”Kapitel 15: Missionärstjänst: ett heligt uppdrag”, Kyrkans presidenters lärdomar: Thomas S. Monson (2020)

”Kapitel 15”, Lärdomar: Thomas S. Monson

Kapitel 15

Missionärstjänst: ett heligt uppdrag

”Missionsarbete kännetecknar Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.”

Ur Thomas S. Monsons liv

Under en flygresa från San Francisco till Los Angeles fick president Thomas S. Monson en upplevelse som visar hur redo han var att berätta om evangeliet. En ung kvinna som satt bredvid honom läste Ett stort och förunderligt verk, en bok av äldste LeGrand Richards (1886–1983), som var medlem i de tolv apostlarnas kvorum. President Monson frågade den unga kvinnan om hon var medlem i kyrkan.

”O nej”, svarade hon. ”Varför frågar du det?”

President Monson förklarade att bokens författare var ledare i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

”Verkligen?” frågade den unga kvinnan. ”En vän gav den till mig men jag vet inte så mycket om den. Men den har i alla fall gjort mig nyfiken.”

När president Monson funderade på om han skulle säga mer om kyrkan, kom aposteln Petrus ord till hans sinne: ”Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har” (1 Petrusbrevet 3:15). ”Jag bestämde att det här var ett tillfälle när jag skulle bära mitt vittnesbörd”, sa han.

”Jag berättade för henne att jag hade förmånen många år tidigare att hjälpa äldste Richards trycka Ett stort och förunderligt verk. Jag berättade lite om den beundransvärde mannen. Jag berättade om alla tusentals människor som hade tagit emot sanningen efter att ha läst det som han hade skrivit.

Sedan hade jag förmånen att hela vägen till Los Angeles besvara hennes frågor om kyrkan – intelligenta frågor som kom från ett hjärta som sökte efter sanningen. Jag frågade om jag kunde få ordna så att två kvinnliga missionärer besökte henne. Jag frågade om hon ville besöka vår gren i San Francisco där hon bodde. Hon tackade ja.”

När president Monson återvände hem gav han den här informationen till kyrkans ledare i San Francisco. ”Kan ni föreställa er hur glad jag blev när jag några månader senare fick ett telefonsamtal från [stavs]president Derrick där han sa: ’Äldste Monson, jag ringer angående Yvonne Ramirez, en flygvärdinna, en ung kvinna som satt bredvid dig under en flygtur till Los Angeles … Hon har just blivit den nyaste medlemmen i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Hon skulle vilja tala med dig och säga hur tacksam hon är.’”¹

”En ljus röst hördes i luren: ’Broder Monson, tack för att du bar ditt vittnesbörd för mig. Jag är den absolut lyckligaste människan i världen.’

Jag fick tårar i ögonen, och tacksamhet mot Gud fyllde min själ. Jag tackade henne och berömde henne för att hon sökt efter sanningen, och för att när hon funnit den beslutat sig för att gå ner i det vatten som renar och öppnar vägen till evigt liv.”²

”Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har” (1 Petrusbrevet 3:15).

Thomas S. Monsons lärdomar

Vi har fått i uppdrag att dela med oss av Jesu Kristi evangelium.

För många och långa år sedan gav vår Herre och Frälsare Jesus Kristus en gudomlig befallning när han sa till sina älskade elva apostlar: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut” [Matteus 28:19–20]. Markus skriver att ”de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem” [Markus 16:20].

Denna heliga uppmaning har inte tagits tillbaka. I stället har den blivit betonad på nytt.³

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” (Matteus 28:19).

Missionsarbete kännetecknar Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det har alltid gjort det, och det kommer alltid att göra det.⁴

Vi är ett missionsinriktat folk … Den energiske missionären i Mormons bok, Alma, ger oss sitt förslag på hur en missionär ska uppträda: ”Detta är min glädje, att jag kanske kan bli ett redskap i Guds händer till att föra någon själ till omvändelse, och detta är min glädje” (Alma 29:9).

Jag tillägger mitt personliga vittnesbörd: Våra missionärer är inte försäljare av varor; de är i stället den allra högste Gudens tjänare, med vittnesbörd att bära, sanningar att förkunna och själar att frälsa.⁵

Till oss alla kommer uppdraget att sprida Kristi evangelium. När vi lever efter Guds normer, kommer ingen inom vår inflytandesfär någonsin att säga: ”Skördetiden är förbi, sommaren är över, men vi har inte blivit räddade” [Jeremia 8:20].

