Med fullkomligt klart hopp
Eftersom återställelsen bekräftade den grundläggande sanningen att Gud verkligen är verksam i denna värld kan vi känna hopp, vi bör känna hopp, även när vi står inför ytterst oöverstigliga hinder.
I oktober i fjol bad president Russell M. Nelson oss att blicka framåt mot konferensen i april 2020 genom att på vårt eget sätt blicka bakåt för att se Guds majestätiska hand i återställelsen av Jesu Kristi evangelium. Syster Holland och jag tog den profetiska inbjudan på allvar. Vi föreställde oss att vi levde på tidigt 1800-tal och såg på dåtidens religiösa trosuppfattningar. Med den bilden i sinnet frågade vi oss själva: ”Vad saknas? Vad önskar vi att vi hade? Vad hoppas vi att Gud ska ge oss som svar på vår andliga längtan?”
En sak vi insåg var att vi för två århundraden sedan innerligt skulle ha hoppats på en återställning av en sannare bild av Gud än de flesta hade på den tiden, dold som han ofta tycktes vara bakom århundraden av oriktigheter och missuppfattningar. För att citera William Ellery Channing, en förgrundsfigur inom religionen på den tiden, skulle vi ha sökt efter ”Guds faderliga natur”, vilken Channing ansåg vara ”kristendomens första lära”.1 En sådan lära skulle ha visat att Gud är en omtänksam Fader i himlen snarare än en barsk domare som delar ut sträng rättvisa eller en frånvarande godsägare som en gång i tiden varit engagerad i jordiska frågor men som nu är helt upptagen på andra platser i universum.
Ja, vår förhoppning år 1820 skulle ha varit att finna att Gud talade och ledde i nutiden lika öppet som förr, en sann Far i ordets kärleksfullaste bemärkelse. Han skulle verkligen inte ha varit en kall, egenmäktig envåldshärskare som förutbestämde några utvalda få till frälsningen och sedan överlämnade resten av den mänskliga familjen åt fördömelse. Nej, han skulle vara den vars varje handling, enligt gudomligt tillkännagivande, skulle göra ”det som är till nytta för världen, ty han älskar världen”2 och alla dess invånare. Den kärleken skulle vara den yttersta anledningen till att han skickade Jesus Kristus, sin enfödde Son, till jorden3.
På tal om Jesus, om vi hade levt i början av 1800-talet skulle vi med stor bestörtning ha insett att tvivel över Frälsarens liv och uppståndelse hade börjat få betydande fäste inom kristendomen. Så vi skulle ha hoppats på att bevis skulle läggas fram inför världen som bekräftade Bibelns vittnesbörd om att Jesus är Kristus, Guds bokstavlige Son, Alfa och Omega och den enda Frälsaren den här världen någonsin kommer att ha. Vi skulle innerligt ha hoppats på att ytterligare helig skrift skulle komma fram, något som kunde utgöra ett andra vittne om Jesus Kristus och som skulle utöka och utveckla vår kunskap om hans mirakulösa födelse, förunderliga verksamhet, försonande offer och ärorika uppståndelse. Ett sådant dokument skulle sannerligen vara ”rättfärdighet ned[sänd] från himlen, och sanning … [frambringad] ur jorden”.4
Utifrån dåtidens kristna värld skulle vi ha hoppats på att finna någon som bemyndigats av Gud med sann prästadömsmyndighet som kunde döpa oss, förläna den Helige Andens gåva och utföra alla evangeliets förrättningar som är nödvändiga för upphöjelse. År 1820 skulle vi ha hoppats på att få se uppfyllelsen av talande löften av Jesaja, Mika och andra forntida profeter om återkomsten av Herrens majestätiska hus.5 Vi skulle ha varit överlyckliga över att få se heliga tempels härlighet återupprättas – med Anden, förrättningarna, kraften och myndigheten att undervisa om eviga sanningar, hela personliga sår och binda familjer samman för evigt. Jag skulle ha sökt överallt efter att finna någon som var bemyndigad att säga till mig och min älskade Patricia att vårt äktenskap i en sådan omgivning beseglades för tid och all evighet, att aldrig behöva höra eller leva under den hemska förbannelsen ”tills döden skiljer er åt”. Jag vet att det ”i [vår] Fars hus finns många rum”6, men personligen anser jag att om jag skulle ha förmånen att få ärva ett av dem så skulle det inte vara mer än ett förfallet skjul om Pat och våra barn inte var där för att dela det arvet med mig. Och för våra förfäder, varav en del levde och dog utan att ens höra talas om Jesus Kristus, skulle vi ha hoppats på att den ytterst rättvisa och nådiga bibliska principen skulle återställas: att de levande fick utföra frälsande förrättningar å sina döda förfäders vägnar.7 Jag kan inte föreställa mig en princip som på ett bättre sätt visar en kärleksfull Guds omsorg om vart och ett av sina jordiska barn, oavsett när de levde eller var de dog.
