Spencer W Kimballs liv och verksamhet
Under en höstkväll i början av 1900-talet stannade Orville Allen till vid Andrew Kimballs hem för att leverera några pumpor. När de två männen lastade av pumporna hörde de hur Andrews son Spencer sjöng i ladan medan han mjölkade korna. Broder Allen sade till Andrew: ”Du måste ha en glad pojke.” Andrew svarade: ”Ja, han är alltid glad. Han är en ren och lydig pojke och gör alltid det jag ber honom göra. Jag har vigt honom till Herren och till hans tjänst. Han kommer att bli en mäktig man i kyrkan”1.
Efter åratal av förberedelser blev Spencer en mäktig man. Herren inte bara förbereda en affärsman eller en samhällsledare, inte bara en talare, inte heller en poet, musiker eller lärare, även om han skulle bli allt detta. Han förberedde en far, en patriark för en familj, en apostel och profet, en president för sin kyrka”2.
Fädernesarv
Spencer W Kimballs familj hade djupa rötter i den återställda kyrkan. Både hans morfar och farfar hade framträdande uppdrag under den första tiden i de sista dagarnas verk. Heber C Kimball kallades till de tolv apostlarnas kvorum då det organiserades år 1835. Han verkade senare som förste rådgivare till president Brigham Young i över två decennier och var en trofast Herrens tjänare under hela sin verksamhet. Edwin D Woolley, Spencers morfar, var en före detta kväkare från Pennsylvania som tog emot evangeliet på Joseph Smiths tid. Han var en respekterad biskop i Saltsjödalen. Han verkade också tid efter annan som förvaltare av Brigham Youngs personliga affärer. Biskop Woolleys omtanke om de behövande och hans orubbliga hängivenhet mot evangeliet utgjorde ett bestående arv till hans efterkommande.
Spencers farmor, Ann Alice Gheen Kimball, var ”en trofast kvinna … tillbakadragen i offentliga sammanhang, lång, med ett alldagligt utseende, med ett ömmande hjärta för de svaga och sjuka”.3 Andrew Kimball var hennes tredje son. Spencers mormor, Mary Ann Olpin Woolley, kom från England och blev mor till elva barn, det sjätte fick namnet Olive.
Andrew Kimball gifte sig med Olive Woolley den 2 februari 1882 i Salt Lake City, där de bosatte sig. Omkring tre år senare fick Andrew en kallelse att lämna hemmet och verka i Indianterritoriets mission, beläget i nuvarande staten Oklahoma. Efter att ha verkat i två och ett halvt år som heltidsmissionär kallades han till att presidera över missionen. Den nya kallelsen gjorde det möjligt för honom att bo hemma och under de nästkommande 10 åren bodde han följaktligen i Utah med sin familj medan han ledde missionen genom brev och resor till området.
Andrews 12-åriga tjänande i Indianterritoriet följdes snart av en annan kallelse, denna gång rörde det sig om att bosätta sig i Gila Valley i sydcentrala Arizona. Där skulle han presidera som stavspresident över kyrkans bosättningar i den regionen, vilka organiserades som S:t Josephs stav. År 1898 packade Andrew och Olive och deras sex barn (bland annat den treårige Spencer) ihop sina tillhörigheter och flyttade 100 mil söder om Salt Lake City.
Ungdom
Spencer Woolley Kimball föddes den 28 mars 1895 som det sjätte av Andrew och Olive Kimballs elva barn.
Han erinrade sig sin ungdoms landskap i Arizona på följande sätt: ”Det var ett uttorkat land, ändå var det bördigt i händerna på beslutsamma arbetare”4. Han erinrade sig vidare: ”Vi bodde på en liten gård i södra utkanten av Thatcher i Arizona. Vårt hem var beläget i ett hörn med öppet jordbruksland söderut och österut. Bakom vårt hem fanns brunnen, pumpen, väderkvarnen, en stor vattenbehållare av trä, redskapsbyggnaden och lite längre bak en mycket stor hög ved. Därefter kom svinstiorna, inhägnaderna, höstackarna och spannmålsmagasinet”5.
Spencer lärde sig tidigt viktiga evangelielärdomar av sina föräldrar. ”Jag minns då jag som ung man”, sade han, ”gick med min mor längs den dammiga vägen till biskopens hem på den tid då vi ofta betalade tionde av våra djur och av det som producerades. Då vi gick, sade jag: ’Varför tar vi ägg till biskopen?’ Hon svarade: ’Därför att det är tiondeägg, och biskopen tar emot tiondet åt vår himmelske Fader.’ Min mor berättade sedan hur äggen varje kväll togs in. Det första lades i en liten korg och de nästa nio lades i en stor korg”6.
Andrew Kimballs exempel på hängivet tjänande hade stor inverkan på Spencer, som senare sade: första intryck av en stavspresidents arbete kom av att observera min far … Jag tror att min far betjänade sitt folk på ett sätt som uppfyllde en välsignelse som han fått av president Joseph F Smith, vilken lovade att människorna i Gila Valley skulle ’vända sig till honom som ett barn till en förälder’. Fastän jag är säker på att jag då inte helt uppskattade hans exempel, så var hans uppträdande helt värdigt vilken stavspresident som helst”7.