Vår själs fullkomlige Herde, missionären som återlöste mänskligheten, gav oss sin gudomliga försäkran:

”Om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skulle då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!

Och om nu er glädje blir stor över en enda själ som ni har fört till mig i min Faders rike, hur stor blir då inte er glädje om ni för många själar till mig!” [Läran och förbunden 18:15–16] …

Jag ber att vi ska ha modet att räcka ut en vänskapens hand, målmedvetenheten att försöka om och om igen, och ödmjukheten som krävs för att söka vägledning från vår Fader när vi fullgör vårt uppdrag att sprida evangeliet.⁶

Vår inställning till andra kan hjälpa dem att förändras.

Vi behöver komma ihåg att människor kan förändras. De kan lägga dåliga vanor bakom sig. De kan omvända sig från överträdelser. De kan bära prästadömet värdigt. Och de kan tjäna Herren flitigt.⁷

I ett [visst möte] deltog N. Eldon Tanner, dåvarande assistent till de tolvs kvorum. Han hade just återvänt från att presidera över missionerna i Storbritannien och västra Europa. Han berättade om en missionär som hade varit den mest framgångsrika missionär han hade träffat under alla intervjuer han hade hållit …

Broder Tanner frågade honom vad som var annorlunda med hans tillvägagångssätt … Han sa att om han knackade på en dörr och såg en man som rökte cigarr, klädd i gamla kläder och var till synes ointresserad av det mesta – särskilt religion – brukade han föreställa sig hur mannen skulle se ut under andra omständigheter. Han föreställde sig honom slätrakad och klädd i vit skjorta och vita byxor. Och missionären kunde se sig själv leda ner mannen i dopets vatten. Han sa: ”När jag ser på någon på det sättet kan jag bära mitt vittnesbörd för honom på ett sätt som kan beröra honom.”

Vi har ansvaret att se våra vänner, våra medarbetare, våra grannar på det sättet. Återigen, vi har ansvaret att se andra, inte som de är utan som de kan bli. Jag vill vädja till er att tänka på dem på det sättet.⁸

Det finns ett oräkneligt antal personer som har ett svagt eller inget vittnesbörd just nu, personer som kan och skulle ta emot ett sådant vittnesbörd om vi var villiga att anstränga oss för att berätta om vårt och hjälpa dem att förändra sig. I vissa fall kan vi utgöra motivationen till en förändring.⁹

Att tjäna som heltidsmissionär är ert livs chans.

Oändligt många människor hyser en stark längtan, som en man gav uttryck för som talade med Filippus fordom: ”Hur skulle jag kunna [hitta rätt] om ingen vägleder mig?” [Apostlagärningarna 8:31] …

Världen behöver er hjälp. Ni kan ge stadga åt fötter, fatta tag i händer, uppmuntra sinnen, inspirera hjärtan och rädda själar. Skörden är verkligen stor. Det råder inget tvivel om saken; ni har fått ert livs missionärstillfälle. Evighetens välsignelser väntar på er. Det är er förmån att inte vara åskådare utan deltagare.¹⁰

Varje, värdig, duglig ung man bör förbereda sig för att verka som missionär. Detta tjänande är en prästadömsplikt – något Herren förväntar sig av oss som har fått så mycket. Unga män, jag uppmanar er att förbereda er för att gå ut som missionärer. Håll er rena och obefläckade och värdiga att representera Herren. Lev så att ni har god hälsa och är starka. Studera skrifterna. Delta i seminariet och institutet där de finns tillgängliga …

Systrar, ni har inte samma prästadömsansvar som de unga männen att verka som heltidsmissionärer, men ni kan också ge värdefulla bidrag som missionärer, och vi är glada för ert tjänande.

Jag vill påminna de äldre bröderna och systrarna i kyrkan om att Herren har behov av att många, många fler av er verkar som heltidsmissionärer. Om ni ännu inte kommit till den punkt i livet när ni kan verka som par uppmanar jag er att nu förbereda er för dagen när ni och er äkta hälft, alltefter vad omständigheterna tillåter, kan göra det. Det finns få andra tillfällen i livet när ni får åtnjuta den ljuvliga anda och tillfredsställelse som kommer av att tjäna tillsammans på heltid i Mästarens verk.

