Skall vi inte fortsätta i denna stora sak?
Vi bör alltid minnas det pris Joseph och Hyrum Smith och så många andra trofasta män, kvinnor och barn betalade för att etablera kyrkan.
Tack så mycket, president Nelson, för den fina inledningen. Bröder och systrar, för 215 år sedan fick Joseph och Lucy Mack Smith en liten pojke i Vermont, i en region känd som New England i de nordöstra Förenta staterna.
Joseph och Lucy Mack trodde på Jesus Kristus, studerade skrifterna, bad uppriktigt och vandrade i tro på Gud.
De gav sin nyfödde son namnet Joseph Smith jr.
Om familjen Smith sa Brigham Young: ”Herren hade ögonen på [Joseph Smith], och på hans far, och på hans fars far, och på deras förfäder ända tillbaka till Abraham, och från Abraham till syndafloden, från floden till Enok, och från Enok till Adam. Han har följt denna släkt och detta blod då det har flutit från sitt ursprung till födelsen av denne man. [Joseph Smith] förutordinerades i evigheten.”1
Joseph jr älskades av sin familj och stod särskilt nära sin äldre bror Hyrum som nästan var sex år gammal när Joseph föddes.
I oktober förra året satt jag vid eldstaden i familjen Smiths lilla hem i Sharon, Vermont där Joseph föddes. Jag kände Hyrums kärlek till Joseph och tänkte mig honom med sin lillebror i famnen, och hur han lärde honom gå.
Far och mor Smith upplevde personliga bakslag som tvingade familjen att flytta flera gånger innan de slutligen gav upp hoppet om New England och fattade det modiga beslutet att flytta längre västerut till delstaten New York.
Eftersom familjen var enig överlevde de dessa utmaningar och mötte tillsammans den överväldigande uppgiften att börja om på nytt på ett 40 hektar stort skogsområde i Manchester nära Palmyra i New York.
Jag tror inte de flesta av oss förstår de fysiska och känslomässiga utmaningar som familjen Smith ställdes inför under denna nystart – röja mark, plantera fruktträdgårdar och fält, bygga ett litet timmerhus och andra gårdshus, ta dagsverken och tillverka saker de kunde sälja i staden.
När familjen kom till västra New York brann området av religiös iver – något som kallas den andra stora väckelsen.
Under den här tiden då de religiösa parterna debatterade och stred fick Joseph en underbar syn, som i dag kallas ”den första synen”. Vi är välsignade att ha fyra förstahandsredogörelser som jag ska läsa ur.2
Joseph skrev: ”Under denna tid av stor [religiös] upphetsning väcktes mitt sinne till allvarlig begrundan och stor oro, men fastän jag hade djupa och starka känslor, höll jag mig ändå undan alla dessa grupper, även om jag gick till deras olika möten så ofta tillfälle gavs. … Men så stor var förvirringen och stridigheterna bland de olika samfunden att det var omöjligt för en person så ung som jag, och med så liten erfarenhet av människor och ting som jag hade, att komma till en säker slutsats om vem som hade rätt och vem som hade fel.”3
Joseph vände sig till Bibeln för att få svar på sina frågor och läste Jakobs brev 1:5: ”Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.”4
Han skrev: ”Aldrig har något skriftställe gjort större intryck på en människas hjärta än vad detta den gången gjorde på mitt. Det tycktes med stor kraft tränga in i mitt hjärtas innersta känslor. Jag begrundade det om och om igen.”5
Joseph kom att förstå att Bibeln inte innehöll svaret på livets alla frågor, utan snarare lärde män och kvinnor hur de kunde hitta svaren på sina frågor genom att kommunicera direkt med Gud genom bön.