Familjen Kimball levde enkelt. ”Vi visste inte att vi var fattiga”, erinrade sig Spencer. ”Vi tyckte att vi hade det ganska gott ställt”8. Deras kläder var hemgjorda och nedärvda. Deras måltider var enkla. De bestod av kött och produkter från den egna gården.
Spencer hjälpte till med sysslorna runt gården. ”Jag brukade pumpa vattnet för hand för att bevattna trädgården”, erinrade han sig, ”och jag lärde mig också att mjölka korna, beskära fruktträden, laga staketen, och allt det andra. Jag hade två äldre bröder, som, det var jag övertygad om, gjorde alla lätta arbeten och lämnade alla de svåra till mig. Men jag klagar inte. Det gjorde mig stark”9. Med början vid nio års ålder memorerade Spencer trosartiklarna, de tio budorden, och de flesta av psalmerna från kyrkans psalmbok medan han mjölkade korna och gav hästarna vatten varje dag.
När Spencer var 11 år avled hans mor. Det var en av de svåra prövningarna under hans tidiga år. Han undrade hur familjen skulle kunna fortsätta. jag fann då”, sade han, jag har funnit många gånger sedan dess, att det går att uthärda nästan allting”10. Så småningom gifte Andrew Kimball om sig och Josephine Cluff blev Spencers styvmor. ”, som vänner kallade henne, kunde inte helt fylla Olives plats i Spencers liv, men hennes dugliga och tålmodiga sätt skänkte stabilitet till familjen Kimball.
I sin ungdom lärde sig Spencer inte bara grundläggande hårt arbete i ett hårt klimat utan utvecklade också en hel del färdigheter som förberedde honom på att vara till större nytta senare i livet. Han lärde sig sjunga och leda musik och utsågs till stavens körledare vid 15 års ålder. Även om han hade fingrar som han beskrev som och knubbiga”11 så gjorde han sitt bästa och lärde sig läsa noter och spela piano. Han blev allt bättre tills han kunde spela psalmerna och delta i en liten orkester. Många år senare turades han och äldste Harold B Lee om vid pianot under de tolv apostlarnas veckovisa kvorummöten.
Spencer började skolan lite senare än de flesta, vilket följande redogörelse visar: mor tyckte inte att barn var tillräckligt mogna för skolan förrän de var sju år, så när Spencer började låg han ett år efter de andra barnen … Vid middagstiden sprang han vanligtvis de tre kvarteren från skolan och hem för att pumpa vatten till djuren, mata grisarna och äta sin lunch. En dag sade hans mor: ’Vad gör du hemma på rasten? Klockan är inte tolv än.’ Han sprang tillbaka till skolan i panik och fann att hans klasskamrater redan var inne efter den korta rasten. Alla skrattade — utom läraren, som tog tillfället i akt att berätta för klassen att Spencer låg före alla de andra eleverna i tvåan och att han skulle flyttas upp för att vara tillsammans med barn i sin egen ålder”12.
Efter grundskolan studerade Spencer vid den kyrkägda skolan Gila Academy. Där fick han ständigt goda betyg, deltog i idrott och var skolfunktionär.
Spencer fick också allt större erfarenhet i kyrkan och hade nästan fullständig närvaro. Han prioriterade sina uppgifter i prästadömet, vilket följande redogörelse visar: ”Det ingick i diakonernas uppgift att koppla häst och vagn varje månad före fastedagen och bege sig från hus till hus för att samla in fasteoffer till de fattiga i kyrkan. Efteråt tog de vad de samlat in till biskopen, — fruktkonserver, mjöl, squash, honung, ibland en halv dollar eller så i växelpengar. Så mån var Andrew om att undervisa sin pojke om hans plikt att ingenting annat inkräktade på Spencers insamling den dagen. Familjen Kimballs häst och vagn var aldrig för upptagen för att användas till diakonernas kvorumarbete. Om den andra pojken som utsetts att göra insamlingar tillsammans med honom inte dök upp så gav sig Spencer iväg ensam och utförde arbetet”13.
Förutom sina ansvar i hemmet, i skolan och i kyrkan arbetade Spencer som sekreterare åt sin far. Andrew skrev många brev, i genomsnitt sex om dagen. Spencer tog diktamen från honom och skrev sedan ut breven på maskin.
Dessa tidiga erfarenheter lärde Spencer värdet av arbete, något han tillämpade och undervisade om under hela sitt liv. Många år senare, som apostel i sjuttioårsåldern, hände det då och då att han kände sig fysiskt utmattad. Om en sådan dag skrev han: ”Dagen började eländigt och jag undrade om jag skulle klara mig igenom den, men … jag blev så fängslad av mitt arbete att jag glömde bort mig själv och det blev en bra dag”14.
Missionsarbete
År 1914 tog Spencer sin examen vid Gila Academy, och han hade för avsikt att börja vid University of Arizona till hösten. Men under skolavslutningen tillkännagav Andrew Kimball att Spencer skulle kallas som missionär.