Ja, vår 1820-lista över förhoppningar tar inte slut där, men återställelsens kanske viktigaste budskap är att sådana förhoppningar inte skulle ha varit förgäves. Med början i den heliga lunden och fortsättningsvis i dag förverkligas dessa hopp och blir, som aposteln Paulus och andra lärde, trygga och säkra ankare för själen8. Det som en gång var en förhoppning är i dag en del av historien.
Vi kan därför blicka bakåt på 200 år av Guds godhet mot världen. Men vad ser vi om vi blickar framåt? Vi har fortfarande förhoppningar som ännu inte har uppfyllts. I denna stund utkämpar vi ett allomfattande krig mot covid-19, en bister påminnelse om att ett virus9 som är 1 000 gånger mindre än ett sandkorn10 kan få ner hela befolkningar och globala ekonomier på knä. Vi ber för dem som har förlorat nära och kära till denna nutida farsot och för alla som är smittade eller i riskgrupper. Vi ber definitivt för dem som ger sådan storslagen hälsovård. När vi har bekämpat detta – och det kommer vi att göra – må vi vara lika fast beslutna att befria världen från hungerns virus, att befria samhällen och nationer från fattigdomens virus. Må vi hoppas på skolor där elever får undervisning – utan rädsla för att bli skjutna – och på att varje Guds barn ska få gåvan att känna sitt värde utan att dras ner av några fördomar på grund av ras, etnicitet eller religion. Bakom allt detta finns vårt obevekliga hopp om större hängivenhet mot de två allra största buden: att älska Gud genom att följa hans anvisningar och att älska vår nästa genom att visa vänlighet och medkänsla, tålamod och förlåtelse.11 Dessa två gudagivna direktiv är fortfarande – och kommer alltid att vara – vårt enda säkra hopp om att ge våra barn en bättre värld än den de har i dag.12
Förutom dessa globala önskningar har många bland åhörarna i dag innerliga personliga förhoppningar, hopp om att äktenskapet ska förbättras, eller ibland bara ett hopp om äktenskap, hopp om att ett beroende ska övervinnas, hopp om att ett vilsegånget barn ska komma tillbaka, hopp om att fysisk och känslomässig smärta av många slag ska upphöra. Eftersom återställelsen bekräftade den grundläggande sanningen att Gud verkligen är verksam i denna värld kan vi känna hopp, vi bör känna hopp, även när vi står inför ytterst oöverstigliga hinder. Det är det som skrifterna beskriver när Abraham, där hoppet var ute hoppades ändå13 – med andra ord att han trodde trots alla anledningar till att inte tro – att han och Sara skulle få ett eget barn när det tycktes vara fullständigt omöjligt. Så, jag frågar: Om så många av våra 1820 års förhoppningar kunde börja gå i uppfyllelse med en glimt av gudomligt ljus till en liten gosse som knäböjde bland träden i staten New York, varför skulle vi då inte hoppas på att rättfärdiga önskningar och kristuslik längtan fortfarande förunderligt och mirakulöst kan besvaras av hoppets Gud? Vi behöver alla tro på att det som vi rättfärdigt önskar oss en dag på något sätt kan bli vårt.
