Jesu Kristi uppståndelse och sanningar om kroppen
Genom sin uppståndelse lärde Jesus Kristus oss viktiga sanningar om kroppen.
Detalj från Tomas tvivlaren, av Carl Heinrich BLOCH; BAKGRUND
© janniwet/iStock/Getty Images
Han sa: ”Det är fullbordat. Och han böjde ner huvudet och gav upp andan” (Joh. 19:30). I det ögonblicket lämnade Jesu Kristi ande hans kropp – en kropp som hade utstått lidande för att han skulle kunna sona alla människors synder och bistå dem i deras skröpligheter (se Alma 7:12–13). Kroppen blev då ett tomt kärl som togs ner från korset, lindades in i linnebindlar och så småningom lades i en grav. På tredje dagen kom kvinnorna till graven där de skulle slutföra begravningsförberedelserna för kroppen.
Men kroppen var borta.
Upptäckten av den tomma graven var bara början. Maria från Magdala, apostlarna och många andra bevittnade senare något mirakulöst: den uppståndne, fullkomnade Jesus Kristus, i en påtaglig och mänsklig kropp.
Frälsaren såg till att de som såg honom efter hans uppståndelse var fullkomligt medvetna om vilket slags kropp han hade. Han uppmanade till exempel apostlarna att röra vid hans kropp så att de kunde förvissa sig om att han var en fysisk person och inte en ande (se Luk. 24:36–40).1 Han åt också med dem (se Luk. 24:42–43).
När apostlarna sedan fullföljde sitt uppdrag att predika Jesu Kristi evangelium mötte de motstånd och förföljelse, varav en del skedde för att de undervisade att Jesus Kristus hade uppstått och att alla människor som en följd därav också skulle uppstå (se Apg. 4:1–3).
I dag är Jesu Kristi uppståndelse lika viktig i budskapet som förkunnas för världen av hans kyrka som det var då. Som profeten Joseph Smith sa: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.”2
Uppståndelsen besvarar grundläggande frågor om Guds natur, vår natur och vår relation till Gud, meningen med livet och hoppet vi har i Jesus Kristus. Här är några av sanningarna som betonas genom Jesu Kristi uppståndelse.
Vår himmelske Fader har en förhärligad kropp
Den första synen, av Gary L. Kapp
Tanken att Gud har en mänsklig kropp har sitt ursprung i Bibeln3 och många har den uppfattningen, men en del teologiska och religiösa filosofiska traditioner tror i stället på en Gud ”utan kropp, lemmar eller lidelser”4 eftersom kroppen (och materia i allmänhet) ur det perspektivet ses som ond eller overklig, medan anden, sinnet eller tankarna är varandets eller verklighetens sanna substans.
Hur underbart enkel och omvälvande var då inte uppenbarelsen om Guds natur genom hans Son Jesus Kristus.
Under Jesu verksamhet sa han: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh. 14:9). Det här blev ännu sannare efter hans uppståndelse i en fullkomnad, odödlig kropp, som visade att ”Fadern har en kropp av kött och ben, lika påtaglig som en människas, och likaså Sonen” (L&F 130:22).
Vår himmelske Faders fysiska natur uppenbarades således. Som Joseph Smith senare förklarade: ”Det som saknar kropp eller kroppsdelar är intet. Det finns ingen annan Gud i himlen än den Gud som har kött och ben.”5
Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt så här om det: ”Om det inte är vare sig nödvändigt eller önskvärt för Gudomen att ha en kropp, varför återlöste då mänsklighetens Frälsare sin kropp från dödens grepp och från graven, och försäkrade att den aldrig mer i tid eller evighet skulle vara skild från hans ande? Den som avfärdar tanken om en förkroppsligad Gud avfärdar också den jordiske och uppståndne Kristus.”6
Vår himmelske Fader är allsmäktig, allvetande och allomfattande kärleksfull
Superlativen som omger vår himmelske Faders karaktär uppenbaras också i Jesu Kristi uppståndelse. Som äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”I och med att Kristi uppståndelse är verklig är tvivel på Gud Faderns allmakt, allvetande och välvilja grundlösa – han gav ju sin enfödde Son för att återlösa världen.”7
Guds makt, kunskap och godhet visas i Jesu Kristi uppståndelse som ger bevis på visdomen och kärleken i vår himmelske Faders plan och hans (och hans Sons) förmåga att genomföra den.