Som förberedelse för sin mission började Spencer arbeta i Globe i Arizona, som mejeribiträde. Detta var hans första erfarenhet av att bo utanför de sista dagars heligas bosättningar i Gila Valley. Han upptäckte att han, utan att kompromissa med sina normer, kunde anpassa sig till att vara tillsammans med människor vars normer inte helt överensstämde med hans egna. Han vann sina medarbetares respekt. I slutet av sommaren ordnade hans cigarr-rökande chef, som inte var medlem i kyrkan, en avskedsfest för Spencer och överlämnade en ingraverad guldklocka åt honom.
Från oktober 1914 till december 1916 verkade Spencer som heltidsmissionär i Centrala staternas mission med högkvarter i Independence i Missouri. Det var samma område som hans far, hans styvmor och en av hans äldre bröder hade verkat i.
Äldste Kimballs heltidstjänande på missionsfältet var en period av tillväxt. Hans utstod fysiska påfrestningar. Hans missionspresident uppmanade äldsterna att försöka få mat och bostad av dem de missionerade bland. Till följd av detta tillbringade äldste Kimball många obekväma nätter i små kojor i Missouris obygder. Han delade säng med loppor och vägglöss medan mygg surrade omkring honom. Det blev många hungriga dagar, och när mat erbjöds åt han vadhelst som dukades fram åt honom.
Att gå från dörr till dörr var ett hårt arbete, med begränsat resultat. Det finns en redogörelse för ett ovanligt tillvägagångssätt som äldste Kimball en gång använde sig av:
”Medan han skriftade i S:t Louis lade han märke till ett piano genom den delvis öppna dörren, och han sade till kvinnan, som stod i begrepp att stänga dörren mitt för näsan på honom: ’Vilket fint piano du har.’
’Vi har just köpt det’, sade kvinnan, tvekande.
’Det är ett Kimball, eller hur? Jag heter också Kimball. Jag skulle vilja spela och sjunga en sång på det för dig.’
Förvånad svarade hon: ’Visst, kom in.’
Sittande på bänken spelade och sjöng Spencer ’O, min Fader’.
Så vitt Spencer vet blev hon aldrig medlem i kyrkan, men det var inte för att han inte hade försökt”15.
Spencers mission befäste det som hans uppväxt i Arizona redan hade grundlagt: tro på Herren, hårt arbete, hängivenhet, försynt tjänande och uppoffringar.
Äktenskap och familj
Under sommaren 1917, omkring sju månader efter det att Spencer Kimball återvänt hem från sin mission, lade han märke till ett tillkännagivande i den lokala tidningen. Camilla Eyring, som hade flyttat till Gila Valley år 1912 med sin familj, skulle undervisa om hushållsekonomi vid Gila Academy. När Spencer läste artikeln om och om igen beslutade han sig för att han en dag skulle gifta sig med Camilla Eyring. Av en ”tillfällighet” mötte han henne medan hon väntade på busshållplatsen i närheten av skolan och började tala med henne. Han satt tillsammans med henne på bussen där de fortsatte att samtala, och han fick hennes tillåtelse att besöka henne.
Camillas mor blev mycket förtjust i den unge Spencer Kimball. Hon bjöd honom på middag varje gång han besökte Camilla. Och broder Eyring, som var mycket sträng när det gällde kvaliteten på sin dotters friare, hade inga invändningar. Efter 31 dagar hade Spencer blivit stamgäst i familjen Eyrings hushåll. Paret beslöt sig för att gifta sig, men deras planer påverkades av första världskriget. Spencer var förpliktigad att stanna i Thatcher i Arizona för att invänta en tänkbar inkallelse till armén, därför kunde de inte företa den långa resan till ett tempel i Utah. De gifte sig borgerligt den 16 november 1917, men såg fram emot att beseglas i templet så fort som möjligt. Detta mål förverkligades i juni året därpå i Salt Lake-templet.
Spencer och Camilla fick så småningom fyra barn: tre söner och en dotter (Spencer LeVan, Andrew Eyring, Edward Lawrence och Olive Beth). Som föräldrar skapade de en miljö i vilken deras barn inte bara kände sig älskade och fick stöd utan också blev anförtrodda att fatta egna beslut. En av deras söner erinrade sig senare:
”När barnen framförde någonting i skolan, i kyrkan eller någon annanstans, var mina föräldrar alltid närvarande, även om det innebar vissa personliga uppoffringar. De visade alltid intresse och stolthet över oss.
I vår familj fanns det en känsla av samhörighet, inte av äganderätt. Det yttersta ansvaret för våra handlingar vilade på oss. Våra föräldrar brukade uppmuntra och vägleda, men inte befalla.”
Samme son sade vidare om sin far:
”Jag vet ingen mer generös person än min far. Han är vänlig och omtänksam, nästan till ytterlighet. Barn brukar se sina föräldrar som kraftfulla auktoritetsfigurer, inte underkastade vanliga behov. Men jag vet hur mycket min far uppskattar en uppriktig komplimang eller ord av uppskattning. Och inget uttryck för uppskattning eller tillgivenhet räknas riktigt lika mycket som de från ens egen familj.
Jag vet att det inte finns någonting som skänker honom mer tillfredsställelse — när han känner att Herren godkänner hans ansträngningar — än att se sin egen familj följa hans exempel i att försöka leva rättfärdigt.
