Jag hoppas att någon ska älska henne
Brittney Pyne, Utah, USA
När min son var tre år gammal och min dotter fyra, deltog de i en förskolegrupp i grannskapet. Den vintern bestämde vi som var ansvariga för gruppen att göra ett julprojekt som innebar att varje barn skulle ge bort en leksak till en behövande familj.
Vi undervisade mycket under de föregående veckorna om hur glada vi blir när vi visar tacksamhet och delar med oss. Jag sade till mina barn att de skulle börja tänka på vilken leksak de ville ge bort. Jag ville att de skulle få välja själva. Vår familjeekonomi var begränsad och jag var nyfiken på vilken av deras få leksaker de skulle vara villiga att skiljas från.
En lördagsmorgon sade jag till barnen att det var dags att välja vad de skulle ge bort. Jag hjälpte Hunter slå in lastbilen han hade valt och sedan gick jag för att se hur det gick för Mikelle. Scenen jag bevittnade från dörröppningen till hennes rum fick mina ögon att tåras.
Mikelle höll om sin favoritdocka Mella. Dockan var klädd i sina bästa kläder och Mikelle sjöng för henne. Sedan lade hon en liten filt i botten på en presentpåse. Hon log mot dockan, kramade och pussade henne och lade henne kärleksfullt i påsen. När hon fick syn på mig sade hon: ”Mella är klar, mamma. Jag hoppas att någon ska älska henne.”
Eftersom jag visste hur min dotter kände för dockan var jag förbluffad över att hon gav bort henne. Jag ville nästan säga till Mikelle att hon inte behövde ge bort sin favoritdocka, men jag hejdade mig.
”Hon förstår det här med att dela med sig”, tänkte jag. ”Hon ger bort det bästa hon har.”
Plötsligt insåg jag att en del av mig var villig att ge och dela med mig, men inte om det skulle innebära en stor personlig uppoffring. Jag hade satt upp gränser för min välgörenhet, och jag visste att jag behövde ändra på det.
Jag tänkte på hur min himmelske Fader gav upp sin ende fullkomlige Son och lät honom lida och dö för mig. Jag såg en kärleksfull himmelsk Fader kyssa sin älskade Son och skicka honom till jorden som barn, i hopp om att vi skulle älska och följa honom.
Frälsaren själv höll inte tillbaka något utan gav allt han hade att ge.
Jag undrade om Mikelle skulle ändra sig före julprogrammet, när julklapparna skulle delas ut, men det gjorde hon inte. Jag undrade om hon skulle ångra sitt val senare och känna sig ledsen, men det gjorde hon inte.
När jag såg min dotters kristuslika exempel bestämde jag mig för att oavsett om jag har mycket eller lite att ge så ska jag alltid glatt ge mitt bästa när jag får en möjlighet att dela med mig.