En utlovad välsignelse för tempeltjänst
Författaren bor i Utah, USA.
Jag hade velat komma till templet oftare. Jag hade ingen aning om hur många välsignelser det skulle medföra för min familj.
För några år sedan besökte president Oldroyd, som var medlem i stavspresidentskapet, min församling och sa något jag aldrig kommer att glömma: ”Jag lovar att om ni kommer till templet kommer varje del av era liv att välsignas.”
När jag funderade på saken kunde jag inte förstå hur tempeltjänst skulle kunna beröra varje del av mitt liv. Men efter kyrkan bestämde jag mig för att följa hans uppmaning i alla fall och komma till templet mer regelbundet. Jag ville pröva hans löfte. Min man hade velat komma till templet oftare, men jag hade känt mig tveksam eftersom vi hade små barn. Vi skulle behöva köra i en och en halv timme till templet i San Antonio i Texas, USA, gå en begåvningssession, och sedan köra hem igen. Det fungerade inte att be någon sitta barnvakt i sju eller åtta timmar.
Början på en välsignelse
Först försökte vi byta barnvaktstjänster med en annan familj, men någon blev alltid sjuk eller så dök något upp. Vi beslöt oss för att vi bara behövde bestämma datum för hela året och åka! Sedan kom vi på ”pizza och lek”-metoden. Vi körde till templet tillsammans. Den ena föräldern gick en tempelsession medan den andre tog med sig barnen och åt pizza. Sedan bytte vi: Den andre föräldern gjorde tempelarbetet medan den första gick runt på tempelområdet med barnen. Det fungerade bra. Våra barn visste att templet var viktigt för oss – de var medvetna om allt annat vi kunde ha gjort på en lördag – och vi fick tillbringa tid tillsammans som familj.
Jag hade ingen aning om hur mycket templet skulle komma att välsigna min familj. När vi hade kommit till templet oftare i ungefär ett år satt jag på en session när jag lade märke till en helt förlamad man. Jag tyckte det var fantastiskt att han var där. På vägen ut ur templet såg jag att han satt nära parkeringen, så min man och jag tänkte att vi skulle hälsa på honom.
Mannen frågade om min man Chad och jag kunde hjälpa honom ringa ett telefonsamtal. Vi sa ja, och mannen förklarade för Chad var han hade sin telefon. Chad ringde numret åt honom och räckte honom telefonen. Mannen kunde inte sträcka ut handen och ta emot den, men log vänligt. Chad tittade ner på mannens armar, som var fastspända vid rullstolen, och insåg snabbt att han behövde hålla upp telefonen till mannens öra. Stadens färdtjänst som skulle hämta mannen var försenad. Vi stannade och pratade med honom tills hans buss kom. Vi var förundrade över att han kunde komma till templet trots sina utmaningar. Han hade en sådan härlig inställning. Han hade ett strålande leende. Innan han åkte utbytte vi kontaktinformation, och fick veta att han hette Max Para.
Om broder Para kunde ta sig till templet så kunde vi ta oss till templet – inga ursäkter!
Broder Paras exempel
Vi bestämde oss för att hälsa på honom nästa månad som en del av vårt tempelbesök. Vi ringde i förväg, och han sa att vi kunde komma in direkt när vi kom fram. Vi körde in i San Antonio och hittade till broder Paras lilla hem. Han låg på sängen med ett vitt lakan över sig ända upp till hakan. Han rörde huvudet åt sidan och pratade med oss, fortfarande med ett strålande leende. Han berättade att han hade blivit helt förlamad efter att ha fallit från ett tak när han var i trettioårsåldern. Han berättade om sin kamp och sitt vittnesbörd.
Det där första besöket hos broder Para ledde till åratal av besök. Han blev väldigt speciell för oss. Vi visste inte vad vi kunde göra för honom – hans utmaningar var enorma. Men vi visste att vi kunde vara hans vänner. Vi kunde ta med små gåvor till honom: en bild på Frälsaren, en CD med Mormons bok på spanska, en bild av templet, en påse färska apelsiner. Vi kunde umgås med honom, sjunga primärsånger och lyssna på honom. Vilken otrolig upplevelse det var – ingen kan ge en brödkant till Herren utan att få en limpa tillbaka.1
Han lärde oss om tacksamhet, och det förändrade varje del av våra liv. Vi lärde oss att vara tacksamma för vår kunskap om evangeliet, för vår relation till Gud, för vår kunskap om frälsningsplanen, för vårt hem, våra bilar, vår mat och våra kläder, för vår förmåga att använda våra kroppar, för möjligheten att göra gott i samhället och för goda människor omkring oss. Broder Para förändrade vår definition av orden svår och prövning. Vi fick anledning att glädjas över alla våra välsignelser och använde de välsignelserna till att lyfta andra.
Vi lärde oss tjäna
En gång när Chad var i templet med en av våra vänner, broder Gonzales, såg han att broder Para satt vid templet igen och väntade på att färdtjänsten skulle komma och hämta honom. Broder Para hade väntat länge. Chad och broder Gonzales bestämde sig för att köra hem broder Para själva. Broder Gonzales hade en stor svart pickup. Precis då kom en bil full med präster från vår stav, och de hjälpte till att få in den tunga rullstolen bak i pickupen. Sedan bar de in broder Para i lastbilen, spände fast honom, och höll i honom så att han inte skulle ramla. Jag slår vad om att det var en underbar dag för broder Para – hur kunde han ens föreställa sig att han skulle få åka hem från templet i sin drömpickup!
Välsignad på alla sätt
Sista gången vi besökte San Antonios tempel innan vi flyttade kunde vi besöka broder Para. Under det här speciella sista besöket bjöd broder Para bjöd hela vår familj på middag.
Jag är väldigt tacksam att jag bestämde mig för att pröva broder Oldroyds löfte. Vi hade aldrig träffat broder Para om vi inte hade kommit till templet. Jag har blivit en annan människa – jag håller på att bli den person Herren vill att jag ska bli. När vi satte Herren främst och åkte till templet, välsignades våra liv på alla sätt.