Om jag kunde välja vem jag skulle vilja dömas av på den yttersta dagen så finns det ingen mänsklig varelse som jag skulle välja framför min far”16.
Yrkesliv, kallelser i kyrkan och tjänande i samhället
Med Camilla vid sin sida och det familjeansvar som låg framför honom inledde Spencer sitt yrkesverksamma liv som bankkamrer. Allteftersom åren gick övergick han från bankverksamhet till livförsäkringar och fastighetsförvaltning. Det ekonomiska kaoset under den stora depressionen (1929–1939) slog hårt mot Spencers affärsintressen, men familjen klarade sig igenom svårigheterna.
Spencers far gick bort år 1924, efter att ha verkat som stavspresident i nästan tre årtionden. När president Heber J Grant, kyrkans sjunde president, därefter omorganiserade stavspresidentskapet kallades den 29-årige Spencer som andre rådgivare.
Förutom sitt familjeliv, yrkesarbete och tjänande i kyrkan tog Spencer aktiv del i samhällslivet. Han hjälpte till med att grunda den första lokala radiostationen. Han var aktiv som medlem i rotaryklubben, en serviceorganisation, och kom så småningom att inneha posten som deras distriktsguvernör.
År 1938 delades S:t Josephs stav och Spencer kallades till president för den nya Mount Grahams stav. Oroad över att någon som han skulle presidera över kanske hade något emot honom sökte Spencer och Camilla upp var och en som kunde tänkas hysa sådana känslor för att ”dra ett streck över det förflutna”.17
I september 1941, under hans verksamhet som stavspresident, slog en stor översvämning till mot samhället. Oupphörliga regn höjde nivån på Gila River tills dess att den rann nedför gatorna på några av bosättningarna. Hem och gårdar spolades bort av vattnet. Invånarna, för det mesta medlemmar i kyrkan, var i desperat behov av hjälp. När Spencer fick höra talas om denna ödeläggelse fyllde han sin bil med mat från kyrkans lager och gav sig i väg till de städer som drabbats av översvämningen. Han såg till att smutsiga kläder tvättades. Han hjälpte bönderna med att skaffa foder till boskapen. Snart anlände ett lass med mat och kläder. Inom en vecka var de som drabbats värst av översvämningen på väg att återhämta sig. Kyrkans medlemmar visade prov på oförbehållsam generositet. Spencer vägledde utvärderingen av behov och distributionen av förnödenheter. I allt detta stod han i nära kontakt med äldste Harold B Lee i de tolv apostlarnas kvorum, vars ansvar innefattade välfärdsprogrammet.
Apostlaskapet
Den 8 juli 1943 ringde president J Reuben Clark Jr i första presidentskapet till Spencer. Han sade att Spencer hade kallats att fylla en av de två vakanta platserna i de tolv apostlarnas kvorum. På detta svarade Spencer: ”Oj, broder Clark! Jag? Du kan inte mena mig! Det måste föreligga något missförstånd. Jag måste ha hört fel … Det tycks omöjligt. Jag är så svag och liten och begränsad och okunnig”18. Spencer försäkrade president Clark att det bara fanns ett svar på en kallelse från Herren, men hans villighet att tjäna övervann inte omedelbart hans känslor av otillräcklighet och ovärdighet.
Dessa känslor intensifierades under de närmaste dagarna under vilka Spencer sov föga eller inte alls. Medan han var i Boulder i Colorado för att besöka sin son vandrade han i bergen tidigt en morgon. Allteftersom han klättrade högre och högre reflekterade han över betydelsen av det apostoliska ämbetet. Han plågades av tanken att han kanske inte skulle hålla måttet, att hans kallelse på något sätt var ett misstag. I denna sinnesstämning nådde han toppen av det berg som han besteg och där försjönk han i bön och meditation. ”Som jag bad!” erinrade han sig. ”Som jag led! Som jag grät! Som jag kämpade!” I sin vånda såg han i en dröm sin farfar Heber C Kimball och det ”stora verk han utfört”. Denna insikt lugnade Spencers hjärta. ”En lugn känsla av förvissning kom över mig, tvivel och ifrågasättande avtog. Det var som om en tung börda hade lyfts bort. Lugnt och stilla satt jag och såg ut över den vackra dalen och tackade Herren för att han gett ett så tillfredsställande och tröstande svar på mina böner”19. Den 7 oktober 1943, vid 48 års ålder, ordinerades Spencer W Kimball till apostel.
Äldste Kimballs tjänande i de tolvs kvorum spände över tre årtionden. Under denna tid företog han omfattande resor, stärkte medlemmarna och bidrog till rikets tillväxt. På särskilt uppdrag av president George Albert Smith intresserade sig äldste Kimball speciellt för ättlingarna till profeten Lehi i Mormons bok — urbefolkningen i Nord-, Central- och Sydamerika. Han tog deras intressen vältaligt tillvara både i kyrkans seniorledning och bland medlemmarna i stort. Han fördömde all slags rasism och förtryck av de fattiga.
