2012
Julnäsduken
December 2012


Julnäsduken

Varje år när jag var liten hjälpte jag mamma att slå in familjens julklappar. Jag hade fem gifta syskon och tretton syskonbarn, så det var ingen lätt uppgift. Men trots den färgglada röran märkte jag att det verkade som om vi alltid slog in en näsduk till min syster. Även om mamma gav Ann ett nattlinne eller en blus eller något till köket, så fanns det alltid en näsduk till henne. Jag förstod att näsdukar är praktiska och billiga, men jag började undra vad min syster tyckte om att få det i julklapp så ofta.

Ett år sade jag till slut: ”En näsduk till Ann igen? Mamma, det känns som om du ger henne en nästan varje år. Har du kanske tänkt på att hon har tillräckligt många nu? Hur många behöver hon? Och en julklapp till gör att hennes familjepaket blir dyrare att skicka. Jag tror inte du behöver göra det.”

Mamma lade ner saxen. ”Jag ska berätta något för dig. Då kanske du förstår. Det här hände innan du var född.

Du vet hur jag kom till det här landet.” (Det gjorde jag. Mammas familj blev förvånade när hon gifte sig med en änkling med fyra barn. De blev chockade när det innebar att hon lämnade Holland för Förenta staterna.) ”Men det är en del som du inte vet. När vi kom hit hade vi ingenting. Livet var svårt. Din far hade två jobb som inte gav så stor lön. Jag tvättade och strök åt andra. Vi hade ändå inte tillräckligt med pengar.

Ann var 17 år då och förstod hur mycket pengar vi var skyldiga. Hon bestämde sig för att hjälpa till. Hon började arbeta. Hon hittade ett jobb i centrum i en godisaffär. Hon var tvungen att ta bussen dit och stå vid disken hela dagen. Hon gav oss nästan hela sin lön och behöll bara så mycket att det räckte till bussen och att köpa lunch, eftersom hon inte fick ha någon mat bakom disken.

Ann sade till mig att hon var glad att hon hade ett jobb och att hon kunde hjälpa oss med sin lön. Men hon berättade inte för mig att hon var orolig för sina yngre bröder. Julen närmade sig. Deras nya amerikanska vänner pratade om leksakerna som de hade bett Tomten ta med sig till dem. Tänk om Tomten inte hade med sig några julklappar till vårt hus?

Några dagar före jul fick jag lite pengar av Ann. Men det var inte avlöningsdag. Jag frågade varifrån hon hade fått pengarna. Hon berättade att hon hade sparat ihop dem genom att inte äta någon lunch. Det var inte mycket pengar, men det innebar att hon inte hade ätit lunch på flera veckor. Hon sade att jag skulle använda pengarna till att köpa julklappar åt hennes bröder. Hon litade på att jag, den nya styvmamman, skulle köpa rätt julklappar.

Jag kunde bara köpa småsaker. Men jag bestämde mig för att det skulle bli jul för hela familjen. Mandariner att äta, teddybjörnstvålar, färgkritor, små leksaksbilar, sockar till er far. Och jag köpte en näsduk till Ann. Den var enkel, men jag var uppe sent på kvällarna för att brodera den och göra den vacker. Jag var så glad att min nya dotter gav oss julen. Jag ville att också hon skulle få något speciellt till jul.

Julen kom. Vi blev överraskade när våra vänner i kyrkan gav oss en julgran och en låda full av presenter. De bad om ursäkt för att det var enkla saker inslagna i tidningspapper, men det var underbart! Det fanns så många användbara saker och god mat att äta. Och sedan kom ännu en överraskning, Anns och min hemliga överraskning: Tomten hade kommit hem till oss! Dina bröder var så glada! Snart satt de på golvet i det lilla vardagsrummet och körde med bilar över och under tidningspapperet. Det låg tidningspapper överallt! Och Ann öppnade sin julklapp och såg näsduken. Hon grät. Jag grät lite också.

Vi lagade julmiddagen. Vi hade godsaker som vi inte hade ätit på mycket länge! Sedan diskade vi och städade upp. Ann gick för att lägga undan sin näsduk. Men den var borta. Vi tittade överallt. Och sedan tänkte jag: Å nej, din far har slängt tidningspapperet i elden. Hade näsduken hamnat i elden? Det måste den ha gjort för vi hittade den aldrig. Men Ann klagade inte. Det som hade hänt, det hade hänt. Hon sade att hon var glad för att hennes bröder var glada.

Julen därpå gav jag Ann en näsduk. Jag såg till att den inte tappades bort. När hon gifte sig och flyttade, skickade jag henne en julnäsduk med posten. Jag ger henne inte en näsduk nu därför att jag tror att hon behöver en. Jag ger henne en näsduk för att tala om att jag aldrig ska glömma det hon gjorde för oss under vår första jul tillsammans.”

Flera år efter att min mor hade berättat detta för mig fick hela familjen möjlighet att fira jul tillsammans. Mitt i all uppståndelse såg jag min syster öppna en julklapp med en näsduk. Jag såg hur hennes ögon glänste när non sträckte sig över och kramade vår mors hand. Jag förstod. Det var inte bara en näsduk. Det var deras speciella minne av kärlek, gåvor och uppoffringar. Och på sitt enkla sätt påminde det mig om varför vi firar jul — det är för en mycket stor och kärleksfull gåva som krävde en uppoffring.

Illustration Sam Lawlor