Han tillade: ”Så i enlighet med detta mitt beslut att be till Gud, drog jag mig undan till skogen för att försöka. Det var på morgonen en härlig, klar dag, tidigt på våren artonhundratjugo.”6
Strax därpå, sa Joseph, ”vilade [en ljuspelare] på mig [och jag] såg … två personer, vilkas glans och härlighet trotsar all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem talade till mig och nämnde mig vid namn och sade, medan han pekade på den andre: [Joseph,] denne är min älskade Son. Hör honom!”7
Sedan talade Frälsaren och sa: ”Joseph, min son, dina synder är dig förlåtna. Gå din väg, vandra på mina vägar och håll mina bud. Se, jag är härlighetens Herre. Jag blev korsfäst för världen för att alla som tror på mitt namn ska få evigt liv.”8
Joseph tillade: ”Så snart jag åter blev herre över mig själv så att jag kunde tala, frågade jag därför personerna som stod över mig i ljuset vilken av alla sekterna som var den rätta.”9
Han skrev: ”De berättade för mig att alla religiösa församlingar trodde på felaktiga läror och att ingen av dem var erkänd av Gud såsom hans kyrka och rike. Och [jag] fick samtidigt löftet att evangeliets fullhet framdeles skulle bli bekantgjord för mig.”10
Joseph skrev också: ”Jag såg många änglar i den synen.”11
Efter denna härliga syn skrev Joseph: ”Min själ var fylld av kärlek, och i många dagar kände jag stor glädje. Herren var med mig.”12
Han kom ut ur den heliga lunden och påbörjade sin förberedelse för att bli en Guds profet.
Joseph började också upptäcka vad forntida profeter fick uppleva – förkastelse, motstånd och förföljelse. Joseph mindes att han berättade om det han sett och hört för en av de präster som varit aktiv i den religiösa väckelsen:
”Jag blev mycket förvånad över hans uppförande. Han behandlade inte bara det jag sade lättvindigt, utan med stort förakt, och sade att alltsamman kom från djävulen, att det inte fanns något sådant som syner och uppenbarelser i dessa dagar, att allt sådant hade upphört med apostlarna och att det aldrig skulle komma fler sådana.
Jag fann emellertid snart att min berättelse hade väckt en hel del fördomar mot mig bland religiösa bekännare och blev orsaken till stor förföljelse som fortsatte att öka, och … detta var vanligt bland alla sekterna – alla gick samman för att förfölja mig.”13
Tre år senare, år 1823, öppnades himlarna på nytt som en del av den fortsatta återställelsen av Jesu Kristi evangelium i den sista tiden. Joseph skrev att en ängel vid namn Moroni visade sig för honom och sa ”att Gud hade ett verk för mig att utföra … [och att] det fanns en bok förvarad, skriven på guldplåtar” som innehöll ”det eviga evangeliets fullhet … så som Frälsaren gav det till de forna invånarna [i Amerika]”.14
Så småningom fick Joseph tag i, översatte och gav ut den forntida uppteckning som i dag kallas Mormons bok.
Hans bror Hyrum som hade varit hans ständiga stöd, särskilt under hans smärtsamma och livshotande benoperation 1813, var ett av guldplåtarnas vittnen. Han var också en av de sex medlemmarna i Jesu Kristi kyrka när den organiserades 1830.
Under sin livstid mötte Joseph och Hyrum pöbelhopar och förföljelse tillsammans. De genomled till exempel de mest fruktansvärda omständigheter i Libertyfängelset i Missouri under fem månader den kalla vintern 1838–1839.
I april 1839 skrev Joseph till sin fru Emma och beskrev situationen i Libertyfängelset: ”Jag tror det nu är ungefär fem månader och sex dagar sedan jag sattes under sträng bevakning dag och natt, inom murarna, gallren och de gnisslande järndörrarna, i ett ensamt mörkt och smutsigt fängelse. … Hur som helst ska vi flyttas [härifrån] och vi är glada för det. Oavsett vad som händer oss kan vi inte hamna i en värre håla än denna. … Vi kommer aldrig att längta tillbaka till Liberty i Clay County i Missouri. Vi har fått så mycket av det att det räcker för evigt.”15
Ställd inför förföljelse visade Hyrum tro på Herrens löften, bland annat att han kunde fly undan sina fiender om han valde att göra det. I en välsignelse Hyrum fick 1835 under Joseph Smiths händer lovade Herren honom: ”Du ska ha makt att undfly dina fienders händer. De ska söka ditt liv med oförtröttlig iver, men du ska undfly dem. Om det är din vilja, och om du önskar det, ska du ha makt att frivilligt lägga ner ditt liv för att förhärliga Gud.”16
I juni 1844 ställdes Hyrum inför valet att leva eller lägga ner sitt liv för att förhärliga Gud och ”besegla sitt vittnesbörd med sitt blod” – sida vid sida med sin älskade bror Joseph.17
En vecka innan den ödesdigra resan till Carthage där de kallblodigt mördades av en beväpnad pöbelhop av fega män som målat sina ansikten för att undvika att bli igenkända skrev Joseph att ”jag rådde min bror Hyrum att ta sin familj med sig på nästa ångbåt till Cincinnati”.