Vi är Guds barn
Som det står i Bibeln formades vi ”till Guds avbild …, man och kvinna” (1 Mos. 1:27). Jesu Kristi uppståndelse bekräftar den sanningen. Faktum är att precis före sin uppståndelse betonade Jesus Kristus vår relation till vår himmelske Fader när han sa: ”Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud” (Joh. 20:17; kursivering tillagd).
Frälsaren uppenbarade att Gud och människan inte är särskilt olika varandra i grunden. Våra kroppars form liknar i stort sett våra andar8 och våra andar skapades i Guds avbild, för relationen mellan föräldrar och barn är sådan till naturen.
En kropp är en möjliggörande och förädlande gåva
Foto David Stoker
Genom sin uppståndelse visade Frälsaren oss att en fysisk, förkroppsligad existens är en väsentlig del av de eviga varelser som Gud och hans barn är. Som Herren uppenbarade för Joseph Smith: ”Elementen är eviga, och ande och element, oskiljaktigt förenade, mottar glädjens fullhet” (L&F 93:33). Den här oskiljaktiga föreningen binder samman ande och fysisk materia så att de blir en odödlig, oförstörbar och fullkomlig kropp – det enda slags kropp som har möjlighet att ta emot den glädjens fullhet som Gud har.
När de döda däremot har haft en fysisk kropp och skiljs åt från den för att gå vidare till andevärlden, ”[betraktar de] sina andars långa frånvaro från sina kroppar som en fångenskap” (L&F 138:50; se även L&F 45:17).
Också våra dödliga kroppar är en väsentlig del av vår himmelske Faders plan och är en gudomlig gåva. När våra förjordiska andar kommer till jorden får de ”mera” (Abr. 3:26) i form av en kropp. Som profeten Joseph Smith lärde: ”Vi kom till denna jord för att få en kropp och framställa den ren inför Gud i det celestiala riket. Lyckans stora princip består i att ha en kropp. Djävulen har ingen kropp och häri ligger hans straff.”9
Som äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Våra fysiska kroppar möjliggör en bredd, ett djup och en intensitet i upplevelsen som helt enkelt inte kunde uppnås i föruttillvaron. Alltså förstärks våra relationer till andra människor, vår förmåga att känna igen och handla efter sanningen samt vår förmåga att efterleva principerna och förordningarna i Jesu Kristi evangelium av våra fysiska kroppar. I jordelivets skola upplever vi ömhet, kärlek, vänlighet, glädje, sorg, besvikelse, smärta och till och med de utmaningar som fysiska begränsningar medför, på sätt som förbereder oss för evigheten. Enkelt uttryckt finns det läxor vi måste lära oss och sådant som vi måste uppleva ”enligt köttet”, som skrifterna säger (1 Ne. 19:6; Alma 7:12–13).”10
Dessutom sa Joseph Smith: ”Alla varelser som har kroppar har makt över dem som inte har det.”11 Satan kan fresta oss, men han kan inte tvinga oss. ”Djävulen har ingen annan makt över oss än den vi tillåter honom att ha.”12
I slutändan gör vår fullkomnade, uppståndna kropp att vi kan sätta oss utom Satans räckhåll för evigt. Om det inte fanns någon uppståndelse ”skulle våra andar underkastas … djävulen för att aldrig mer uppresas. Och våra andar skulle ha blivit lika honom, och vi skulle ha blivit djävlar, en djävuls änglar, för att utestängas från vår Guds närhet och förbli hos lögnernas fader i elände liksom han själv” (2 Ne. 9:8–9).
Anden och kroppen är inte fiender
Anden och kroppen är olika, men de tillhör inte två i grunden olika och oförenliga verkligheter. Som Joseph Smith lärde: ”Det finns ingen immateriell materia. All ande är materia, men den är finare och renare och kan endast urskiljas med renare ögon. Vi kan inte se den, men när våra kroppar är renade kommer vi att se att allt är materia” (L&F 131:7–8).
