En varnande röst
”Rör inte vid något orent.” (Jes 52:11)
Baserad på en sann berättelse
Svettdroppar rann nerför Tads ansikte då han släpade gräsklipparens gräsfångare genom porten in i gränden. Allt Tad kunde tänka på var ett glas kallt vatten denna heta lördag. När han öppnade soptunnan för att slänga gräset såg han en tidning som låg längst ner.
Tad sträckte sig ner för att plocka upp den och när han tog upp den vidrörde han den heta metallkanten på soptunnan. Aj! Han rätade på ryggen och tittade på tidningen i sin hand. På omslaget syntes en leende kvinna i vågad klädsel.
Tad kom ihåg hur hans pappa varnat honom för tidningar med sådana bilder. Någon måste ha slängt tidningen i soptunnan medan han eller hon gick genom gränden.
”Tad, vill du ha någonting att dricka?” ropade mamma från den bakre verandan.
Tads hjärta slog plötsligt snabbare. Han visste att han borde slänga tillbaka tidningen i soptunnan men han var inte beredd att släppa den.
”Jag är strax tillbaka, mamma”, ropade Tad tillbaka. Han rullade snabbt ihop tidningen, stoppade in den i sina jeans och drog tröjan över den. Han slängde gräsavfallet och gick tillbaka in genom porten. Mamma gav honom ett glas saft.
”Tack, mamma”, sade han.
”Tack för att du klippte gräsmattan”, svarade mamma. ”Du behöver komma in nu. Ditt ansikte är rödflammigt av hettan.” Hon vände sig om och gick tillbaka in i huset.
Tad visste att hans ansikte troligen var rött av rädsla för att bli avslöjad. När han ställde ner sitt tomma glas i köket kom pappa plötsligt in. Tad ryckte till.
”Hej, Tad! Är du klar med gräsmattan?” frågade pappa.
”Japp!”
Jag skulle behöva din hjälp med att laga bilen just nu”, sade pappa. ”Går det bra?”
”Visst”, sade Tad. ”Jag kommer strax.”
”Tack”, sade pappa och gick ut genom dörren.
”Puh! Det var nära ögat”, tänkte Tad. Han skyndade sig till sitt sovrum och stängde dörren bakom sig. Han tog fram tidningen. Hans händer skakade när han letade efter en plats att gömma den på. Tad delade sovrum med sin lillebror Alex, och han ville inte att han skulle hitta tidningen. Tad drog fram en stol till garderoben. Han ställde sig på den och tittade på den högsta hyllan och upptäckte ett tomt kartongrör som brukade användas till hans teleskop. Han stack in tidningen i röret och föste in den längst bak på hyllan. En känsla började gnaga i honom att om han behövde smussla så gjorde han någonting som han inte borde. Tad viftade undan känslan och gick ut för att hjälpa pappa.
Resten av dagen var han så upptagen att han var tvungen att strunta i tidningen. Han kände sig både frustrerad och besviken. På söndagen då han gjorde sig redo för kyrkan kände han sig alltmer illa till mods. Han hade en mörk känsla inom sig som han inte kunde bli av med.
”Varför behöll jag den?” tänkte han. ”Varför lämnade jag den inte bara där den var?”
I Primär talade Tads klass om att välja det rätta och, för pojkarna, att förbereda sig för prästadömet. Tad var försjunken i djupa tankar på vägen hem. Han bestämde sig för att han skulle bränna tidningen efter skolan på måndagen. Han mådde genast bättre.
När Tad kom hem från skolan på måndagen rusade han till sitt rum. ”Ju snabbare jag får det gjort, desto bättre!” tänkte han. Men när han kom runt hörnet snubblade han nästan över en trave böcker på golvet. En stark, färsk doft av färg fångade hans uppmärksamhet.
Tad kikade in i sitt rum och såg mamma sitta på sängen. Måleriutrustning fanns utspridd över en stor duk på golvet. När mamma tittade upp på Tad visste han att hon hade sett den dåliga tidningen.
Tads hjärta slog plötsligt snabbare. ”Vad gör du i mitt rum?” frågade han.
”Jag ville börja måla det, och jag hade en stark känsla av att jag först skulle börja i garderoben”, sade mamma. Hon gjorde tecken åt Tad att sätta sig bredvid henne. Hon lade sin arm runt honom men sade ingenting under några sekunder. ”Den Helige Anden ville att jag skulle finna vad du hade gömt i din garderob.”
Tad hängde med huvudet. Han var rädd för vad hans mamma måste tänka om honom. Tårar vällde upp i hans ögon.
”Var fick du den ifrån?” frågade mamma strängt.
”Den låg i soptunnan i gränden”, sade han. ”På lördagseftermiddagen.”
”Tittade du i den?”
”Nej, mamma, det gjorde jag inte. På söndagen kändes det bara inte rätt att göra det. Jag bestämde mig för att bränna den efter skolan idag.”
”O, Tad, jag är så glad att höra det!” Mamma drog honom till sig i en häftig kram. ”Jag har varit så orolig för dig hela dagen. Vår himmelske Fader var också orolig för dig. Han ville inte att du skulle titta på den där pornografin eftersom den skulle ha gett dig dåliga bilder i ditt sinne.”
”Förlåt, mamma”, sade Tad. Han skämdes verkligen.
”Jag ser att du är ledsen för det, Tad. Jag har funderat hela dagen över den Helige Andens underbara gåva och den varnande röst som han kan vara.”
Tad var glad att hans mor hade lyssnat. Han beslutade sig för att nästa gång skulle också han lyssna.
Den kvällen när Tad knäböjde vid sin säng kunde man fortfarande känna lukten av målarfärgen. Han såg hur bra garderoben såg ut utan reporna, fläckarna och fingeravtrycken. Även om den smutsiga tidningen bara varit i hans garderob under ett veckoslut hade dessa två dagar känts som de längsta, otäckaste dagarna i hans liv. När Tad började be visste han att det första han skulle tacka sin himmelske Fader för var hans mamma.
”Den Helige Anden skyddar er från att bli bedragna, men för att den underbara välsignelsen ska bli verklighet, måste vi alltid göra det som behövs för att behålla den Anden.”
Äldste Dallin H Oaks i de tolv apostlarnas kvorum, ”Låt ingen bedra er”, Liahona, nov 2004, s 46.