I sina predikningar kunde äldste Kimball både vara poetisk och rakt på sak. Han tog ofta upp ämnen av känslig och praktisk natur för den genomsnittlige medlemmen i kyrkan. Förutom sina många tal författade han boken Förlåtelsens under. Denna bok var en följd av äldste Kimballs långa erfarenhet som apostel, då han gett råd till dem som begått allvarliga överträdelser. I boken beskrev han vad Herren förväntar sig av oss, vår gudomliga potential, och den väg vi måste följa för att omvända oss och få förvissning om fullständig gudomlig förlåtelse. Äldste Kimball bar vittne för läsaren om att Herren är barmhärtig och förlåter den som uppriktigt omvänder sig.
Problem med hälsan
I hela sitt liv drabbades Spencer W Kimball av olika slags skador och sjukdomar. Två betydande hälsoproblem stod i förgrunden under hans år som apostel. Det första lämnade efter sig ett bestående kännemärke hos äldste Kimball och som var uppenbart när han talade. I slutet av 1956 kände han sig hes. Diagnosen var cancer i strupen. Han opererades i juli 1957 och ett av hans stämband togs bort och en del av det andra. Efteråt vilade han sin röst för att ge rum åt största möjliga läkning. Under sömnlösa nätter undrade äldste Kimball om han någonsin skulle kunna tala igen.
Sex månader efter operationen förklarade läkarna att äldste Kimballs strupe hade läkt. Äldste Boyd K Packer i de tolv apostlarnas kvorum berättade om hur äldste Kimball använde sig av humor för att introducera lyssnarna till sin nya röst:
”Sedan kom provet. Kunde han tala? Kunde han predika?
Han reste tillbaka hem [till Arizona] för att hålla sitt första tal … Där på en konferens i S:t Josephs stav … stod han i talarstolen.
’Jag har kommit tillbaka hit’ sade han, ’för att vara bland mina egna. Här presiderade jag som stavspresident.’ Kanske tänkte han att om han skulle misslyckas, så skulle han vara bland de människor som älskar honom mest och som skulle förstå.
Det rådde en stark anda av kärlek. Spänningen i detta dramatiska ögonblick bröts när han fortsatte: ’Jag måste tala om för er vad som hände mig. Jag begav mig österut och medan jag var där råkade jag ut för ’knivmän’ …’ Efter det spelade det ingen roll vad han sade. Äldste Kimball var tillbaka”20.
Hans nya röst var mjuk, djup och hes. Den var, med äldste Packer ord, ”en tyst, övertygande, mjuk röst, en förvärvad röst, en vädjande röst, en röst … älskad av sista dagars heliga”.21
Äldste Kimball erfor också allvarliga problem med hjärtat. Efter att ha blivit apostel drabbades han av en serie hjärtattacker. År 1972, medan han verkade som tillförordnad president för de tolvs kvorum, genomgick han en ytterst riskabel operation. Dr Russell M Nelson var president Kimballs hjärtkirurg vid detta tillfälle. Senare, som medlem i de tolv apostlarnas kvorum, berättade äldste Nelson om vad som hände under operationen: ”Jag ska aldrig glömma bort hur det kändes när hans hjärta började slå igen, hoppande till av kraft och vitalitet. I detta ögonblick kungjorde Anden för mig att denna speciella patient skulle leva för att bli Guds profet på jorden”22.
President för kyrkan
På natten den 26 december 1973 avled plötsligt president Harold B Lee, kyrkans elfte president. I överensstämmelse med kyrkans apostoliska successionsordning blev Spencer W Kimball, som seniormedlem i de tolv apostlarnas kvorum, president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga den 30 december 1973.
Detta kom som en överraskning för kyrkans medlemmar — och särskilt för president Kimball. Han hade ordinerats till apostel två och ett halvt år efter Harold B Lee. Eftersom president Kimball var fyra år äldre än president Lee och uppenbarligen vid sämre hälsa, förväntade sig inte alls president Kimball att han skulle leva länge nog att bli president Lees efterträdare. Som han berättade senare: ”Jag var helt förvissad om att jag skulle dö, när min tid var inne, som president för de tolv … Jag sade vid president Lees begravning att ingen hade bett intensivare än syster Kimball och jag om att han skulle tillfriskna när han var sjuk och att han skulle fortsätta verka när han var frisk”23.
President Kimball inröstades av kyrkans medlemmar under generalkonferensen i april 1974. Han hade inte sökt ämbetet, men Herren hade utvalt honom till sin profet, siare och uppenbarare och att leda hans kyrka och rike på jorden.
I samband med denna generalkonferens i april höll president Kimball ett tal om missionsarbete på ett möte för kyrkans ledare. Äldste William Grant Bangerter, senare medlem i presidentskapet för de sjuttio, var regionrepresentant vid denna tidpunkt och var närvarande under mötet. Han erinrade sig senare effekten av president Kimballs ord:
”Vi insåg att president Kimball öppnade andliga fönster och vinkade åt oss att komma fram och se på evighetens planer tillsam-mans med honom. Det var som om han drog bort förlåten som täckte den Allsmäktige avsikter och inbjöd oss att tillsammans med honom beskåda evangeliets bestämmelse och dess ledares vision.
Jag tvivlar på att någon som var närvarande den dagen någonsin kommer att glömma händelsen. Själv har jag knappt läst president Kimballs tal sedan dess, men det väsentliga i det han sade gjorde ett så levande intryck på mig, att jag skulle kunna läsa upp det mesta av det ur minnet just nu.
Herrens ande vilade över president Kimball och den utstrålade från honom mot oss som en påtaglig närvaro, vilket på en och samma gång var både gripande och slående. Inför våra ögon rullade han upp en härlig syn”24.
President Kimballs tal vid detta tillfälle etablerade ett centralt tema i hans verksamhet som kyrkans president:
”Mina bröder, jag undrar om vi gör allt vi kan. Är vi nöjda med det vi gör för att undervisa hela världen? Vi har proselyterat nu i 144 år. Är vi beredda att ta längre steg? Att vidga vårt synfält?…
Jag hyser ingen illusion, bröder, om att det ska bli en lätt sak, eller att det kan göras över en kväll, men jag har den tron att vi kan gå framåt mycket fortare än vad vi nu gör …
Jag tror att om vi alla är ett i sinne och i hjärta och i avsikt så kan vi gå framåt och förändra bilden som tycks vara att ’vi gör ganska bra. Låt oss inte väcka den björn som sover’ ”25.
Sålunda inleddes ett anmärkningsvärt årtionde av tillväxt och förändring. Även om missionsarbete var det som inledningsvis betonades så blev det snart uppenbart för kyrkans medlemmar att president Kimball inte var intresserad av att stå still inom något område av rättfärdigt strävande.
Missionsarbete
President Spencer W Kimball försökte finna tillfällen att öppna nationernas dörrar för evangeliets predikande. Uppdelningen under det så kallade ”kalla kriget” mellan demokratiska och kommunistiska stater förhindrade missionsarbete i många av Europas och Asiens nationer. Dessutom begränsade kyrkans riktlinjer angående ordination till prästadömet missionsarbetet i Afrika, delar av Sydamerika och i Västindien. President Kimball sökte efter varje möjlighet till att utvidga kyrkans geografiska omfång.
Vid samma tidpunkt framhöll han att större möjligheter till att undervisa nationerna var beroende av medlemmarnas villighet att ta tillvara dessa möjligheter. För de unga män som var värdiga och väl förberedda skulle inte tjänande som missionär ses som ett alternativ utan som en gudomlig plikt och möjlighet. Denna skyldighet vilade på unga män oavsett var de bodde. Unga kvinnor kunde också verka som missionärer men befann sig inte under samma förpliktelse som de unga männen. Dessutom uppmuntrades äldre par att verka i missionärsstyrkan. När Spencer W Kimball inledde sin verksamhet som president för kyrkan verkade 17 000 heltidsmissionärer runt omkring i världen. När han dog omkring 12 år senare hade detta antal utökats till nästan 30 000. Det utökade missionsarbetet bar påtaglig frukt: Kyrkans medlemsantal steg från 3,3 miljoner till nästan 6 miljoner.
I ett tal till en grupp unga medlemmar i kyrkan år 1975 sade president Kimball: ”Vet ni vad Herren har gjort för er unga män? Ni är stiliga unga män. Ni ser starka och friska och lyckliga ut. Vem har gett er hälsan? Vem har gett er era ögon? Vem har gett er era öron? Vem har ni fått rösten av? Har ni någonsin funderat över det? Någon måste ha försett er med dessa ovärderliga gåvor.”
Han beskrev sedan sin strupoperation och hur den lämnade honom med bara en del av hans röst. Han fortsatte med att säga: ”Låt mig fråga hur många av er som skulle vara villiga att ge avkall på sin röst? Köpte ni den eller idkade ni handel för den? Gav någon den till er? Gav Herren er rösten för att ni skulle kunna uttrycka er? Varför går ni då inte ut i världen och förmedlar världens främsta berättelse, talar om för människorna att sanningen har återställts, att Herren har haft profeter sedan Adam fram tills nu, och att ni själva bär det heliga prästadömet och att ni ska ära det under alla era livsdagar? Tala om det för världen! De behöver det!
Därför frågar jag er igen: Vem har ni fått rösten av? Varför? — för att ni ska kunna sjunga eller tala eller bara ha skoj med varandra? Eller gav han er denna röst för att ni skulle kunna undervisa om evangeliet? …
Tycker ni inte att vi borde gå ut på missionsfältet — varje pojke som är värdig?”26
Tempeltjänst
Som president för kyrkan hade Spencer W Kimball överinseende över en betydande ökning av tempelbyggandet. I början av hans verksamhet fanns det 15 tempel i verksamhet. När han avled ungefär 12 år senare hade antalet vuxit till 36, mer än det dubbla. President Gordon B Hinckley, andre rådgivare i första presidentskapet, vittnade: ”Denna höga takt i tempelbyggandet angavs av president Kimball under uppenbarelse från Herren”27.
Angående tempelarbete sade president Kimball: ”Dagen kommer och är inte alltför avlägsen när alla tempel på denna jord ska vara igång dag som natt … Det kommer att finnas en armé av arbetare som dag och natt arbetar nästan till bristningsgränsen, på grund av verkets betydelse och det stora antal människor som vilar i evigheten och som törstar efter, som är i behov av, de välsignelser som de kan få ta del av”28.