Detalj från Kristus visar sig på västra halvklotet, av Arnold Friberg
I sitt förhärligade, uppståndna tillstånd representerar Jesus Kristus den fullkomliga föreningen av ande och kropp, och illustrerar för oss att ”anden och kroppen utgör människans själ” (L&F 88:15). I det här livet strävar vi efter att vara andligt sinnade i stället för köttsligt sinnade (se 2 Ne. 9:39), att ”[lägga] av den naturliga människan” (Mosiah 3:19) och att ”[tygla] alla [våra] lidelser” (Alma 38:12). Men det innebär inte att anden och kroppen är fiender. Som Jesus Kristus visade oss ska kroppen inte föraktas eller förbigås utan bemästras och förvandlas.
Livet i en dödlig kropp har ett viktigt syfte
Tanken att det här livet är ett prov blir mer begripligt när vi tänker på vad vi vet om våra liv före och efter det. Vi levde som andar innan vi kom till jorden, och vår himmelske Fader har för avsikt att vi ska bli lika honom och leva för evigt med odödliga fysiska kroppar. De här sanningarna innebär att vår prövotid i de här dödliga kropparna inte är något godtyckligt utan att den verkligen har en mening och ett syfte.
Som äldste Christofferson har förklarat: ”Genom våra val visar [vi] Gud (och oss själva) vår hängivenhet och vår förmåga att leva efter hans himmelska lag även utan hans närvaro och i en fysisk kropp med alla dess krafter, passioner och begär. Skulle vi kunna tygla köttet så att det blir ett redskap för och inte herre över anden? Skulle vi kunna anförtros gudalika krafter i både tid och evighet, däribland förmågan att skapa liv? Skulle vi som individer kunna övervinna det onda? De som gjorde det skulle ’tilldelas härlighet på sina huvuden i evigheters evighet’ [Abr. 3:26] – eftersom en mycket viktig aspekt av denna härlighet är att uppstå, bli odödlig och få en förhärligad fysisk kropp.”13
Upplevelserna vi har i våra nuvarande kroppar, även våra relationer till varandra, är betydelsefulla eftersom de är en förebild av det som ska komma. Som Joseph Smith lärde: ”Samma sällskaplighet som finns bland oss här kommer att finnas bland oss där, men den kommer att vara förenad med evig härlighet, vilken härlighet vi inte nu åtnjuter” (L&F 130:2).
Vi har hopp i Jesus Kristus
TRE MARIA VID GRAVEN, av William-Adolphe Bouguereau, Superstock.com
Ända sedan den tomma graven har Jesu Kristi uppståndelse gett oss hopp eftersom vi i hans uppståndelse ser vår egen, i vilken vi kommer att ”gottgöras för alla [våra] förluster, om [vi] fortsätter trofast”14.
Frälsarens första apostlar kunde djärvt vittna om hans uppståndelse eftersom de hade sett och rört vid hans kropp. Men det var inte allt. Precis som Jesus Kristus hade botat fysiska sjukdomar för att visa att hade makt att förlåta synder (se Luk. 5:23–25), blev hans uppståndelse – det påtagliga beviset på hans makt att övervinna den fysiska döden – hans efterföljares försäkran om hans makt att övervinna den andliga döden. Löftena han gav i sin undervisning – syndernas förlåtelse, frid i det här livet, evigt liv i Faderns rike – blev verkliga och deras tro orubblig.
”Om Kristus inte har uppstått, då är [vår] tro meningslös” (1 Kor. 15:17). Men eftersom han verkligen uppstod från döden kan vi ”ha hopp om att kunna uppväckas till evigt liv, och detta tack vare [vår] tro på honom enligt löftet” (Moro. 7:41).
Under sitt jordiska liv uppmanade Jesus Kristus andra att följa honom. Efter hans död och uppståndelse blev målet ännu tydligare. Om vi genom lydnad mot evangeliets lagar och förordningar fostrar en ”celestial ande” inom oss, kan vi ”få samma kropp som var en naturlig kropp” och [levandegöras] genom en del av den celestiala härligheten [och] då ta emot densamma i dess fullhet” (L&F 88:28–29). Han har visat vägen. Han är vägen. Det är genom hans makt – genom hans försoning och uppståndelse – som den här celestiala fullheten är möjlig, vilket inbegriper en fullhet av glädje i en uppstånden kropp.