Det gamla släktalbumet: Kraften i släktberättelser
Författaren bor i New York, USA.
Mina förfäders arv lever vidare genom mig och påverkar ständigt mitt liv till det bättre.
En sommarmorgon före andra världskriget vaknade min morfars far som han alltid gjorde – före soluppgången. Han gick ut ur huset som låg på en kulle där han såg ut över en grön dal och sin by i Rumänien. Han satte sig på gräset som täckts av den tidiga morgondaggen, djupt försjunken i tankar – samma tankar som han haft under en längre tid. Han var en välutbildad man med ett stort hjärta och nyfiket sinne, och han var älskad och respekterad av alla i byn.
Hans by, som låg i den urgamla floden Olts land, var urtypen för den rumänska byn, där arkaism blandas med sagolika landskap, en skatt av pittoreska seder, och ett självklart ansvar att bevara de föremål och traditioner som ärvs av förfäderna och föra dem vidare till nästa generation.
När solen hade gått upp gick han in i huset och erkände för sin fru att han hade varit nyfiken på hur hans begravning skulle bli. Han ville ha en generalrepetition av begravningen. Han bestämde datum, köpte en kista, hyrde präst och professionella sörjare, och skaffade allt annat som krävdes enligt den grekisk-ortodoxa traditionen. Dagen för generalrepetitionen kom. Borden hade dukats mitt i byn för åminnelsemiddagen, familjen var klädd i svart, prästen kom, morfars far lade sig i kistan och puffade upp kudden för att kunna se ordentligt, och så började processionen. När ceremonin var över var hela byn inbjudna till festen där min morfars far uppfyllde sin dröm att få dansa på sin egen begravning. Han levde i ytterligare 20 år och kontrollerade ofta att han fortfarande kom i kistan.
Inte bara namn och datum
Jag har aldrig träffat morfars far men hans berättelse har alltid varit en favorit. Den har gått vidare ner till mig av mina morföräldrar. Varje dag berättade de för mina syskon och mig om våra förfäder: varifrån de kom, hur de var, om deras värderingar, drömmar och hopp. Efter varje söndagsmiddag tog mina morföräldrar fram det gamla släktalbumet. Med varje sida som vändes kom berättelser till liv, gamla som nya, medan hjärtan bands samman i en gobeläng av kärlek som trotsar tidens tand. De var inte bara gamla fotografier med namn och datum på baksidan. Bakom varje ansikte fanns en far eller mor, en son eller dotter, bror eller syster. För oss var de verkliga personer med hopp och drömmar, svårigheter och besvikelser, framgång och misslyckanden. Fastän de inte längre är fysiskt närvarande lever deras berättelser vidare, deras arv fortsätter att stråla och de fortsätter att le från ett gammalt släktalbum som i dag omfattar sex generationers kärlek.
Styrka i svåra tider
När jag hade fyllt 19 var mina föräldrar och de flesta i min närmaste familj döda, och många av föremålen som jag hade ärvt hade förlorats eller stulits. Men det är en sak som inte tid, naturkatastrofer eller ens döden kan förstöra: bron som sträcker sig över det förgångna, nutiden och framtiden som mina släktingar har byggt. Tack vare deras ihärdighet har tråden som sammanbinder våra hjärtan visat sig vara starkare än jordiska prövningar, och den har gett mig styrkan att övervinna svåra omständigheter.
När mina föräldrar och far- och morföräldrar dog kände jag så djup sorg att jag undrade om jag skulle orka fortsätta. Men jag kände deras inflytande från andra sidan slöjan, och det hjälpte mig få ett orubbligt starkt vittnesbörd om livet efter döden, och senare om tempelförrättningarna. Jag minns inte hur min mor såg ut, inte heller har jag träffat mina gammelfar- och morföräldrar, men varje gång jag tar fram släktalbumet så ser jag mig själv i deras ögon. Jag är den jag är tack vare alla dem som kom före mig, och deras upplevelser och visdom har format min karaktär och lett mig längs vägen.
Jag tänker ofta på min släkt på andra sidan slöjan och de uppoffringar de gjorde för att jag skulle få ett bättre liv. Jag tänker på tempelförrättningarna som gör att vi kan vara tillsammans igen som familj en dag. Och jag tänker på Kristi försoning, som gjorde allt det här möjligt. Han betalade priset för att vi skulle få leva. För det älskar vi och dyrkar honom med tacksamhet i dag och för alltid.