Ledarskap som förändrar liv
Ledare för en
När jag hade fyllt 12 år var jag den ende unge mannen i min församling i Kapstaden i Sydafrika. Ändå kände sig biskopen inspirerad att kalla ett presidentskap för Unga män.
Min president för Unga män kunde ha sagt till sig själv: ”Vad ska jag göra med bara en enda ung man? Vi kan inte organisera aktiviteter för bara en.” I stället gav han sitt allt och förhärligade sin kallelse. Presidentskapet organiserade vandringar, läger, scoutaktiviteter, veckoträffar på tisdagar, lektioner på söndagar, sandboarding och andra aktiviteter på stranden. Efter ett tag började andra unga män komma med — två, sedan tre och sedan fyra.
Jag är så tacksam över att dessa Unga mäns ledare var trofasta i sin kallelse och ansträngde sig för bara en ung man — mig. Jag är en bättre människa tack vare att de inte gav upp, och det är också alla andra som deltog i Unga mäns program i vår församling.
Greg Burgoyne, Sydafrika
Bit för bit lärde jag mig att leda
Några veckor efter det att jag döpts och konfirmerats kallades jag att verka som Primärs sekreterare i Valle Dorado församling i Mexico. Det var en överraskning eftersom jag var ny i kyrkan, men jag älskade min Frälsare och ville tjäna.
Jag sade till biskopen att många andra skulle göra det bättre, men genom tjänandet lärde jag mig att kallelsen var inspirerad. Genom att vara tillsammans med barnen i Primär lärde jag mig evangeliets principer, vackra psalmer och trosartiklarna. Jag älskade också de små barnen och genom dem träffade jag deras föräldrar.
Men min främsta utbildning kom genom att arbeta med Primärs president och hennes rådgivare. De hjälpte mig tålmodigt, de förlät mina misstag, och bit för bit lärde jag mig att uppfylla min kallelse. Vi arbetade tillsammans i Primär i tre år och blev goda vänner.
När vi hade avlösts kallades vi att verka i Hjälpföreningen. Som en följd av kärleken vi hyste för varandra verkade vi tillsammans i enighet i ytterligare två år. Systrarna lärde mig att delegera ansvar och låta andra lära sig att bli ledare. Vi delade med oss av vårt matförråd till varandra, vi fastade med ett syfte och vi gick till templet tillsammans. De hjälpte mig att bli en trofast, hängiven och kärleksfull ledare. Jag känner att jag måste berätta vad jag har lärt mig så att andra systrar kan ha samma slags upplevelse som jag hade när jag arbetade tillsammans med de systrar som utbildade mig.
Laura Viga D’Alva, Mexico
Jag är helt enkelt inte förberedd
Tre veckor efter mitt dop och min konfirmation intervjuade biskop Ayala mig och frågade hur det gick för mig. Jag svarade: ”Mycket bra. Jag har läst ut Mormons bok för andra gången. Jag läser också Evangeliets principer så att jag kan lära mig mer och tillämpa det som jag läser.”
Sedan sade han: ”Din himmelske Fader har uppmärksammat dig och kallar dig nu att bli lärare i Söndagsskolan för ungdomar i åldern 14 till 17.”
Jag insåg omedelbart att flera av ungdomarna i klassen, som bara var några år yngre än mig, hade vuxit upp i kyrkan och kände till evangeliet bättre än jag.
Jag sade: ”Jag är inte redo för en sådan uppgift.”
Biskopen svarade bestämt: ”Roberto, det är din himmelske Fader som ger dig den här kallelsen. Han känner till din förmåga och din trofasthet.”
”Jag är helt enkelt inte förberedd. Jag behöver mer tid”, envisades jag.
Biskopen tittade mig stint i ögonen och sade med allvarlig och bestämd röst: ”Om du känner att du inte kan acceptera kallelsen så ska du inte tala om det för mig. Knäböj och tala om det för din himmelske Fader. Han kommer att svara dig, och jag ska acceptera ditt beslut.”
En lång tystnad följde. Sedan tittade han på mig som en far tittar på sin son och sade. ”Roberto, det här är inte en kyrka för veklingar. Det är en kyrka för modiga människor.”
Plötsligt kände jag mig ångerfull. Med tårar i ögonen och känslomättad röst sade jag: ”När kan jag börja?”
Han kramade om mig, dunkade mig i ryggen och sade: ”Jag ska hjälpa dig att förbereda din första lektion den här veckan.”
Jag var så glad över att veta att min himmelske Fader hade gett mig en sådan speciell ledare, en biskop som undervisade både med ord och exempel.
Jag tänkte ofta på den händelsen under min mission och när jag har verkat i andra kallelser. Jag tänker på den nu och är tacksam mot min himmelske Fader att jag är medlem i Herrens kyrka.
Roberto Carlos Pacheco Pretel, Peru
Hängivna diakoner
En av mina svägerskor i Guatemala hade haft det stressigt en tid vilket ledde till en del hälsoproblem. Min hustru och jag bad för henne men visste inte vad vi mer kunde göra. Sedan fick jag möjlighet att besöka mina släktingar på en affärsresa till mitt hemland Guatemala, där jag fick följande vackra lärdom om ledarskap.