Jag får fortfarande starka känslor när jag minns Hyrums svar: ”Joseph, jag kan inte lämna dig.”18
Så Joseph och Hyrum färdades till Carthage där de blev martyrer för Kristi sak och namn.
Det officiella tillkännagivandet om martyrskapet fastställde följande: ”Joseph Smith, Herrens profet och siare, har … fört fram Mormons bok, som han översatte genom Guds gåva och kraft, och har varit redskapet till att ge ut den på två kontinenter. Han har sänt det eviga evangeliets fullhet, som boken innehåller, till jordens fyra hörn, har fört fram de uppenbarelser och befallningar som utgör denna bok, Läran och förbunden, och många andra dokument fyllda med visdom samt undervisning till människobarnens nytta. Han har samlat flera tusen sista dagars heliga, grundlagt en stor stad och lämnat efter sig ett rykte och namn som inte kan utplånas. … Och liksom de flesta av Herrens smorda i forna dagar har [Joseph] beseglat sin mission och sitt verk med sitt eget blod, och detsamma har hans bror Hyrum. I livet var de inte söndrade och i döden var de inte åtskilda!”19
Efter att Joseph och Hyrum hade dött martyrdöden fördes deras kroppar tillbaka till Nauvoo, tvättades och kläddes så att familjen Smith kunde se sina älskade. Deras kära mor mindes: ”Jag hade länge samlat krafter, väckt all min själs energi och bett till Gud att stärka mig, men då jag kom in i rummet och såg mina mördade söner ligga framför mina ögon och hörde snyftningarna och suckarna från min familj och ropen från deras hustrurs, barns, bröders och systrars läppar blev det för mycket. Jag sjönk ihop och ropade förtvivlat till Herren: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit denna familj?’”20
I denna sorgens och lidandets ögonblick mindes hon att de sagt: ”Mor, gråt inte över oss, vi har övervunnit världen genom kärlek.”21
De hade verkligen övervunnit världen. Joseph och Hyrum Smith, liksom de trofasta heliga som beskrivs i Uppenbarelseboken, ”[kom] ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod …[och] står … inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen ska slå upp sitt tält över dem.
De ska aldrig mer hungra och aldrig mer törsta, och varken solen eller någon annan hetta ska drabba dem,
för Lammet mitt på tronen ska vara deras herde. Han ska leda dem till livets vattenkällor, och Gud ska torka alla tårar från deras ögon.”22
När vi nu firar denna glädjerika händelse, 200-årsminnet av den första synen, bör vi alltid minnas det pris Joseph och Hyrum Smith och så många andra trofasta män, kvinnor och barn betalade för att etablera kyrkan så att du och jag kan åtnjuta alla de välsignelser och uppenbarade sanningar vi har i dag. Deras trofasthet bör aldrig glömmas!
Jag har ofta undrat varför Joseph och Hyrum och deras familjer måste lida så mycket. Det kan vara så att de kom att känna Gud genom sitt lidande på sätt som inte kunnat vara möjliga utan det. Genom det tänkte de på Getsemane och på Frälsarens kors. Som Paulus sa: ”Ni har ju fått nåden att inte bara tro på Kristus utan också att lida för hans skull.”23
Innan sin död 1844 skrev Joseph ett mäktigt brev till de heliga. Det var en uppmaning till handling som hörs i kyrkan än i dag:
”Bröder [och systrar], skall vi inte fortsätta i denna stora sak? Gå framåt och inte bakåt! Mod, bröder [och systrar], och framåt, framåt till seger! …
Låt oss därför som en kyrka och ett folk och som sista dagars heliga offra ett offer åt Herren i rättfärdighet.”24
När vi lyssnar till Anden under 200-årsjubileet den här helgen, fundera då på vilket offer du ska ge Herren i rättfärdighet i kommande dagar. Var modig – berätta det för någon du litar på och, viktigast av allt, ta dig tid att göra det!
Jag vet att Frälsaren gläds när vi ger honom ett offer från hjärtat i rättfärdighet, så som han gladdes åt det trofasta offer dessa anmärkningsvärda bröder, Joseph och Hyrum Smith, och alla andra trofasta heliga gjorde. Om detta vittnar jag allvarligt i Herren Jesu Kristi heliga namn, amen.