”Kraften att uppresa”, Liahona, mars 2023.
Jesu underverk
Kraften att uppresa
Vi kan lyfta dem som väntar på Frälsarens befrielse.
Besegrade. Igen. Jag sjönk ner på min sits med hängande huvud. Jag var bara åskådare, men hade ändå ingen energi till att stå upp. Vårt lag hade verkligen försökt. Några hade fått blåmärken. Några haltade av planen. Efter att fotbollslaget på vår high school hade förlorat flera gånger i rad, var vi inte bara besegrade – vi var helt knäckta.
Just när jag höll på att övermannas av min besvikelse, gick en av de yngsta tjejerna i laget förbi. Jag drogs genast till känslan av målmedvetenhet jag såg i hennes ansikte.
Jag såg hur hon gick och sträckte ut handen till var och en av flickorna, men inte som för att erkänna förlust. I stället gav hon dem var och en beröm, tröst och medkänsla. ”Jag har aldrig sett dig springa så fort för att ta varje passning. Det var din bästa match.” Och till en annan: ”Wow, underbar match. Allvarligt, du ägde i dag!”
Med varje high five höll hon kvar deras hand en stund, med andra handen på en axel, eller så klappade hon försiktigt på någons gräsfläckade skrubbsår. Jag kunde känna att hon bar något inom sig, en kraft som på något sätt överfördes från henne till varje lagmedlem. Leenden började spricka upp trots att de vred sig av smärta och besvikelse. Sakta, en efter en, reste sig varje spelare upp med en ny känsla som vibrerade i luften.
Vem brydde sig om blåmärkena och smärtan? Vem brydde sig om ilskan och frustrationen? Ingen. Men hur kunde något så enkelt som en hand lyfta dem från en plats av lidande till en plats av målmedvetenhet och styrka?
Låt mig berätta några saker som jag har lärt mig om Frälsarens kraft att lyfta och hur vi kan vara till hjälp, som min vän i fotbollslaget.
I Nya testamentet läser vi följande redogörelse om Jairus dotter.
”En synagogföreståndare som hette Jairus kom dit, och när han fick se Jesus föll han ner för hans fötter
och bad honom enträget: ’Min dotter är döende. Kom och lägg händerna på henne, så att hon blir frisk och får leva.’
Då gick Jesus med honom” (Markus 5:22–24).
”Då gick Jesus med honom”
Jag älskar orden ”Då gick Jesus med honom” (Markus 5:24). Underverket hade inte skett än. Faktum är att det skulle bli en del tragiska förseningar innan familjen fick den befrielse de vädjade om. Men Kristus var redan med dem i detta.
När vi behöver sådant som vi inte själva klarar av att göra, kan vi lita på att Jesus kommer. Och vi kan lita på att när vi i tro inväntar hans underverk i våra liv eller i våra nära och käras liv, så vandrar han med oss. Han vandrar med oss hela vägen genom den oro, rädsla och sorg som kanske väntar oss längs vägen till befrielse.
”Kom och lägg händerna på henne”
Vi kan inte erbjuda läkedom, men precis som Jairus kan vi ta med oss Jesus Kristus, den store läkaren, till dem vi älskar. Jairus visste att Frälsarens händer kunde lyfta en person från en plats av lidande till en plats av mening och styrka.
Jag såg det i vår ljusspridande fotbollsspelare. Hon delade med sig av Kristi ljus på en fotbollsplan och lät honom utföra sitt helande. Genom att hålla upp hans ljus hjälpte hon till att samla Israel.
Vi kommer alla att behöva räddas av någon annan än oss själva. Hur sårbara detta än kan tyckas göra oss, kan vi lita på att vår himmelske Fader gav oss en Frälsare som kan resa oss upp från förtvivlan. Och vi kan agera tillsammans med honom, precis som min fotbollshjälte gjorde.
Men tänk om det bara blir värre medan man väntar på att hans välsignelser ska komma?
”Varför besvära Mästaren mer?”
Medan Kristus var på väg till Jairus hus försenades han. Gatorna var fulla av folk och när han försökte ta sig fram var det en kvinna med stor tro, som också hade väntat på hans helande hand, som rörde vid hans kläder.
”För hon tänkte: ’Om jag så bara får röra vid hans kläder blir jag frisk.’