Jag pratade med min svärfar på uteplatsen när en av de 12-åriga pojkarna i församlingen kom förbi och sade hej. När han hade gått sade svärfar: ”Den där killen och två andra pojkar i samma ålder överraskade mig verkligen härom dagen. De kom hit klädda i vit skjorta och slips. När de hade hälsat på mig gick de förvånansvärt nog till vardagsrummet för att hälsa på min dotter. De sade att de hade kommit för att besöka henne eftersom de kände till vilka hälsoproblem hon hade. De sade att även om de var diakoner och inte kunde ge henne en välsignelse så kunde de be för henne, och Jesus Kristus skulle välsigna henne.
De tre unga männen knäböjde och uppsände en underbar bön och bad vår himmelske Fader välsigna min dotter. Sedan ställde de sig upp och när de hade uttryckt sin kärlek till henne gick de.
Vet du vad?” fortsatte svärfar. ”Jag var mycket imponerad av det stora exempel de unga männen visade.”
Nästa dag på sakramentsmötet såg jag tre uppklädda unga män som stod redo att dela ut sakramentet. Jag hyste beundran och respekt för dem. När mötet var över gick jag för att skaka hand med dem. Händerna var måhända små, men kraftfulla i sin förmåga att upplyfta trötta och tungsinta andar. Må Gud välsigna dessa unga män för deras exempel på tjänande, kärlek och tro.
Óscar Abad Gutierrez, Utah
Han ville prata med mamma?
Alltsedan jag blev medlem i kyrkan har jag haft en uppriktig önskan att hålla buden. Men det var svårt att betala tionde eftersom mamma, som inte var medlem i kyrkan, inte tillät det.
När jag fick lön lade jag undan pengar till tionde i en av mina skrivbordslådor. Men när dagen kom för att lämna tillbaka pengarna till Herren så var de inte där. Jag frågade mamma om hon hade sett dem och hon sade att hon hade använt dem eftersom Herren inte behövde dem. Jag bråkade inte om det för jag trodde att det fanns ett annat sätt att lösa det här problemet.
Eftersom jag inte kunde betala mitt tionde var jag ledsen ganska länge. När jag var i biskopens kontor för tiondeavräkning frågade han mig om jag betalade ett fullt tionde. Med tårar i ögonen sade jag att jag inte gjorde det eftersom mamma hade tagit tiondepengarna. Biskopen tröstade mig genom att säga att Herren kände till mitt hjärtas önskningar. Sedan bad han mig ta med mig mamma på en intervju följande onsdag. Jag gick med på det.
Under veckan som följde frågade jag mig själv: ”Hur kan jag ta med mamma på en intervju med biskopen när hon inte är medlem i kyrkan? Hon kommer inte att tacka ja till inbjudan!”
När onsdagen kom hade jag fortfarande inte sagt något till henne, så jag bad henne helt enkelt att följa med mig till möteshuset och förklarade att jag inte ville gå dit själv. Som tur var gick hon med på det.
Biskop Feitosa tog vänligt emot henne och förde henne in på kontoret. Jag var mycket nervös medan mamma var därinne. Till slut kom hon ut från kontoret — med ett leende på läpparna.
På vägen hem tittade mamma på mig och sade: ”Från och med nu ska du betala tionde varje månad.” Vad glad jag blev! Herren hade förberett mamma för att förstå min önskan att hålla detta heliga bud.
Mamma blev så småningom medlem i kyrkan. Hon betalar sitt tionde och ser till att jag betalar mitt. Vi har fått underbara välsignelser genom att hålla detta bud, tack vare att en inspirerad ledare pratade med mamma om uppoffringar, hängivenhet och trofasthet mot Herren.
Evanilda Gomes do Nascimento, Brasilien
Gå och prata med honom
Jag var Unga mäns president i min församling 1998 och deltog i ett ungdomsläger i staven. När jag vilade efter en lek såg jag en ung man som jag inte kände. Han satt för sig själv på en liten kulle en bit ifrån lägret. Han såg ledsen ut. Jag kände att jag behövde gå bort och prata med honom.
Jag presenterade mig och frågade vad han hette. Jag minns inte allt vi pratade om men jag minns att jag fällde en del tårar. Det var ett speciellt samtal som varade ända tills de ropade att nästa aktivitet skulle börja. Jag såg sällan den unge mannen efter den dagen och hade aldrig någon mer chans att prata med honom.
I augusti 2005 hade vi ett möte i vårt stavscenter. Samme unge man kom fram till mig och gav mig ett brev. Det löd:
I dag började jag tänka på vårt samtal i San Martin Park omkring 1998. Kommer du ihåg hur jag satt där för mig själv och kände mig lite ledsen? Du kom fram till mig och sade att du kände att du behövde prata med mig. Du sade … att tiden var inne att välja — att antingen stanna kvar i kyrkan och följa Jesus Kristus eller lämna den och gå miste om de välsignelser man får som aktiv i kyrkan. Det som verkligen fastnade hos mig var när du sade att om jag föll så skulle hela min familj falla med mig, men om jag fortsatte att sträva framåt så skulle de också komma …
Jag fick en stark önskan att hjälpa dem … Så när vi hade haft det samtalet bestämde jag mig för att vara trofast mot Herren, och än idag, sju år senare, är jag fortfarande trofast, och min familj är stark i evangeliet och trofast mot Herren … Tack så mycket för att du pratade rakt på sak och var uppriktig mot mig. Du anar inte hur mycket gott det gjorde.
Den unge mannen är nu en återvänd missionär som har gift sig i templet. Jag är tacksam mot Herren för att han har gett mig möjligheten att verka som ledare. Jag är tacksam att jag har lärt mig förstå vikten av att sätta mig in i andras situationer så att jag kan förstå vad de går igenom.
Alejandro Humberto Villarreal, Argentina