2010–2019
Omvändelse: Ett glädjefyllt val
Hämtade filer
Den här sidan (mp3)
Fotnoter

Hide Footnotes

Tema

Omvändelse: Ett glädjefyllt val

Tack vare vår Frälsare är omvändelse inte bara möjlig utan också glädjefylld.

Mina kära bröder och systrar, när jag var tolv år bodde min familj i Göteborg på svenska västkusten. Det kan tilläggas att det är vår käre medarbetare äldste Per G. Malms hemstad,1 han som gick bort i somras. Vi saknar honom. Vi är tacksamma för hans ädla sätt och ädla tjänande och för hans underbara familjs exempel. Och vi ber verkligen att Guds rikaste välsignelser må vara deras.

För femtio år sedan höll vi kyrkans möten i en stor ombyggd villa. En söndag mötte min vän Steffan2, den enda andra diakonen i grenen, mig i kyrkan med viss upphetsning. Vi gick till extrautrymmet i kapellet och han drog upp en stor smällare och några tändstickor ur fickan. För att visa mig på styva linan tog jag smällaren och tände den långa grå stubinen. Jag hade tänkt släcka stubinen innan den exploderade. Men jag brände mig på fingrarna när jag försökte och tappade smällaren. Steffan och jag stirrade förskräckta på stubinen, som fortsatte brinna.

Smällaren exploderade och svavelhaltig rök fyllde extrautrymmet och kapellet. Vi samlade snabbt upp resterna av smällaren och öppnade fönstren för att försöka vädra ut lukten, i den naiva förhoppningen att ingen skulle märka något. Lyckligtvis blev ingen skadad och ingenting blev förstört.

När medlemmarna kom till mötet lade de märke till den kraftiga lukten. Den var svår att missa. Lukten distraherade från mötets heliga natur. Eftersom det fanns så få bärare av aronska prästadömet – och med vad som bara kan beskrivas som ett kluvet sinne – delade jag ut sakramentet, men kände mig inte värdig att ta del av det. När sakramentsbrickan hölls fram mot mig tog jag varken del av brödet eller vattnet. Det kändes hemskt. Jag skämdes och visste att det jag gjort hade misshagat Gud.

Efter kyrkan bad grenspresidenten Frank Lindberg, en distingerad äldre man med silvergrått hår, mig att komma till hans kontor. När jag hade satt mig ner såg han vänligt på mig och sa att han hade lagt märke till att jag inte tog del av sakramentet. Han frågade varför. Jag misstänker att han visste varför. Jag var säker på att alla visste vad jag hade gjort. När jag hade berättat, frågade han mig hur jag mådde. I tårar fick jag haltade fram att jag var ledsen och att jag visste att jag hade gjort Gud besviken.

President Lindberg öppnade ett väl använt exemplar av Läran och förbunden och bad mig läsa några understrukna verser. Jag läste följande för honom:

”Se, den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem.

Härigenom kan ni veta om en människa omvänder sig från sina synder: Se, hon bekänner dem och överger dem.”3

Jag kommer aldrig att glömma president Lindbergs medkännande leende när jag såg upp efter att ha läst färdigt. Något känslosamt sa han till mig att han tyckte att det var helt i sin ordning att jag började ta sakramentet igen. När jag lämnade hans kontor kände jag en obeskrivlig glädje.

Sådan glädje är en av omvändelsens naturliga följder. Ordet omvändelse innebär ”att förnimma efteråt” i syfte att ”förändras”.4 Själva ordet omvänd betyder helt enkelt att man ”vänder om”.5 Den kristne författaren C. S. Lewis skrev om behovet av och metoden för förändring. Han noterade att omvändelse innefattar att ”sättas tillbaka på rätt väg. En felaktig summa kan rättas till”, sa han, ”men bara genom att man går tillbaka tills man hittar felet och börjar om från den punkten, aldrig genom att man bara går vidare”.6 Att ändra vårt beteende och återvända till ”rätt väg” är en del av omvändelsen, men bara en del. Sann omvändelse innebär också att vi vänder hjärta och vilja till Gud och överger synden.7 Som det förklaras i Hesekiel innebär omvändelse att man ”vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, … ger tillbaka den pant [man] har fått … och vandrar efter livets stadgar, så att [man] inte gör det som är orätt”.8

