte upprörd över de onda.” (Ps 37:1)
Det kommer alltid att finnas ont omkring oss i den här världen. Till jordelivets stora prövningar hör att vara i världen utan att bli som världen. I sin förbön bad Frälsaren till sin himmelske Fader: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.” (Joh 17:15) Men samtidigt som Frälsaren varnade för förföljelse utlovade han frid: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er … Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” (Joh 14:27) Jag vittnar om att med hans fridsmantel på oss kommer första presidentskapets löfte att uppfyllas: ”Det motstånd som kan tyckas svårt att uthärda kommer att bli till välsignelse för Guds rike på jorden.”4
Till min undrande syster och till alla som vill veta hur vi bör bemöta dem som anklagar oss svarar jag: Vi älskar dem. Vilken ras, tro, religion eller politisk övertygelse de än har: om vi följer Kristus och visar prov på hans mod, måste vi älska dem. Vi anser inte att vi är bättre än de. I stället vill vi i kärlek visa dem en bättre väg – Jesu Kristi väg. Hans väg leder till dopets port, det rättfärdiga livets trånga och smala stig, och till Guds tempel. Han är ”vägen och sanningen och livet”. (Joh 14:6) Endast genom honom kan vi och alla våra bröder och systrar ärva den största gåva vi kan få – evigt liv och evig lycka. Att hjälpa dem, att vara ett exempel för dem, är inget för de svaga. Det är för de starka. Det är för dig och mig, för de sista dagars heliga som betalar lärjungeskapets pris genom att bemöta våra anklagare med kristligt mod.
Jag avslutar med att göra Mormons vittnesbörd till mitt eget: ”Se, jag är Jesu Kristi, Guds Sons, lärjunge. Jag har av honom kallats att förkunna hans ord bland hans folk så att de kan få evigt liv.” (3 Nephi 5:13) Jag bär mitt särskilda vittnesbörd om honom – att vårt liv kan vara för evigt eftersom hans kärlek är evig. Att vi må kunna dela hans eviga, villkorslösa kärlek med våra bröder och systrar överallt, är min ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen.