Vår tempelvigsel var värd alla ansträngningar
Det var inte förrän min första affärssatsning hade gått i stöpet och min andra brann ner till grunden som jag undrade om jag skulle kunna föra min fästmö Beny till templet. Vi hade hört att det skulle bli en trosprövning att komma dit, men när vi gjorde tempeläktenskapet till vår målsättning hade vi ingen aning om hur svårt vår tro skulle bli prövad.
Beny och jag träffades i vårt hemland Panama efter att ha verkat som missionärer. På den tiden blev de par i Panama som ville inleda sitt gifta liv i templet borgerligt vigda strax innan de åkte till närmaste tempel, templet i Guatemala City i Guatemala. Det skulle bli en dyrbar och besvärlig resa, men att bli beseglade var en välsignelse som vi inte ville vara utan.
Dagen efter mitt frieri förlorade jag mitt arbete. Oförskräckt beslutade jag mig för att tjäna pengar genom att förmedla rundresor i buss. Min buss gick sönder första kvällen. Bekymrad men bestämd beslutade jag mig sedan för att sälja t-shirts. Morgonen då jag gav mig av för att hämta tröjorna från tillverkarna fann jag att byggnaden hade brunnit ner till grunden kvällen före. Det tycktes som om mina förhoppningar också hade gått upp i rök.
Det var bara några månader före nästa planerade tempelresa, men ändå hade varje ansträngning att tjäna pengar slutat i totalt misslyckande fram till nu. Jag lämnade den rykande grushögen och gav mig av för att finna Beny.
”Jag har ingenting”, berättade jag för henne. ”Kanske du inte bör gifta dig med mig.”
”Om jag ville gifta mig för pengar skulle jag redan vara gift”, sade hon. ”Men jag gifter mig inte för pengar. Jag gifter mig med dig därför att jag älskar dig.”
Det var en vändpunkt. Vi kände att vi hade klarat av ett viktigt prov. När vi gick framåt med tro började dörrar öppna sig. Jag fann arbete som möbeltillverkare, även om betalningen inte räckte för att tillgodose våra behov. Då erbjöd sig en vänlig biskop att hjälpa till med vår bussbiljett. Hur glädjande detta erbjudande än var så kändes det inte rätt. Vi hade bestämt oss för att vara oberoende. Men när vi såg att han verkligen hade en önskan att hjälpa till frågade vi honom om han kunde ge Beny ett arbete istället. Han gjorde det.
Efter att ha tjänat tillräckligt med pengar för att resa till templet gifte vi oss borgerligt och var slutligen på väg till Guatemala med 10 andra medlemmar i kyrkan. Men vårt prov var inte över än.
Omfattande transportstrejker satte stopp för oss vid Costa Ricas gräns. Efter att ha väntat vid gränsen i två dagar beslutade sig vår chaufför för att återvända. Men Beny och jag, tillsammans med två bröder och ett annat par, beslutade oss för att inte ge upp. Efter att ha sett vår buss vända om och lämna oss vandrade vi in i Costa Rica. Vi fortsatte att gå och sova i härbärgen vid vägkanten tills vi nådde fram till den nicaraguanska gränsen. Därifrån lyckades vi ta en taxi till huvudstaden där vi köpte en bussbiljett till Honduras gräns. Två dagar — och ytterligare två bussar senare — kom vi slutligen fram till templet. Vi var glada, men vi var smutsiga och trötta och vi hade gjort av med mycket mer pengar än vi hade planerat.
Efter att ha gjort oss i ordning upptäckte Beny och jag att vi saknade våra tempelrekommendationer! Vad som gjorde saken än värre var att vår biskop i Panama skulle åka iväg på en affärsresa samma dag. Vi var förkrossade. Hade vi utstått alla våra prövningar förgäves? Vi strök Benys bröllopsklänning och förlitade oss på att om Herren hade hjälpt oss att komma så långt skulle han förbarma sig över oss och se till att det ordnade sig.
Trots att vi trodde att vår biskop hade åkt iväg beslutade vi oss ändå för att ringa honom. Till vår förvåning hade han trots allt inte företagit sin affärsresa. Han sade att han kände att han borde stanna hemma istället. Vi var överlyckliga! Han lovade att faxa de nödvändiga papperen så snart som han kunde nå en faxmaskin.
Vi väntade och väntade, allt medan vi bad i templets vigselväntrum. Det var lördag och om två timmar skulle templet vara stängt fram till måndagen. Varför dröjde det så länge? Slutligen nådde faxet fram, med en ursäkt från biskopen: Strömmen hade brutits just när han stod i begrepp att sända faxet.
Slutligen, efter alla dessa prövningar och förseningar, beseglades vi för evigt som man och hustru. Vår glädje — som var värd allt arbete, väntande och oro — var fullständig!
Inte alla som vigs i templet ställs inför sådana problem, men för Beny och mig (och de andra som kom till templet tillsammans med oss), hade dessa erfarenheter en förädlande inverkan. Tre av de fyra bröder som tog sig fram till templet under denna resa blev senare kallade som biskopar. Två verkar för närvarande som rådgivare i stavspresidentskap. Vi har alla blivit så välsignade. Det var en av de största upplevelserna i mitt liv.
Om vårt mål att gifta oss i templet bara hade handlat om världslig kärlek så skulle vi inte ha klarat av det. Men eftersom vi trodde på den beseglande kraften i det prästadöme som återställts i vår tid gav vi inte upp. Vi visste att vårt tempeläktenskap, för tid och evighet, var värt alla de uppoffringar vi kunde behöva göra.