Kyrkans styrelse
Under 1975 och 1976 ledde president Kimball en omorganisation och utvidgning av kyrkans styrelse för att hålla takt med kyrkans tillväxt. Som en del av organisationens fortsatta utveckling och generalauktoriteternas ansvar blev de sjuttios första kvorum ombildat och i oktober 1976 bestod det av 39 bröder. ”I och med denna förändring” förklarade president Kimball, ”har de tre styrande kvorumen i kyrkan, som definieras i uppenbarelserna — första presidentskapet, de tolvs kvorum och de sjuttios första kvorum — fått de fastställda platser som Herren har uppenbarat. Detta gör det möjligt att på ett effektivt sätt handha den nuvarande tunga arbetsbördan och att förbereda för den allt snabbare tillväxttakten, i väntan på den dag när Herren återvänder för att överta ledningen av sin kyrka och sitt rike”29. Denna uppenbarelse från Herren till hans profet har sedan dess lett till andra förändringar i kyrkans styrelse såsom ”arbetet i vingården fordrar”. (L&F 107:96)
Skrifterna
År 1976 gav president Kimball anvisningar om att två uppenbarelser, en till profeten Joseph Smith och en till president Joseph F Smith, skulle bifogas skrifternas kanon. (Se L&F 137 och 138.) Under president Kimballs ledning publicerades en sista dagars heliga utgåva av King James Version år 1979, och en ny engelsk utgåva av tre-i-ett (Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan) publicerades år 1981. På tal om framkomsten av dessa utgåvor av standardverken sade äldste Boyd K Packer: ”Detta verk kommer så småningom, i historiens perspektiv, att betraktas som kronan på verket under president Spencer W Kimballs ämbetstid”30.
Under president Kimballs ämbetstid kom också skrifterna att utgöra grunden för Söndagsskolans studiekurser.
Förenkling
Allteftersom kyrkans storlek och verksamhetsområde utvidgades insåg president Kimball och andra ledare i kyrkan behovet av att förenkla kyrkans olika program så att det mest väsentliga kunde vara lätt tillgängligt i någon form för dem i den nyaste gren såväl som för dem i länge etablerade församlingar. President Kimball sade:
”Kyrkans uppgift för medlemmarna är att tillhandahålla de principer, program och det prästadöme varigenom de kan förbereda sig för upphöjelse. Vår framgång enskilt och som kyrka beror huvudsakligen på hur trofast vi anstränger oss att efterleva evangeliet i hemmet. Endast om vi klart inser vars och ens ansvar och familjens och hemmets roll kan vi på rätt sätt förstå att prästadömets kvorum och biorganisationer, ja till och med församlingar och stavar, huvudsakligen existerar för att hjälpa medlemmarna att efterleva evangeliet i hemmet. Då kan vi förstå att människor är viktigare än program och att kyrkans program alltid bör stödja och aldrig hindra evangelieinriktade familjeaktiviteter …
Vårt stöd för efterlevnad av evangeliet i hemmet bör vara det klara budskapet i vart och ett av prästadömets och biorganisationernas program och om så är nödvändigt får man minska på några av de andra aktiviteterna som kan hindra att familjen och hemmet sätts främst”31.
En viktig förändring under president Kimballs ämbetstid var införandet av det tre timmar långa mötesblocket på söndagen. Detta slog samman olika veckomöten och söndagsmöten till ett mera behändigt antal möten på söndagen. Införandet av detta samlade mötesblock år 1980 begränsade storligen kostnader i form av tid och pengar för kyrkans medlemmar för att de skulle kunna delta i Herrens samtliga program.
Uppenbarelse om prästadömet
En av de mest betydelsefulla förändringarna som kom under Spencer W Kimballs tid som president var uppenbarelsen om prästadömet. (Se Officiellt tillkännagivande 2 i Läran och förbunden.)
Den 1 juni 1978 kom president Kimball, tillsammans med andra medlemmar i första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum, samman i det övre rummet i Salt Lake-templet. President Gordon B Hinckley, som var närvarande vid detta tillfälle som medlem av de tolv apostlarnas kvorum, berättade senare:
”Frågan om att utsträcka prästadömets välsignelser till de svarta hade vilat på många av brödernas sinnen under ett antal år. Den hade upprepade gånger tagits upp av kyrkans presidenter. Det hade blivit en särskilt angelägen fråga för president Spencer W Kimball.
Under en betydande tidsperiod hade han bett angående denna allvarliga och svåra fråga. Han hade tillbringat många timmar i det övre rummet i templet för sig själv i bön och meditation.
Vid detta tillfälle tog han upp frågan med sina bröder — sina rådgivare och apostlar. Efter denna diskussion förenades vi i bön i den mest heliga av omständigheter. President Kimball själv var språkrör i denna bön … Guds ande var där. Och genom den Helige Andens kraft kom till denne profet en förvissning om att det som han bett om var rätt, att tiden hade kommit, att prästadömets underbara välsignelser nu skulle utsträckas till varje värdig man överallt oavsett ras.
Alla män i denna bönering fick veta samma sak genom den Helige Anden.
Det var ett stillsamt och upphöjt ögonblick …
Ingen av oss som var med vid det tillfället har varit densamme efter det. Inte heller har kyrkan varit densamma”32.
