Kärlek: En familj, ett hem åt gången
Som förbundets kvinnor … kan vi förändra världen en familj och ett hem åt gången genom kristlig kärlek, våra små och enkla, kärleksfulla handlingar.
För några år sedan besökte min man och jag den östra delen av Berlin i Tyskland. Stora delar av det som en gång varit den ökända muren, som hållit invånarna i denna stad åtskilda, hade lämnats kvar som minnesmärke över frihetens triumf över förtrycket. På ett ställe på muren stod följande ord skrivna med stora, ojämna, röda bokstäver: ”Många små människor på många små platser som gör många små saker kan förändra världen.” Dessa ord vittnar för mig om vad vi — som förbundets kvinnor — kan göra för att ha inflytande när vi stiger fram och erbjuder Herren vårt hjärta och våra händer genom att upplyfta och älska andra.
Det spelar ingen roll om vi är nyomvända eller har varit medlemmar i kyrkan hela vårt liv, om vi är ensamstående, gifta, skilda eller änkor, om vi är rika, fattiga, utbildade eller outbildade, om vi bor i en modern stad eller i den mest avlägsna djungelby. Som kvinnor inom förbundet har vi helgat oss åt Kristi sak genom våra dop- och tempelförbund. Vi kan förändra världen en familj och ett hem åt gången genom kristlig kärlek, med våra små och enkla, kärleksfulla handlingar.
Vi ”bedjen till Fadern av allt hjärta”1 om att ha kärlek, Frälsarens rena kärlek, som är ”den högsta, ädlaste och starkaste kärleken”2. Äldste Dallin H Oaks lär oss att kärleken till nästan ”inte är en handling utan ett tillstånd … något man blir.”3 Våra dagliga kärleksgärningar skrivs inte ”med bläck utan med den levande Gudens Ande … på tavlor av kött, på människohjärtan.”4 Steg för steg förändrar våra kärleksfulla gärningar vår natur, de definierar vår karaktär och gör oss till sist till kvinnor som med mod och hängivenhet säger till Herren: ”Här är jag, sänd mig.”
Som vårt föredöme visade han oss genom sina egna gärningar vad kärlek innebär. Förutom att Jesus betjänade stora folkskaror, visade han också sin djupa kärlek till och omsorg om sin familj. Till och med när han led fruktansvärda plågor på korset tänkte han på sin mor och hennes behov:
”Vid Jesu kors stod hans mor …
När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: ’Kvinna, se din son.’
Sedan sade han till lärjungen: ’Se din mor.’ Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.”5
Jag finner det rörande att detta skriftställe visar hur djup Johannes hängivenhet var mot Maria genom orden : ”Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.” Jag tror att de viktigaste kärleksgärningarna är små och enkla, har eviga följder och sker i vårt eget hem.
När vi med tålamod och kärlek varje dag försöker ta hand om kinkiga bebisar, krävande tonåringar, besvärliga rumskamrater, en mindre aktiv make eller maka, eller ålderstigna handikappade föräldrar, kanske vi undrar: ”Har det som jag gör verkligen någon betydelse? Spelar det någon roll eller har det någon inverkan?” Kära systrar, det ni gör i er familj har stor betydelse! Det har en sådan väldigt stor betydelse. Dagligen lär vi oss alla om och om igen att kärleken, Frälsarens rena kärlek, aldrig upphör. Så många systrar i Hjälpföreningen utför så mycket gott när de tjänar sina familjer. Dessa trofasta kvinnor får inte något beröm från världen, och inte heller söker de efter det, men de visar barmhärtighet och påverkar andra.6
Vilka är dessa kvinnor som har inflytande på andra? Fastän Hjälpföreningens systrar i Nauvoo var fattiga, öppnade de sina hjärtan och sina hem för de många nyomvända som strömmade in i staden. De delade med sig av sin mat och sina kläder och ännu viktigare, delade med sig av sin tro på Frälsarens återlösande kärlek.
I vår tid är syster Knell en kvinna inom förbundet som har inflytande. Hon är en åttioårig änka med en från födseln mentalt och fysiskt handikappad son på 47 år. För några år sedan föresatte sig denna kära syster att göra det som alla andra trodde var omöjligt, nämligen att lära sin son Keith att läsa. Att lära sig läsa var hans största önskan men läkarna hade sagt att Keith inte kunde lära sig det. Med tro i hjärtat och en önskan att välsigna sin sons liv, sade denna ödmjuka änka till sin son: ”Jag vet att vår himmelske Fader kommer att välsigna dig så att du kan läsa Mormons bok.”
Syster Knell skrev så här: ”Det var mycket kämpigt för Keith och det var inte lätt för mig heller. I början gick det inte så bra eftersom jag blev upprörd. Det har varit en tidskrävande kamp, ett ord i taget. Jag sitter bredvid honom varje morgon. Jag pekar på varje ord med en blyertspenna för att hjälpa honom koncentrera sig. Efter sju långa år och en månad hade Keith äntligen läst färdigt Mormons bok.” Hans mor sade: ”Att höra honom läsa en vers utan hjälp är en upplevelse jag inte kan beskriva.” Hon vittnar: ”Jag vet att underverk händer när vi förlitar oss på Herren.”7
Runtom i världen, i Afrika, i Asien, på Stillahavsöarna, i Nord- och Sydamerika och i Europa har kärleksfulla kvinnor tillsammans med sina familjer också en inverkan på samhället. På den lilla ön Trinidad bor syster Ramoutar, en flitigt verksam hjälpföreningspresident. Hon och hennes familj hjälper barnen i grannskapet. Familjen Ramoutar bor i en by som är en ”droginvaderad” plats där många föräldrar och vuxna är alkoholmissbrukare eller driver olaga handel med droger. Barnen utsätts för stor fara och lämnas ofta utan tillsyn. Många går inte i skolan.
Varje torsdagskväll samlas upp till 30 barn i åldrarna 3 till 19 år utanför familjen Ramoutars hem på deras övertäckta terrass och tar ivrigt del i en grupp de kallar ”Vår stora, glada familj”. Aktiviteterna består bland annat av bön, psalmer, glada sånger och att berätta om goda gärningar som barnen uträttat under den gångna veckan. Ibland kommer läkare, poliser, lärare eller våra missionärer för att presentera bra lektioner, som till exempel president Gordon B Hinckleys sex råd. Familjen Ramoutar räddar barn genom sina små och enkla, kärleksfulla gärningar. Tack vare att de har delat med sig av evangeliet i sin ”Stora glada familj” har andra blivit medlemmar i kyrkan.
Kära systrar i Hjälpföreningen, jag vet att var vi än bor, vilka omständigheter vi än befinner oss i, kan vi som kvinnor inom förbundet, förenade i rättfärdighet, förändra världen. Jag vittnar som Alma gjorde att ”medelst små och enkla medel uträttas mycket stort.”8 I vårt hem förkunnar vi vår övertygelse genom dessa små och enkla medel — våra dagliga kärleksgärningar: ”Här är jag, sänd mig.”
Jag vittnar om att den största kärleksgärningen för tid och all evighet var Jesu Kristi försoning. Villigt gav han sitt liv för att sona mina synder och era synder. Jag ger uttryck för min hängivenhet för hans sak och min önskan att alltid tjäna honom vart han än kallar mig, i Jesu Kristi namn, amen.