Några av er kan vara blyga till naturen eller anse er otillräckliga för att tacka ja till kallet att tjäna på detta sätt. Tänk på att detta är Herrens verk, och när vi går Herrens ärenden har vi rätt till Herrens hjälp. Herren formar ryggen så att den kan bära de bördor som läggs på den.¹¹

Förbered dig för att tjäna värdigt, med blicken fäst på Guds ära och hans avsikter. Du får aldrig veta vidden av det inflytande som ditt vittnesbörd och ditt tjänande får, men du kommer att återvända med glädje över att ha haft privilegiet att tacka ja till den heliga kallelsen att tjäna Mästaren. Du kommer alltid att vara älskad av dem som du har gett sanningens ljus.¹²

”Ni har fått ert livs missionärstillfälle. Evighetens välsignelser väntar på er.”

Herren hjälper oss i vårt missionsarbete.

[Ett] exempel på liv fyllda med tjänande … är Juliusz och Dorothy Fusseks upplevelse på missionsfältet. De kallades att utföra en arton månader lång mission i Polen. Broder Fussek föddes i Polen. Han kunde språket. Han älskade folket. Syster Fussek föddes i England och visste bara lite om Polen och ingenting om dess folk.

De litade på Herren och påbörjade sin uppgift. Levnadsförhållandena var primitiva, arbetet var ensamt, deras uppgift var enorm. Vid den tiden fanns ingen organiserad mission i Polen. Uppgiften som paret Fussek hade fått var att bereda vägen så att missionen kunde utvidgas och bli permanent, att andra missionärer kunde kallas att verka, att människor kunde få undervisning, att omvända kunde döpas, grenar organiseras och kapell uppföras.

Misströstade äldste och syster Fussek på grund av uppgiftens omfattning? Inte för ett ögonblick. De visste att deras kallelse hade kommit från Gud, de bad om hans gudomliga hjälp och de hängav sig helhjärtat åt arbetet. De blev kvar i Polen – inte arton månader, utan de verkade i fem år. Alla mål uppnåddes. Detta bekräftades efter ett möte där äldsterna Russell M. Nelson, Hans B. Ringger och jag själv, åtföljda av äldste Fussek, träffade ministern Adam Wopatka i den polska regeringen och vi hörde honom säga: ”Er kyrka är välkommen här. Ni får uppföra era byggnader, ni får sända era missionärer. Ni är välkomna i Polen. Denne man”, sa han och pekade på Juliusz Fussek, ”har tjänat er kyrka väl, likaså hans hustru. Ni kan vara tacksamma för deras exempel och deras arbete.”

Låt oss, liksom paret Fussek, göra det vi bör göra i Herrens verk. Sedan kan vi tillsammans med Juliusz och Dorothy Fussek instämma i psalmen: ”Min hjälp kommer från Herren” [Psaltaren 121:2].¹³

Missionsarbete kräver förberedelse, kärlek till andra och vår bästa insats.

Jag vill föreslå en formel som garanterar att ni har framgång som missionärer:

Förbered er målmedvetet.
Bär vittne i er undervisning.
Arbeta i kärlek.

För det första: Förbered er målmedvetet. Kom ihåg Mästarens uttalande: ”Se, Herren fordrar hjärtat och ett villigt sinne” [Läran och förbunden 64:34]. Missionärsarbetet är svårt arbete. Det kräver energi, det anstränger vår förmåga, det kräver vår allra bästa kraftansträngning – ibland behövs ytterligare insatser. Det finns inget arbete som kräver längre arbetstid eller större hängivenhet eller sådan uppoffring och intensiv bön …

För det andra: Bär vittne i er undervisning. Petrus och Johannes, dessa omvända fiskare som blev apostlar, varnades [av sadduceerna] för att predika om Jesus Kristus och hans korsfästelse. Deras svar var beslutsamt: ”Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört” [Apostlagärningarna 4:19–20].

