2022
Vad ett virkningsprojekt lärde mig om att omvandla mitt vittnesbörd
December 2022


Endast digitalt: Unga vuxna

Vad ett virkningsprojekt lärde mig om att omvandla mitt vittnesbörd

En pandemihobby hjälpte mig att förstå processen att växa och stärka min tro.

Bild
en virkning som rivs upp

Med ängeln i handen rotade jag i den gamla dammiga korgen. Jag hade virkat ängelns huvud och kropp, men jag behövde gult garn för att virka färdigt glorian och vingarna, och jag var inte säker på om jag hade något sådant.

Jag hade lärt mig virka när jag var elva år, men efter det hade jag inte rört en virknål på ett årtionde. Det var först under pandemin som virkningen hade blivit en hobby igen, och jag hade blivit ambitiös – jag försökte färdigställa en hel uppsättning julkrubbefigurer före jul.

Precis när jag var på väg att ge upp fick jag syn på en flik av gult tyg. Jag ryckte i det och fick upp ett stort, virkat täcke. Det hade enorma, skrikiga ränder i färger som skar sig mot varandra: orangea, rosa, marinblå och gula som alla virkats samman i ett läskigt skarpt mönster.

Ränderna hade alla möjliga tjocklekar. Maskorna var lösa och ojämna. Men täcket fick mig ändå att le, för jag kände igen det från mina första år av virkning. Mitt fokus och min motivation hade tagit slut långt innan projektet var färdigt, och det hade legat i den här högen med ofärdiga projekt i åratal, oanvänt och osynligt.

Jag tog upp den lösa, ofästa änden av täcket och drog. Kanten på täcket hade aldrig fästs, så jag kunde dra upp flera maskor åt gången bara genom ett snabbt ryck.

Jag tvekade innan jag rev upp det mer. Täcket var omodernt och alltför skrikigt, men jag blev lite ledsen när jag tänkte på att jag rev upp allt som mina små fingrar hade arbetat så hårt på att skapa. Men jag insåg att jag genom att virka det här täcket för så många år sedan hade bevarat materialet precis här där jag behövde det, där det nu var tillgängligt och redo att användas i det här bättre syftet.

Så jag rev upp det. Jag rev och rev tills garnet blev en trasslig hög i mitt knä, och sedan började jag virka. Mina långt skickligare händer förvandlade de klumpiga, barnsliga maskorna i mitt täcke till elegant mönstrade änglavingar.

Medan jag arbetade fick jag en konstig tanke:

Mitt vittnesbörd är som den här lilla ängeln.

Omvandling av min tro

Tanken fick mig först att le, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att det var sant. Mitt vittnesbörd, liksom mitt lilla täcke, hade först varit en enkel, barnslig konstruktion. Sedan revs den upp i och med att vissa saker satte min tro på prov. De lösa, klumpiga maskorna som hade utgjort grunden till mitt vittnesbörd kändes som om de drogs isär.

Och slutligen skedde en omvandling. När jag släppte taget om det jag hade haft tidigare, började lita på Frälsaren och tillät mitt vittnesbörd att växa och förändras så formades det till något långt mycket vackrare, till något djupare och mer betydelsefullt än det jag hade kunnat skapa som barn.

Äldste Bruce C. Hafen, generalauktoritetssjuttio emeritus, förklarade den här tankegången i sin beskrivning av det han kallade ”enkelheten bortom komplexiteten”1 – i grund och botten uppfattningen att om vi arbetar oss igenom de svåra frågorna i livet, får vi en ny, starkare sorts enkelhet. Han förklarade att ”våra tunnlar av tvetydighet finns där för att undervisa oss, inte för att plåga oss … Det är genom tro som vi medvetet väljer att växa genom den komplexitet som låter oss se med vidöppna ögon och hjärtan.”2

Ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att inte bara mitt vittnesbörd, utan även mitt liv hade följt det här mönstret. Det skedde inte på en gång, utan jag omvandlades långsamt, gradvis. Genom Kristus hade jag förändrats. Genom Kristus hade jag uthärdat motgångar och blivit något nytt.

Att känna Kristus som vår Återlösare

Det här virkningsprojektet var bara en karantänhobby till att börja med men blev till slut den perfekta påminnelsen om Kristi inflytande, och firandet av ett nytt liv. För det är vad Kristus erbjuder oss: en chans att bli till något helt nytt. Vi firar det lilla barnet i Betlehem eftersom vi vet att detta barn växte upp till att bli någon som kunde erbjuda oss möjligheten att växa och förändras och bli helade.

Som president Thomas S. Monson (1927–2018) sa: ”När ni och jag går den väg som Jesus vandrade ska vi upptäcka att han är mer än barnet i Betlehem, mer än snickarens son, mer än den största lärare som någonsin levat. Vi lär då känna honom som Guds Son, vår Frälsare och vår Återlösare.”3

Kristi födelse var visserligen en mirakulös och underbar händelse, men mitt julfirande fördjupas och berikas av att jag minns precis varför ängelns budskap gav sådan ”stor glädje” (Lukas 2:10). Som ängeln också profeterade: ”[Maria] ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder” (Matteus 1:21).

I vårt firande av Kristi födelse kan vi också minnas det hopp om nytt liv och en andra chans som han ger oss. Julen är en underbar tid av traditioner och givande, och den kan också vara en tid när vi stärker, eller till och med omvandlar, våra vittnesbörd. Vi kan låta Herren, med hans förmåga och visdom, göra oss till något bättre än vi någonsin kunde ha föreställt oss.

Slutnoter

  1. Bruce C. Hafen, ”Faith Is Not Blind” (andakt på Brigham Young University-Hawaii, 24 jan. 2017), speeches.byuh.edu.

  2. Bruce C. Hafen, ”Faith Is Not Blind” (andakt på Brigham Young University-Hawaii, 24 jan. 2017), speeches.byuh.edu.

  3. Thomas S. Monson, ”Villiga och värdiga att tjäna”, Liahona, maj 2012, s. 69.