Tillkännagivandet om uppenbarelsen kom i form av ett brev daterat den 8 juni 1978 till alla prästadömsämbetsmän på generalnivå och lokal nivå i kyrkan: ”Varje trofast, värdig man inom kyrkan kan erhålla det heliga prästadömet, med makt att utöva dess gudomliga myndighet och tillsammans med sin älskade familj åtnjuta alla de välsignelser som flödar därifrån, vilket också inbegriper templets välsignelser.” (L&F, Officiellt tillkän-nagivande — 2)
President Hinckley erinrade sig: ”Brevet offentliggjordes för kyrkan och världen. Jag behöver inte berätta för er om den magiska effekt som upplevdes både inom och utanför kyrkan. Det utgöts många tårar, med tårar av tacksamhet inte bara från dem som tidigare förnekats prästadömet och som blev omedelbara förmånstagare av detta tillkännagivande, utan också av män och kvinnor i kyrkan över hela världen som hade känt som vi angående denna fråga”33.
Omkring tre månader senare sade president Kimball om uppenbarelsen: ”En av bröderna sade igår att det nu har kommit en av de största förändringar och välsignelser som någonsin kungjorts … Förutom några få som alltid vill stå i opposition, har världens människor accepterat denna förändring med tacksamhet … Därför är vi mycket, mycket glada över detta, särskilt för dem som tidigare varit berövade dessa välsignelser”34.
Kärlek till folket och till Herrens verk
Äldste Neal A Maxwell i de tolv apostlarnas kvorum beskrev president Kimball på följande sätt: ”En intensiv värme genomsyrade allting som denne man gjorde. Den kärleksfulla men genomträngande blicken i hans ögon, hans omfamning, hans heliga kyss, hans ömhet — som så många kände — skapade alltsammans en välförtjänt utstrålning runt denne man, inte av otillgänglighet, utan av speciell värme. Hans kärlek var allomfattande, ingen kände sig någonsin utanför. Varje generalauktoritet kunde anta att han var president Kimballs favorit, för han älskade var och en av oss så mycket! Hur var det möjligt att tänka annorlunda?”35
President Kimball berättade för kyrkans medlemmar: ”Jag skulle vilja bli känd som en som älskar sina bröder och systrar”36.. De sista dagars heliga kände och uttryckte kärlek till honom i gengäld, för vilket han var tacksam. Han sade: ”Jag säger alltid till de människor som säger att de älskar mig: ’Det är underbart, för det är det som håller mig vid liv.’ Och jag menar det bokstavligen”37.
På sitt kärleksfulla men bestämda sätt uppmanade president Kimball de sista dagars heliga att anstränga sig ytterligare i Herrens tjänst, att övervinna liknöjdhet, synd, eller andra problem som hindrade dem från att gå framåt. I sitt eget liv utgjorde han ett exempel på att gå framåt i Herrens tjänst, oavsett vilka hinder som förelåg.
Äldste Robert D Hales, dåvarande medlem i de sjuttios första kvorum, sade om president Kimball: ”Han är en handlingens man, vilket exemplifieras av den enkla skylten på hans skrivbord där det står: ’Gör det.’ … Hans exempel och kärlek motiverar dem som följer hans exempel att uppnå högre mål och att ta längre steg mot fullkomning”38.
I ett tal som hölls på generalkonferensen i oktober 1979 återgav äldste Kimball berättelsen i Gamla testamentet om Kaleb, som i samband med de svårigheter han ställdes inför med att komma in i det förlovade landet, sade: ”Ge mig nu denna bergsbygd.” (Josua 14:12) Angående dessa ord sade president Kimball:
”Det är så jag för ögonblicket känner för detta verk. Det finns stora utmaningar framför oss, stora tillfällen att ta vara på. Jag välkomnar dessa spännande framtidsutsikter och känner mig benägen att ödmjukt säga till Herren: ’Ge mig denna bergsbygd, ge mig dessa utmaningar.’
Ödmjukt lovar jag Herren och er, mina älskade bröder och systrar, medarbetare i denna heliga sak för Kristus: Jag skall gå vidare med tro på Israels Gud i vetskap om att han leder och styr oss, så att vi till sist kan genomföra hans syften och komma till vårt förlovade land och få våra utlovade välsignelser …
Uppriktigt och ivrigt uppmanar jag var och en av er att göra samma löfte och ansträngning — varje prästadömsledare, varje kvinna i Israel, varje ung man, varje ung kvinna, varje pojke och flicka”39.
Den 5 november 1985, efter att ha verkat i nästan 12 år som president för kyrkan, gick Spencer W Kimball bort. Vid tiden för hans bortgång förkunnade president Kimballs rådgivare, president Gordon B Hinckley: ”Det har varit min förmån och möjlighet att arbeta vid president Kimballs sida i Herrens verk. Vid ett tillfälle försökte jag få honom att ta det lite lugnare, och han sade: ’Gordon, mitt liv är som mina skor — det ska nötas ut i tjänsten.’ Han levde på detta sätt. Han dog på detta sätt. Han har begett sig till honom vars tjänare han var, ja, Herren Jesus Kristus, som han vittnade om”40.