Aposteln Paulus, som så tveklöst vittnade om sanningen, talade till oss – både medlemmar och missionärer – när han rådde sin älskade vän Timoteus: ”Var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, tro och renhet” [1 Timoteusbrevet 4:12] …

För det tredje: Arbeta i kärlek. Det finns ingen ersättning för kärleken. Kärleken tänds ofta i ungdomen av modern, utvecklas sedan av fadern och hålls vid liv genom arbete i Guds verk. Kom ihåg Herrens råd: ”Och tro, hopp, kärlek och barmhärtighet, med blicken endast fäst på Guds ära, dugliggör honom till detta verk” [Läran och förbunden 4:5]. Vi kunde ställa oss själva frågan: Har jag i dag ökat min tro, mitt hopp, min barmhärtighet och min kärlek?¹⁴

För många år sedan arbetade jag tillsammans med en man som hette Sharman Hummel i tryckeribranschen. En gång frågade jag honom hur han hade fått sitt vittnesbörd om evangeliet.

Han svarade: ”Vi bodde i östra USA. Jag reste med buss till San Francisco. I Salt Lake City klev en ung flicka på bussen – en primärflicka – som satte sig bredvid mig. Hon skulle åka till Reno i Nevada för att hälsa på sin moster. Under färden västerut lade jag märke till ett anslag: ’Besök mormonernas söndagsskola den här veckan.’

Jag sa till den lilla flickan: ’Jag antar att det finns många mormoner i Utah, eller hur?’

Hon svarade: ’Ja, sir.’

Sedan sa jag: ’Är du mormon?’

Hon svarade återigen: ’Ja, sir.’”

Sharman Hummel frågade sedan: ”Vad tror mormonerna på?” Och den lilla flickan återgav första trosartikeln. Sedan berättade hon lite om den. Därefter fortsatte hon med den andra trosartikeln och berättade om den. Sedan återgav hon den tredje och den fjärde och den femte och den sjätte och alla Trosartiklarna och berättade lite om dem alla.

Sharman Hummel sa: ”Jag blev djupt imponerad. Det första jag gjorde när jag kom till San Francisco var att leta … efter Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag ringde till missionspresidenten och han skickade två missionärer för att träffa mig. Jag blev medlem i kyrkan, min hustru blev medlem, [och] alla våra barn blev medlemmar.”

Hela familjen Hummel har hållit sig aktiva i kyrkan. Var och en av döttrarna har varit i templet. Oräkneliga är de som har fått vetskap om evangeliet tack vare denna familj – och allt detta för att ett litet barn hade fått lära sig Trosartiklarna och hade förmåga och mod nog att förkunna sanningen.¹⁵

Förslag till studier och diskussion

Frågor

President Monson lärde att var och en av oss har ett ”uppdrag att dela med oss av Kristi evangelium” (avsnitt 1). Varför vill vår himmelske Fader att vi ska berätta om evangeliet? På vilka sätt har du delat med dig av evangeliet? När har du känt att din himmelske Fader väglett dina ansträngningar? När har du upplevt glädje av att dela med dig av evangeliet?
Gå igenom berättelsen om missionären i avsnitt 2. Varför tror du att missionärens sätt att se på andra hjälpte honom att dela med sig av evangeliet? Hur har evangeliet hjälpt dig att göra förändringar i ditt liv?
Hur har missionsarbetet välsignat dig eller någon du känner? (Se avsnitt 3.) Hur kan man förbereda sig för missionärstjänst? Hur kan vuxna hjälpa barn och ungdomar att förbereda sig för att verka som missionärer? Hur kan vi hjälpa missionärerna?
Vad kan vi lära oss av berättelsen om äldste och syster Fussek? (Se avsnitt 4.)
President Monson betonade att ”det finns ingen ersättning för kärleken” i missionsarbetet (avsnitt 5). Varför är kärlek nödvändig i missionsarbetet? Vad kan vi lära oss om missionsarbete av den lilla flickan som berättade om Trosartiklarna? Fundera varje dag över hur du skulle svara på följande fråga från president Monson: ”Har jag i dag ökat min tro, mitt hopp, min barmhärtighet och min kärlek?”

Skriftställen som hör till detta ämne

Hesekiel 34:11–15; Markus 16:15; Alma 26:1–16; Läran och förbunden 15; 60:2; 84:85–88; 88:81; 123:11–17

Undervisningstips

”När elever berättar vad de lär sig känner de inte bara Anden och stärker sina egna vittnesbörd, de uppmuntrar också andra [familjemedlemmar eller] klassdeltagare att själva upptäcka sanningar … Avsätt tid för eleverna att berätta något under varje lektion – ibland kan det hända att de här samtalen blir själva lektionen” (se Undervisa på Frälsarens sätt [2016], s. 29–30).