Bröder och systrar, vi känner till vilka en del av de religiösa bristerna i början av 1800-talet var. Vidare känner vi till en del av dagens religiösa tillkortakommanden som fortfarande inte mättar hungern eller hoppet hos en del. Vi vet att olika slag av denna missnöjdhet leder en del bort från traditionella religiösa samfund. Vi vet också, som en frustrerad författare skrev, att ”många [av dagens] religiösa ledare inte tycks ha en aning” om hur de bör bemöta denna slags nedgång, utan svarar med ”en tunn välling av terapeutisk deism, billig skenverksamhet, noga förtäckt irrlära [och ibland helt enkelt] oinspirerat nonsens”14 – och allt detta när världen behöver så mycket mer, när det uppväxande släktet förtjänar så mycket mer och när Jesus på sin tid erbjöd så mycket mer. Som Kristi lärjungar kan vi i vår tid vara så mycket mer än de forntida israeliterna som jämrande sa: ”Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute.”15 Ja, om vi slutligen förlorar hoppet förlorar vi det sista som upprätthåller oss. Det var över själva porten till helvetet som Dante skrev en varning till alla som vandrade genom hans Divina Commedia: ”Lämna allt hopp”, sa han, ”ni som går över tröskeln.”16 När hoppet är ute har vi i sanning bara kvar flammorna från infernot som rasar omkring oss.
Så när vi har ryggen mot väggen och, som det står i psalmen, ”då allting annat sviker och bedrar”17 har vi bland våra mest oumbärliga dygder denna dyrbara gåva av hopp oupplösligt förankrad i vår tro på Gud och vår kärlek till andra.
När vi under detta 200-årsjubileum blickar tillbaka för att se allt vi har fått oss givet och gläds över att så många förhoppningar uppfyllts, lägger jag min röst till det en vacker ung återvänd systermissionär sa i Johannesburg för bara några månader sedan: ”[Vi] har inte kommit så här långt bara för att stanna här.”18
Med rötterna i ett av de mest inspirerande avskedstalen som någonsin nedtecknats i skrifterna säger jag med profeten Nephi och denna unga syster:
Mina älskade bröder och systrar, sedan ni fått återställelsens första frukter ”vill jag fråga er om allt är gjort. Se, jag säger er: Nej. …
Ni [måste] sträva framåt med ståndaktighet i Kristus, med fullkomligt klart hopp och kärlek till Gud och till alla människor. … Om ni [gör detta], se, så säger Fadern: Ni skall få evigt liv.”19
Jag tackar, mina bröder och systrar, för allt vi har fått oss givet i denna sista och största av alla tidsutdelningar, Jesu Kristi återställda evangeliums tidsutdelning. Gåvorna som flödar från det evangeliet betyder allt för mig – allt – så för att försöka tacka min Fader i himlen för dem har jag ”löften att hålla och långt att gå innan jag får sova, långt att gå innan jag får sova”.20 Må vi sträva framåt med kärlek i hjärtat och vandra med ”fullkomligt klart hopp”21 som lyser upp vägen av helig förväntan som vi nu har vandrat i 200 år. Jag vittnar om att framtiden kommer att vara lika fylld av underverk och stora välsignelser som det förgångna har varit. Vi har all anledning att hoppas på välsignelser som är ännu större än de vi redan fått, för detta är den Allsmäktige Gudens verk, detta är den fortsatta uppenbarelsens kyrka, detta är Kristi obegränsade nåds och välviljas evangelium. Jag vittnar om alla dessa sanningar och så mycket därtill i Jesu Kristi namn, amen.