Mitt första tal på åtta år
När jag blev ombedd att tala på vår stavs utsändning tillsammans med mina föräldrar, Bruno och Harriet Klarin, blev jag först glad som en ko på vårutsläpp! Jag har längtat efter att tala i över åtta år. Så länge är det sedan jag varit på ett sakramentsmöte. Jag som bara haft hemkyrka i många år saknar många saker som är lätta att ta för givna. Jag har särskilt saknat att få höra och sjunga psalmer, men också att få använda min röst för att bära mitt vittnesbörd, leda en lektion eller hålla ett tal.
Jag blev så lycklig för att jag nu skulle få vara delaktig i kyrkan och inte bara i själva evangeliet. Jag hoppade nästan i soffan av glädje, ända tills jag kom på att jag skulle vara i bild och att jag väger för mycket. Sedan fick jag för mig att jag måste hålla det bästa talet jag någonsin hållit. Jag undrade också hur jag skulle kunna se mina anteckningar. Skulle jag titta under eller över glasögonen? Vilken klänning skulle jag ha på mig? Min skrivkramp släppte inte förrän jag lade bort dessa världsliga frågor. Jag behövde koncentrera mig mer på vad jag ville säga än hur jag skulle säga det. När jag började lyssna med mitt hjärta hörde jag Herrens röst.
Men det var ändå inte lätt. Nervositeten började några sekunder efter kallelsen och varade tills jag satte mig ner i rullstolen efter talet. Men trots mina tårar fick jag känna Guds hand i förberedelserna. Jag kände frågor i mitt hjärta som jag förstod att han tyckte var viktiga. Jag har saknat den processen och kände mig tacksam över att få uppleva detta igen.
Kvällen före talet var klockan över tio när jag kände att jag äntligen var klar. Jag behövde bara dubbelkolla hur långt talet var, vi hade fått tolv minuter var. Jag var rätt säker på att det var ungefär så långt och därför hade jag inte kollat det tidigare. Men när jag kommit halvvägs in i talet hade det redan gått tretton minuter! Jag blev förtvivlad, började gråta och blev lite arg på Gud. Jag hade ju verkligen gjort mitt bästa. Hur skulle jag kunna ta bort ett halvt tal när klockan var över tio och jag inte hade en droppe energi kvar? Det fanns inget annat att göra än att börja stryka. Ibland gick det enkelt, ibland dividerade jag med mig själv och grät en trött, frustrerad tår. Jag fick vägledning och kände hur budskapet i talet blev tydligare. Detta strykande och gråtande tog tre timmar. Jag kunde ligga ner hela tiden, annars hade jag inte kunnat stå upp nästa dag. Jag mjuknade i processen och insåg hur orättvist det var att bli arg på Gud för att jag hade samlat för mycket material. Han förlät mig och vi blev vänner igen.
När vi kom till kyrkan dagen därpå kändes det så gott. Det var så längesen jag varit i ett kapell. Teknikerna hade ställt upp massor med utrustning som jag inte visste vad den var till för. Men jag förstod att det måste ta lång tid att ta fram och koppla ihop allt och sen packa ihop när de medverkande gått hem. Jag insåg vilket enormt tjänande som ligger bakom varje möte och kände mig ödmjuk och tacksam för att jag fick bidra. Men jag hade ändå lite ont i magen. Jag tror att ljusskärmarna och kameran skrämde mig lite. Vi höll en bön för alla medverkande och jag skulle tala först. Jag vet inte riktigt vad som hände, men det var som att Gud själv lyssnade, och medan jag håller mitt ofullkomliga tal sitter han i himlen och strör glitter över det jag säger. På ett nästan mirakulöst sätt hade jag faktiskt hållit ett tal i kyrkan!
Coronapandemin har varit bra för mig, det hade man inte trott. Jag har fått se på så många möten, flera församlingar varje söndag! Jag har legat i soffan och sjungit psalmer, oftast i duett med min man. Jag har hört böner av andra än familjen, hört barnaröster, preludier, orgelmusik, musikframträdanden, tal av kära ansikten, främmande ansikten, folk som idogt tjänar Herren år ut och år in trots icke ideala omständigheter. Jag har fått en förstorad kärlek för människor i hela vårt land under den här tiden. Jag har njutit av att höra folk vittna på olika dialekter och känt gemenskap genom det. Jag har känt att vi alla tillhör samma kyrka, på ett sätt som jag inte känt förr.
På ett personligt plan har det här talet gett mig vackra kärleksbevis. Jag har fått så fantastiskt mycket fin respons. Sjuåriga Belle, som jag berättade om i talet, sa när hon tittat på det med sin mamma: ”Jag älskar Anja 1000%!” Jag fick också höra av min mans son och svärdotter att de hade satt sig tillrätta i soffan för att titta på mötet. Under preludiet och annonseringar leker deras snart ettåriga dotter i rummet. Sedan kommer jag i bild och hon hör min röst. Hon hajar till och blir glad, går fram till teven och klappar den, ”pratar” lite med mig och ler sedan stort mot sina föräldrar.
Dessa underbara tecken på barns kärlek kommer jag att bära med mig hela livet. Jag har mött så mycket kärlek i kyrkan, barn, ungdomar och vuxna som kommit hit och sjungit och lussat, hjärtattacker på dörren, hembakade lussebullar, kort och brev och till och med en adventskonsert. Gåvan med barnens kärlek i samband med talet fick jag för att jag tackade ja till att tala, fast jag egentligen inte orkade. Oavsett hur stort eller litet ens eget bästa är så gör Gud resten. När vi tjänar honom välsignar han oss många gånger om. Vilket privilegium det var att få hålla ett tal tillsammans med Gud när ingen kunde gå till kyrkan. Corona har välsignat mig. Jag hoppas att jag kan se alla livets prövningar på det viset.