Judiska begravningsseder

Lasarus, Marta och Maria var syskon som bodde i staden Betania. De var vänner till Frälsaren och han besökte dem vid flera tillfällen. Vid ett visst tillfälle i sin verksamhet lämnade Jesus Judéen, där Betania låg, eftersom judarna i området ville döda honom (se Johannes 10:39–40). Medan Jesus var borta blev Lasarus sjuk, dog och begravdes enligt judisk sed (se Johannes 11:1–17).

Det här är några av de sedvänjor som de troligen följde vid Lasarus död och begravning.

När personen hade dött slöt man hans eller hennes ögon. Kroppen tvättades med dofter som nardusört, myrra och aloe (se Lukas 23:56; Johannes 19:38–40).

Kroppen sveptes i tyg och fördes till familjens hem, där släktingar och grannar kunde besöka den (se Apostlagärningarna 9:37).

Vanligtvis fördes kroppen till graven på en bår inom åtta timmar efter döden så att alla besökare kunde se kroppen (se Lukas 7:12–14). Kvinnor ledde processionen. Familjemedlemmar rev sönder sina kläder som ett tecken på sorg.

En del gravar var uthuggna ur klippan (se Matteus 27:58–60). Gravarnas öppningar var små, så man behövde huka sig för att gå in i dem.

Kroppen lades på en bänk som var uthuggen ur klippan. Graven täcktes av en stor rund sten för att hindra tjuvar eller djur från att komma in.¹

När Jesus hade uppväckt Lasarus från de döda hade hans lärjungar ett mäktigt skäl att hoppas, snarare än att bara sörja nära anhörigas bortgång. De kunde inte förneka att ”graven”, tack vare Jesus Kristus, ”inte skulle få någon seger och döden inte skulle ha någon udd” (Mosiah 16:7).