Genast stannade hennes blödning, och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga” (Markus 5:28–29).
Hur desperat var Jairus? Hur frustrerad var han över fördröjningen? När han gick hemifrån var hans dotter redan döende. När Frälsaren sedan vände sig till kvinnan som blev botad och talade med henne, kom någon från Jairus hus med dåliga nyheter: ”Din dotter är död. Varför besvära Mästaren mer?” (Markus 5:35).
Vilken välsignelse för kvinnan som hade väntat så länge! Men vilken tragedi för Jairus och hans familj, som inte alls hade tid att vänta! Ibland när vi går och väntar på något kan det vara svårt att behålla hoppet om att han är på väg. Men för Jairus och hans familj verkade det nu vara för sent att hoppas på det underverk de hade behövt. Hans dotter var död. Varför besvära Mästaren mer?
Varför? Därför att den begränsade syn vi ibland har på Frälsarens underverk inte betyder något. Han måste inte hålla sig till våra deadlines, inte heller begränsas hans kraft av vad vi tror är möjligt.
Om vi ser med trons ögon medan vi väntar, ser vi förvissningar om att hans befrielse är på väg (se Alma 58:11). De här förvissningarna kan förändra våra hjärtan och bekräfta vår tro på honom. Även om tillfället verkar vara förbi, är han fortfarande på väg; din stund kommer.
Jairus dotter uppväcks, av Gabriel Max / Peter Horree / Alamy Stock Photo
”Var inte rädd. Bara tro”
Så snart Frälsaren hörde de dåliga nyheterna sa han till Jairus: ”Var inte rädd. Bara tro” (Markus 5:36). Frälsarens ord till Jairus visar hur angelägen han är om att lugna oss i vår väntan. Hans verksamhet stannar inte upp även om vi gör det. Han manade genast Jairus att gå framåt i tro.
”Han gick in och sade till dem: ’Varför är ni upprörda och gråter? Flickan är inte död. Hon sover.’ …
Och han tog barnets hand och sade till henne: ’Talitha koum!’. Det betyder: ’Flicka, jag säger dig, stå upp!’” (Markus 5:39, 41).
Uppfattade du det? ”Han tog barnets hand.” Det finns kraft i hans händer. President Howard W. Hunter (1907–1995) sa en gång: ”Vad Jesus än lägger sina händer på, lever.”1 Vad kan vi göra för att bli bättre på att ta emot hans helande hand? Och hur kan vi vara hans händer till att lyfta andra i deras stunder av sorg och förtvivlan?
”Genast reste sig flickan och började gå omkring”
Genast återvände livet till Jairus dotter, och ”genast reste sig flickan och började gå omkring” (Markus 5:42). Jordelivet för med sig sängar som vi måste resa oss upp ifrån. För var och en av oss ser de här sängarna lite annorlunda ut – från missmod efter en förlust på idrottsarenan till förlusten av en närstående. Lidande kommer oundvikligen. Men han överger oss aldrig, oavsett hur dystra eller slutgiltiga omständigheterna ser ut att vara. Ibland låter han oss vandra genom livlösa eller öde platser så att han kan sträcka ut sina händer och fylla dem med liv.
Med tecknet på sin försoning – märkena efter en spik i varje hand – visar han oss att vi är hans verksamhet: ”Se, jag har inristat dig på mina handflator” (1 Nephi 21:16). Kristi verksamhet var, är och kommer alltid vara att uppväcka oss från en död som vi inte kan undfly fysiskt eller andligt, och allt har möjliggjorts genom hans försoningsoffer.
När sådana sorger och svårigheter uppstår kan vi föreställa oss händerna med ett märke i varje handflata som inte bara kommer med vänlighet och kärlek utan också har kraft att övervinna allt. När vi utövar tro på honom kommer fullständig återställelse genom världens Återlösare att segra över vad vi än ställs inför.
Och vi kan vara förlängningen av hans händer för andra som behöver hans beröring.
Jag vittnar om att var och en av oss kommer att uppresas från våra egna svagheter och slutligen från graven. Kom ihåg att även om allt känns förlorat så finns han där och räcker ut sina händer med frälsande kraft. Föreställ dig den glädje som kommer när han sträcker ut sin hand mot dig och förkunnar: ”Jag säger dig, stå upp!” Och stå upp ska vi.