Men också det är en ofullständig beskrivning. Den lyfter inte tillräckligt fram den kraft som gör omvändelse möjlig: vår Frälsarens försoningsoffer. Sann omvändelse måste innefatta tro på Herren Jesus Kristus, tro på att han kan förändra oss, tro på att han kan förlåta oss och tro på att han ska hjälpa oss undvika fler misstag. En sådan tro gör att hans försoning blir verksam i våra liv. När vi med Frälsarens hjälp ”förnimmar efteråt” och ”vänder om”, kan vi känna det hopp som hans löften skänker och förlåtelsens glädje. Utan Återlösaren falnar omvändelsens inneboende hopp och glädje och omvändelsen blir bara en jobbig förändring av vårt beteende. Men genom att utöva tro på honom omvänds vi till hans förmåga och villighet att förlåta synd.

President Boyd K. Packer underströk omvändelsens hoppfulla löften under sin sista generalkonferens i april 2015. Han beskrev Frälsarens försonings helande kraft i vad jag anser vara ett koncentrat av den visdom han fått under 50 år av apostoliskt tjänande. President Packer sa: ”Försoningen lämnar inga spår, inga märken. Det som har rättats till har rättats till. … Den bara helar och det som den helar förblir helat.”9

Han fortsatte:

”Försoningen, som kan befria var och en av oss, efterlämnar inga ärr. Det innebär att vad vi än har gjort, var vi än har varit eller hur någonting än har hänt, har [Frälsaren] lovat att återlösa oss om vi verkligen omvänder oss. Och när han utförde återlösningen fastställdes detta. …

Försoningen … kan tvätta bort alla fläckar hur svåra de än är, hur varaktiga eller hur många gånger de än upprepats.”10

Frälsarens försonings räckvidd är oändligt bred och djup, för dig och för mig. Men den kommer aldrig att tvingas på oss. Profeten Lehi förklarade att när vi ”har undervisats tillräckligt för att kunna skilja mellan gott och ont”11, är vi ”fria att välja frihet och evigt liv genom alla människors store Medlare, eller att välja fångenskap och död”.12 Med andra ord är omvändelse ett val.

Vi kan göra andra val och ibland gör vi det. Sådana val verkar kanske inte i sig vara felaktiga, men de hindrar oss från att bli uppriktigt botfärdiga och hejdar därför vår strävan mot sann omvändelse. Vi kan till exempel välja att skylla på andra. Som tolvåring i Göteborg hade jag kunnat skylla på Steffan. Det var ju han som hade tagit med sig den stora smällaren och tändstickorna till kyrkan. Men om vi skyller på andra, även när det är befogat, ursäktar vi vårt beteende. Genom att göra det lämpar vi över ansvaret för våra handlingar på andra. När vi avsäger oss ansvaret förminskar vi både vårt behov av och vår förmåga att handla. Vi gör oss själva till olyckliga offer istället för att erkänna vår förmåga att handla självständigt.13

Ett annat val som hindrar omvändelse är att bagatellisera våra misstag. Vid händelsen med smällaren i Göteborg var det ingen som skadades, ingenting gick sönder och mötet kunde hållas ändå. Det hade varit lätt att säga att det inte fanns någon anledning att omvända sig. Men när vi bagatelliserar våra misstag, även när de inte verkar få några omedelbara konsekvenser, tar det bort motivationen att förändras. Att tänka så hindrar oss från att se att våra misstag och synder har eviga följder.

Det är lockande att tänka att våra synder inte har någon betydelse eftersom Gud älskar oss vad vi än gör. Det är frestande att tro på vad den bedräglige Nehor lärde Zarahemlas folk: ”Hela människosläktet skulle bli frälst på den yttersta dagen och de behövde inte frukta eller bäva … och till sist skulle alla människor få evigt liv.”14 Men denna lockande idé är falsk. Gud älskar oss. Men det vi gör har betydelse för honom och för oss. Han har gett tydliga regler för hur vi bör handla. Vi kallar dem bud. Hans bifall och våra eviga liv är beroende av vårt handlande, däribland vår villighet att ödmjukt söka sann omvändelse.15

Dessutom avstår vi från sann omvändelse när vi väljer att skilja Gud från hans bud. När allt kommer omkring, om inte sakramentet vore heligt hade det inte spelat någon roll att lukten av smällare störde det där sakramentsmötet i Göteborg. Vi bör akta oss för att förringa syndigt beteende genom att förminska eller förneka det faktum att det är Gud som har gett oss buden. Sann omvändelse kräver att vi erkänner Frälsarens gudomlighet och att hans verk i de sista dagarna är sant.

Låt oss välja omvändelse istället för att komma med ursäkter. Genom omvändelse kan vi komma till besinning, som den förlorade sonen i liknelsen,16 och betänka den eviga vikten av våra handlingar. När vi förstår hur våra synder kan påverka vår eviga lycka, blir vi inte bara uppriktigt botfärdiga utan strävar också efter att bli bättre. När vi ställs inför frestelser blir det troligare att vi frågar oss själva, med William Shakespeares ord:

Vad vinner jag om jag finner min skatt?

En dröm, en suck, en ilning av behag;

Vem lider en vecka för ett ögonblicks skratt?

Eller byter en evighet mot en dag?17

Om vi förlorat evigheten ur sikte för en dag, kan vi välja att omvända oss. Tack vare Jesu Kristi försoning får vi en andra chans. Vi kan bildligt talat byta dagen vi så oklokt valde och få tillbaka hoppet om evigheten. Som Frälsaren förklarade: ”Ty se, Herren er Återlösare led döden i köttet, varför han led alla människors smärta för att alla människor skall kunna omvända sig och komma till honom.”18

Jesus Kristus kan förlåta eftersom han betalade priset för våra synder.19

Vår Återlösare väljer att förlåta på grund av sin ojämförliga medkänsla, nåd och kärlek.

Vår Frälsare vill förlåta, för det är en av hans gudomliga egenskaper.

Och som den gode herden han är, gläds han när vi väljer att omvända oss.20

När vi känner sorg efter Guds vilja för det som vi har gjort21, när vi väljer att omvända oss, inbjuder vi omedelbart Frälsaren till våra liv. Som Amulek lärde: ”Kom fram och förhärda inte längre era hjärtan, ty se, nu är tiden och dagen för er frälsning. Och om ni därför omvänder er och inte förhärdar era hjärtan, träder den stora återlösningsplanen omedelbart i kraft för er.”22 Vi kan känna sorg efter Guds vilja för det som vi har gjort och samtidigt känna glädje över att ha Frälsarens hjälp.

Det faktum att vi kan omvända oss är evangeliets glädjebudskap!23 Skuldkänslor kan utplånas.24 Vi kan fyllas med glädje, få förlåtelse för våra synder och få samvetsfrid.25 Vi kan befrias från känslor av förtvivlan och syndens bojor. Vi kan fyllas av Guds förunderliga ljus och inte lida mer.26 Tack vare vår Frälsare är omvändelse inte bara möjlig utan också glädjefylld. Jag minns fortfarande de känslor som sköljde över mig på grenspresidentens kontor efter händelsen med smällaren. Jag visste att jag hade blivit förlåten. Mina skuldkänslor förvann, min nedstämdhet upphörde och mitt hjärta kändes lätt.

Bröder och systrar, när vi nu avslutar denna konferens uppmanar jag er att känna mer glädje i livet: glädje i vetskapen om att Jesu Kristi försoning är verklig, glädje i Frälsarens förmåga, villighet och önskan att förlåta samt glädjen i att välja omvändelse. Låt oss följa uppmaningen att ”med fröjd … ösa vatten ur frälsningens källor”27. Må vi välja att omvända oss, överge våra synder och vända våra hjärtan och vår vilja till att följa vår Frälsare. Jag vittnar om att han är levande och verklig. Jag är ett vittne om och en mottagare av hans ojämförliga barmhärtighet, medkänsla och kärlek. Jag ber att de återlösande välsignelserna i hans försoning må vara era i dag – och igen och igen och igen under livets gång,28 precis som det har varit för mig. I Jesu Kristi namn, amen.